Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Nej man måste inte alls dö

02.11.2009 14.06 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för Nej man måste inte alls dö)

Nog är det ledsamt att stå och hänga vid Akademens tidningshylla för rock- och sportmagasin. Där kan lukta svett och gammal alkis och alltför många av historierna som säljs med glassiga bilder handlar om has beens. Sånt är depriverande för vem som helst. Men det är nu som det är. Den yngre och den äldre medelåldern regerar för det är dem (vi) som har valutan. Syns överallt i samhället så varför inte även i tidningshyllan.

Hur som helst, ’nuff of that crap …

Nya Classic Rock innehåller en väggkalender men det är inte därför – jag lovar! – jag fastnar för den. ”Glöm sedvanliga misstänkta. Vi bad rockexperter, musiker och insiders välja de verkliga klassikerna. Resultatet? Ingen Zeppelin, ingen  Hendrix, ingen AC/DC – bara 150 klassiska album som ingen riktig rockfan klarar sig utan”, står det på omslaget.

Det är mycket lovat.

Smart nog har tidningen arrangerat urvalet i mindre sektioner som Den andra punkvågen, Pubrock, Konceptalbum och, min perversa favorit, Hårrock (Hair Metal). Sistnämnda toppas av Mötley Crües Shout at The Devil och efter att som hastigast ha gluttat igenom rubbet är detta den enda skivan som jag omedelbart kan hålla med om. Att inte en endaste Killing Joke-platta är med är en annan omedelbar reflektion.

Men det är därför som vi har listor.

För att inte kunna vara överens.

Skrivkramp? Nej då.

02.11.2009 12.35 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för Skrivkramp? Nej då.)

När temperaturen sjunker vässas blyertsen och volymen skruvas upp. Smutsiga hundar skäller och jag hör enarmade banditer skramla i trappan. Men luften är klar. Om en knapp månad ska listan vara klar. Folk ska shoppa utav helvete, på iTunes och i det stora varuhusets källare och Stupido på Stora Roban. Jag har bra syre och jag har ett förord. Den sitter som en spellista i jesuslurens iPodspelare och kommer att utgöra stommen i julens Popevangelium. Jag har också lite vax, i bakgrunden Don MacLeans klassiska American Pie som jag köpte av Tom Sjöberg tvärs över gatan. Det finns fortfarande några bra människor.

Att so far so good…

  • Check My Brain, Alice In Chains. What the Fuck liksom! Det här riffmaskineriet kom från buskaget och får många samtida och framförallt yngre hårdrockare (Saxon borträknat) att framstå som skämt. Det är tungt. Och det är bra.
  • In For The Kill, Laroux. Jag vet att skivbranschen sitter på piren och lider av nittitalsfrossa men jag skulle inte slänga flytvästen än. Syntvågen från The Eighties sköljer fortfarande över oss.
  • Bible Black, Heaven And Hell. Grym positionering av legenderna med en text om, nej förresten den är från avgrunden, och så – Tony Iommi. Mer behöver inte sägas. Kan inte. Sitter och suger på förvåningens blåslagna finger.
  • Hakkakarl, Dundertåget. Det blev faktiskt bättre på svenska. Mycket mycket bättre, Thunder Express.
  • Say Yeah, KISS. Som jag skrev är det här musik som helt för egen maskin kryper in i skivhyllan mellan klassiska Kissalbum från mitten av 1970-talet. Vem hade trott det?
  • Don’t stop At The Top, Children Of Bodom. Hehe, weird rå version av en modern Scorpionspärla. Inte många skulle på allvar våga sig på detta. Okej. Jag hör hatmejlen rassla in. Skit på er.
  • Moment Of Surrender, U2. Det här är vansinnigt pompöst och representerar egentligen allt det som jag föraktar med bandet.

Som vanligt blir det ändå fruktansvärt bråttom när ångesten och skrivkrampen sätter in i månadskiftet november–december. I väntan på sjukskrivningen och tillhörande syra hör det till att upplysa allmänheten om det som krälar på botten. Musik utan syfte eller motiv sunkigt som manuset till Ponterosa.

Då säger jag Chickenfoot.

Jag menar, herregud.

Peace, man.

Peace, man.

Vi tar Sammy Hagar och Michael Anthony från Van Halen, Chad smith från Red Hot Chili Peppers och för dem samman med Joe Satriani. Det är inte okej. Det är inte en supergrupp framkallad i himlen. Jag vill jämföra med Toto men Toto hade ndå koks-Porcaro bakom keggarna och där han han nu sitter och dinglar med de spinkiga benen är det inte okej med sådana jämförelser.

Chickenfoot är vuxet på fel sätt. Förvuxet? Nja. Degenererad ytpolerad statsunderstödd varvsindustri. Och titta på konvolutet. Vad ÄR det?

Det var en sak. En annan grej handlar om WASP, som i tiderna tillförde västerländsk stagnation mycket ny blod och humorlösa debattinlägg. På nya konceptplattan Babylon finns nämligen två i sammanhanget HELT (förlåt att jag skriker) obegripliga spår. 1) Deep Purples Burn och Chuck Berrys Promised Land. Chickenfoot och det här, det är sämst i år.