Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Nikki Sixx – hela intervjun

12/08 12:07 12:07 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Nikki Sixx – hela intervjun)

Nikki i Helsingfors aug 2010. (Foto antagligen Kat von Dee.)

Det blev ingen spelning av Mötley Crüe i Sonisphere förra söndagen, sedan den plötsliga hagelstormen rev sönder scenen och regnet ödelade bandets utrustning som stod och väntade på att bäras in på scen. Bandet kunde däremot bongas i Helsingfors i början av veckan, bland annat var Nikki Sixx ute tillsammans med flickvännen Kat von Dee och strosade. (Kat är tatuererskan från realityshowen LA Ink.)

Hbl publicerade på lördag 7.8 en intervju med Nikki Sixx som jag gjorde i fjol på Sauna Open i Tammerfors, men på grund av utrymmesbrist på kultursidorna klipptes slutet bort. För den som är intresserad finns teten nu i sin helhet här nedan. Läs bland annat vem Nikki och Mick Mars vill att spelar dem i den kommande filmen om Mötley Crüe, baserad på den fantastiska bandbiografin The Dirt.

Sixx var på gott humör där vi träffades i hans backstagecontainer och berättade till min förvåning att han upplevde att Mötley aldrig lyckats slå igenom i Europa, men att man nu kommer att satsa mera på gamla kontinenten. (Det ryktas att Mötley redan tackat ja till att ersätta den uteblivna Sonisphere-spelningen nästa sommar.)

Nikki på Sauna Open 2009 (Foto: Janne Strang)

– Vi har en ny generation fans både i Amerika och här, tonåringar som inte ens var födda när vi började. Jag tror det är vad som händer när man bara fortsätter tillräckligt länge. Allt går i cykler, kolla på Rolling Stones Black And Blue (1976) eller AC/DC:s Fly On The Wall (1985), det var interimperioder då ingen var intresserade av dem, men i dag är de tillbaka större än någonsin.

Mötleys, Stones och AC/DC:s t-tröjor säljs numera på H&M till folk som inte har en aning om vad det handlar om, de har blivit varumärken.

– Det beror just på vår uthållighet, men också på att vi allmänt taget gett ut skivor av hög kvalitet.

Det kan man vara av olika åsikter om, speciellt när det gäller 90-talet. Varumärket Mötley Crüe förknippas visserligen med några revolutionerande bra album från medlet av 1980-talet, men också med en livsstil av drogmissbruk, sex och hårspray som få kan matcha. Mötley är mer än ett band, de har blivit en mytologisk ikon för rock’n’rollens sedeslöshet.

Det här är vad namnet Nikki Sixx innebär …

–  Tja, om du frågat samma sak av AC/DC eller Led Zeppelin skulle du få samma svar som av mig: Vi är musiker, och vi bryr oss inte mycket om vad som sker bortom det. Jag är antagligen den människa som allra minst tänker på vad namnet Nikki Sixx innebär. Jag är fullständigt omedveten tills någon tar upp frågan.

Du är medvetet omedveten?

– Jag finner det inte intressant.

Så du förhåller dig inte på något sätt till historierna och legenden om Crüe?

– Jag tänker aldrig ens på det. Det är något som måste lyftas upp framför mina ögon om för att jag ska betrakta ”the big picture”. Jag lever i nuet, och det är bra så.

Känner du aldrig att legenden behöver underhåll, att du borde festa på för att upprätthålla Crües rykte?

– Jag har inte druckit eller använt droger på flera år.

Så vad gör du för att ”take the edge off”?

– Jag vet inte … jag tar inte ”the edge off”, antar jag, hahaha!

The Dirt, skriven av Neill Strauss.

Myten om det vilda livet kring Mötley dokumenterades i den hyllade boken The Dirt (2001), kanske den bästa bandbiografin någonsin skriven. Men var allt som beskrevs där sant?

– Stora delar, hahaha …

The Dirt fick en uppföljare i Nikki Sixxs Heroin Diaries (2007), hans egna dagboksanteckningar från 1987. Året var zenit i Crües karriär och samtidigt den lägsta nivån av missbrukarliv för Sixx personligen, då han bland annat efter en överdos dödförklarades. Ambulanspersonalen återupplivade honom, men genast han vaknade till lämnade Nikki sjukhusbädden med iv-kanylerna hängande i armarna. Han fick skjuts hem med ett par fans och lovade dem dyrt och heligt att lägga ner knarket. Väl hemma sköt han ”naturligtvis” upp en rejäl dos till. Boken är en naken beskrivning av vad som händer när drogerna blir det viktigaste i tillvaron. Det är på gränsen till humoristiskt hur illa Nikki strular till sitt liv. Tusentals dollar går till knarkdealers dagligen, han skriver allt sämre låtar, beter sig om ett rövhål mot vänner, han umgås bara med idioter, han mobbar Vince Neil men kör själv i fyllan, han sitter i sin garderob i timmar när paranoian från kokainet sätter in …

Heroin Diaries slutar med en nästan religiös insikt som påminner mycket om AA-gruppernas, att släppa kontrollen och lämna över sitt öde i någon större makts händer. Är du troende?

The Heroine Diaries av Nikki Sixx.

– Nja, det var inte en gudsupplevelse som man vanligen tänker dem, för mig handlade det mest om att komma till ro med barndomens trauma och med min dödlighet. Jag försöker lära mig leva i nuet, vare sig det handlar om musik, fotograferande, kläddesign, skrivande eller att vara skivbolagschef … att se ny talang födas och utvecklas är vad som driver mig nu, i stället för det som tidigare drev mig, det som nästan drev mig utför stupet. Människor utvecklas, och jag vill inte att det förväntas av mig att jag ska vara den jag var för tjugo år sedan. Jag kan inte säga att jag alltid har hälsosamma tankar, mitt sinne är mycket mörkt fortfarande, men jag försöker fatta rätt beslut.

Hur ser du på musikbranchen i dag?

– Personligen ser jag att jag kan hjälpa unga band med min erfarenhet. Det är business, v isst får jag betalt för det, så som jag får betalt för att uppträda i dag också, men jag ger mer än jag får. Det handlar om kärlek. Inte behandlar man sin flickvän väl bara för att få en avsugning, du vet hahaha!!

På Sauna Open i fjol hade medlemmarna i Mötley Crüe sina personliga backstage. Förutom gitarristen Mick Mars, som satt i samma trailer som Sixx, hade trummisen Tommy Lee sin egen inhägnad på andra sidan området, och Vince Neil anlände bara minuterna före spelningen i en suv, och drog iväg så fort spelningen var slut.

Hurudan är kemin i bandet i dag?

– Den är bra! Vi har insett att vi är fyra totalt olika individer som tycker om helt olika saker, men som älskar och respekterar varandra och Mötley Crüe.

Vi pratar om realityshows (Nikki har tillfrågats ”a million times* men alltid tackat nej), Kat

Nikki och Kat i LA Ink.

och tatueringar, och Sixx visar en han tagit som föreställer Mick Mars. Från andra sidan trailern hojtar plötsligt Mick, 58: ”Jag har en tatuering av Nikki Sixx på mina ballar!”

Vi skrattar länge åt det plötsliga, dumma skämtet.

– Och vet du varför jag har en på ballarna!? För att ballar är gamla, fortsätter Mick, fortfarande liggande på rygg på soffan och med sin 20-nåntingåriga flickvän bredvid sig.

Jag tappar tråden i intervjun och jag känner att det är dags att gå och lämna killarna att fokusera på spelningen. Men en sista fråga ändå, till bägge.

När The Dirt görs till en film, vem vill ni ska spela er?

– Någon okänd, säger Sixx genast. Val Kilmer var skitbra som Jim Morrison, men det hade varit ännu bättre med en okänd.

Du då, Mick! Vem ska spela dig?

Laurence Fishburne!

JANNE STRANG

PS. Nikki Sixx är en flitig tweetare, följ honom på @nikkisixx!

PPS. Filmen The Dirt är enligt uppgifter i produktion i regi av Larry Charles (bl.a. Borat och Brüno) och beräknas enligt IMDB ha premiär nästa år. OBS! Icke att förväxlas med Dirt – The movie.

Ruisrock del 2 – Vaniljtigern vann!

11/07 16:52 16:52 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Ruisrock del 2 – Vaniljtigern vann!)

Maja-maja!

Det är hett i Åbo. Det är grymt hett, och på lördag ville alla ut till Runsala. Förväntningen var över 30 000, men att vi var 10 000 fler än dagen innan märktes inte på plats. De flesta av ”mina” band hade det ganska glest i publiken, men jag tröstar mig med det beror på att jag har så raffinerad musiksmak att den stora massan inte hänger med.

Så till exempel, när jag, redaktör Bergholm, redaktör Sundell och högst fyrtio andra satt i det dammiga gräset vid lilla scenen stod 25 000 andra uppe vid åkern och diggade Kotiteollisuus, detta den finska ”äijähevins” mest förtappade bastard. Att Jouni ”Hylje” Hynynen anses vara en intellektuell och poet säger precis allt man behöver veta om det mentala klimatet i Finland. Finns inget att veta.

The Specials!

På lilla scenen uppträdde de Finlandsnostalgiska svenskarna Darya och Månskensorkestern, som spelade klassisk finsk tango. Kanske inte vad doktorn ordinerade för en stekhet eftermiddag på en scen sponsrad av hippa skomärket Converse, men där satt vi, dels av ren lättja och dels för att alternativet hade varit svensken Ninos ”Prince Of Assyria” Dankha, årets mest överhajpade artist i Finland. Det räckte med att Maria Veitola hyllade karl’n i sin talkshow så sprang alla i innegänget  och köpte hans album. Här steg den upp på listan, i Sverige har barytontrubaduren sålt max hundra ex.

The Baseballs däremot har sålt hundratusentals ex av sin rockabilly-pop bara i Finland. Jag träffade bandet senare under fotismatchen, och de visste berätta att deras album var fyra på brittiska listan. ”Wow liksom, jag var säker på att engelsmännen skulle strypa er när ni steg av flygplanet i Heathrow”, sa jag. Muttrande skratt …

Terry från The Specials.

Och så var det dags för veckans avsnitt i ”hylla Disco Ensemble”-följetongen. Varenda en av deras låtar är som små paket av energi – kunde man äta ens ett av dem skulle man leva till jul på det. Samtidigt visste Redaktör Hell berätta att basisten Lasse Lindfors är den mest avslappnade typ han någonsin träffat. ”Om någon skulle avrätta hans familj framför hans ögon skulle han antagligen bara stå där och rycka på axlarna”, sade Kjell. Jag gav mig inte in i debatt om ämnet. Men, alltså, hyll hyll Disco Disco.

Sen var det The Specials på tur, och nu för fan Juhani Merimaa och alla andra som ansvarar för artistplaneringen: Vad i h-e-l-v-e-t-e gjorde The Specials i tältet!? De om någon borde ju ha varit på strandscenen och satt fart på dammet. Deras two tone är helt sjukt sprittande, till och med en halt vit man med diskbråck skulle slå fötterna i taket till den rytmmaskinen. Men nej, på strandscenen spelar i stället sopor som Maija Vilkkumaa och Irina … WTF!? jag lovar, det hade varit årets konsert på festivalen, men nej, nu fick stackars Specials stå i det mörka, halvtomma tältet och lira. Men alla som var där fattade. Där har ni en tajt jävla orkester. Jag är fortfarande upprörd. Men bra var det, alltså.

Redaktör Sundell förevisar Rude Boy-style vid Specials gig.

Efter att ha dansat lite rude boy style till Specials övertygade redaktör Sundell mig att följa med till strandscenens artistbastu. Backstagen på strandscenen är för stjärnor och special guests only, men det var ingen som brydde sig om att kolla pass särskilt noga. ”I’m with him”, sa jag bara och någon nickade. Men det blidde inte bastu, för jag bongade Jussi 69 och Mike Monroes nya trummis Karl ”Rockfist” Rosqvist, hemma från västra Nyland, och gick och satte mig med dem. Backstagen är bra, för allt är gratis och det är en massa kändisar som kommer och går, så varför inte sitta där och stekas i solen medan Amon Amarth röjde på scenen bredvid.

Mike!

Karl flyttade som 16-åring till Sverige, och senare vidare till Los Angeles, där han kom in i rockkretsarna. Det är alltid någon som behöver en bra trummis, men det har varit ”hårt och fattigt” för mr Rockfist. Hoppas det fixar sig i framtiden. Monroes nya band har åtminstone potential att hållas på ytan en tid. I höst blir det Englandsturné med Motörhead! Att fuck yeah!

Men Jussi 69 alltså, killen med håret var på Ruisrock och ”jobbade”, dvs lät ett tusental fans fotografera sig med honom, och så fick de bilden på ett kreditkort från Nordea. Ett riktigt kort, visserligen, men ”jag skulle vilja se dem försöka betala med det någonstans i Östeuropa, haha!” Business is good, och medan vi satt och sög i oss en bira hann Jussi dessutom göra en deal med en smoothieförsäljare om smoothiepromotion. Inte illa för en dags arbete.

Michael Monroes keikka var också bra. Karl’n flängde runt och hängde i riggen som vanligt, och de nya låtarna Your Next och Motorheading For A Fall var kanske de bästa i setet. Det bådar gott. Redaktör Sundell var nybastad och imponerad. ”Gotta respect them rockers!”

The Sounds fick avsluta kvällen. En stor ära egentligen, lördagens headliners på 40-års jubileumsfestivalen. Fick känslan att Merimaa hyser samma pappa-känslor för dem som för HIM. Sounds har ju varit regelbundna gäster under hela sin karriär.

Jesper och Maja i Sounds.

Den som såg senaste numret av Rumba kunde knappast undgå pärmbilden som visade en lite slarvigt rakad Maja. Flickorna här i gänget har varit lite upprörda över bilden, men om man ska spreta med benen som Maja får man räkna med att det dyker upp bilder av den kalibern också … Paula i PMMP kommenterade saken också, och ”vågade” göra en Maja-posé eftersom ”Rumbas fotograf inte syns till just nu”.

Hur som, den ultimata frågan under kvällen blev ”vem sku man laitta: Felix eller Maja?” Bägge fick röster över könsgränserna, och varifrån smeknamnen ”Vaniljtigern vs Chokladpuppen” kom behöver vi inte utveckla här, jag mår fortfarande lite dåligt av hela debatten … Det räcker med att konstatera att The Sounds tog hem spelet om publikens hjärtan. Det var ingen som ifrågasatte deras rätt att toppa rostern på jubileumslördagen. Födelsedagsfester ska ju firas familjevänner emellan.

Sent på kvällen spreds ett tråkigt rykte att en person dött i publiken, men det visade sig falskt, som tur. En ambulans kom och hämtade någon som fått ett sjukdomsanfall, och medan blåljusen försvann i skogen lystes havet utanför Runsala upp av ett enormt fyrverkeri.

Grattis på födlarn, Ruis!

Ruisrock del 1 – Iz all about Oz

10/07 14:59 14:59 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Ruisrock del 1 – Iz all about Oz)

Redaktör Strang nyper Viking i rumpan. Kul.

Om man betalar 200 euro för en personbil har man rätt att vara skeptisk, men pytt – My Toyota Is Fantastic som det står på dekalen i bakrutan. Premiären på Åbo motorväg gick på 180 minuter blankt. Ett par Audin och en Porsche swooshade förbi men det bjuder jag på.

Installerad på Holiday Inn och med ett Åbo badande i solsken är det inte mycket att gnälla över. Flytet är på, ackrediteringen gick på nolltid (men inga drinkbiljetter i år heller wtf!?) och den traditionella skumpan knäcktes i väntan på mediabåten vid Aurastranden.

Redaktör Käkelä på båten ut till Runsala.

Har man inte sk. vip-pass för båten är det bussen och två kilometer språngmarch med lätt packning som gäller (eller hur, redaktör Pohjola ;) men det är allt fler som fattat att cykel är det överlägset bästa sättet att ta sig ut till Runsala. Cykelparkeringen har vuxit för varje år, nu var den rent löjligt stor. Skulle inte vilja leta min hoj där i nattmörker. Men å andra sidan, att köa till båten är något av det mest deprimerande man kan göra. Ibland tar det upp till två timmars köande att komma till stan. Hell on Earth.

Pyhät Tepot: "Kuka haluu dokaa jee jee jee"

Ett av fredagens uppdrag var att kolla exakt hur skit de nya ungtupparna Pyhät Tepot egentligen är. Svaret blev kluvet: sångaren Sipe Sontaläjä skulle inte träffa en ton om den så stod i hans ansikte och grinade, men bandet var helt ok, fucktist! Lite konstigt att placera ett av de hetaste ungdomsnamnen just nu på ölområdets lilla scen. Det innebar att fansen (som alltså alla är under 18 år) stod och hängde bakom ett hönsnät utanför och dreglade. Synd för dem, verkligen. Men igen ett bevis på att hela idén med skilda ölområden är ohållbart.

Hönsnät och annat relaterat diskuterade jag för övrigt med redaktör Bergholm för YLE Vega, som är på plats och gör ett festivalreportage. Lyssna på tisdagen!

Redaktör Bjon var inte chaufför eftersom hon "saknar körkort."

Efter Tepot gick vi och kollade Rise Against som var överraskande bra, och fick igång en ordentlig circle pit framför scen. Men som redaktör Bjon påpekade, det var lite generisk fiilis på sångaren Tim McIlraths röst – alla amerikanska ”punk”-band ska ha den där samma stadiga men ungdomliga stämman. Billy Talent och NOFX var ju också på plats samma dag, och bevisade att vi hade rätt.

Fat Mike. När amerikaner blir äldre är det vanligt att håret blir blått.

NOFX förresten, de var väl på Ruisrock senast 1993 då de var som mest i ropet, men deras dåliga attityd är kvar. Fittas med publiken så mycket ni hinner, bara! Det är du som blivit tjock, Fat Mike, i ditt blåa hår haha! Ännu tjockare var El Hefe (sic). Men skitkul var det, karnevalstämning och ett perfekt festivalband. Och vi fick förstås Kill All The White Man som avslutare. Man blir glad. Muy bueno!

Redaktör Grönroos hade sett en mycket intressant dröm förra veckan.

Men alla andra band å sidan, det enda som gällde var Ozzy Ozzy Ozzy. Redaktör Grönroos jobbade hela dagen på en fylla som skulle motsvara Ozzys trettio år i smeten, och han kom ganska nära. Vi fick bland annat höra en lång detaljerad beskrivning om en dröm han sett förra veckan. Mycket intressant, något om Day After Tomorrow och mumier. Ring själv och fråga. Men en unik upplevelse var det, att fysiskt känna hur man åldras bara av att lyssna på en annan människa prata. Tack för det!

I och med att Ozzy var enda superstjärnan på plats ville naturligtvis alla fotografera honom. Vi var 400 pers som anmält intresse. Tio valdes ut, och jag var en av dem. Tack till Katja på Sony! Så nu får ni verkligen njuta av bilderna här nedan, det var många bra fotografer som inte fick en chans på grund av de här :) Recensionen av Ozzy-giget finns att läsa på söndag i Hbl!

Följ oss också på Twitter, om ni inte redan gör det. Vi heter @hblrock.

Oz.

Gus G.

Oz.

Ruisrock del 0 – att packa och dra

09/07 11:03 11:03 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Ruisrock del 0 – att packa och dra)

Sitter hemma vid frukostbordet – svart kaffe, en cigg och … ja, det var det. Läste min egen artikel om Ozzy Osbourne i dagens Hbl och var inte helt skamfilad efteråt, det är en ovanlig känsla för oftast är det bara en ren plåga att läsa sina texter i tryck. Man blir aldrig luttrad, och det är alltid någt horribelt sakfel som petar en i ögat och sänder skamsköljningar över en resten av dagen. Men Ozzy-artikeln var ok! Och då hade jag ju en förbannat bra källa, dvs Ozzys självbiografi I Am Ozzy som är det roligaste jag läst på länge.

På tal om frukost, under Black Sabbath-tidens turnéer i USA brukade Bill Ward alltid ta exakt samma frukost varje morgon: en kopp kaffe, ett glas apelsinjuice, ett glas mjölk och en öl. ”Kaffet är för att jag ska vakna, juicen för att jag inte ska bli sjuk, mjölken för att hålla magen i skick, och ölen såjag kan somna om.” Anekdoten fortsätter med hur Bill en morgon spyr upp en dålig pizza rakt in i turnébussen luftkonditionering och … nå ja, läs själv. Svinkul! Och lärorikt.

I kväll ska alltså Ozzy uppträda på Ruisrock, och jag spanade in lite Ozzy-setlistor från turnén så här långt. Jag valde den från Italien 5 juli och gjorde en Spotify playlist av den. Börjar med Bark At The Moon och innehåller Mr Crowley så jag är ganska nöjd. Perry Mason hade inte skadat heller, men man kan inte få allt (om man inte är Ozzy själv – läs boken för fan!)

Så, efter frukost blir det packa och dra till Åbo med min nya bil. Den går nästan 100 km/h innan den börjar skaka loss muttrar så jag överväger gamla Åbovägen. Ackreditering på Marina Palace och så siktar vi på att hinna se boogieveteranerna Canned Heat (USA) kl 18.

För er som inte är på väg gjorde jag en Spotify playlist med alla band som uppträder i Ruisrock i år. Alla utom Disco Ensemble, Lapko, Baroness (UK) och någon till. Hälften är inhemskt, men lyssna i alla fall, allt är inte crap för det.

En genre som är brett representerad i år är högmelodisk extreme metal. Det börjar med Finntroll, Arch Enemy och Baroness på fredag, Turisas och Amon Amarth på lördag, och avslutas med Sonata Arctica på söndag. Grattis, nerds!

Min planerade fredagsrutt går: Canned Heat, Pyhät Tepot, Rise Against, NOFX, Baroness, Billy Talent, Ginger Ninja och Ozzy. Lördagen Disco Ensemble, The Specials, Amon Amarth, Jätkäjätkät och The Sounds. Söndag The Sonics, Belle And Sebastian, Midlake, The Ark, Regina Spektor, Florence och … oh shit!!! Det är final i fotbolls-VM samtidigt som Slash spelar!!! Nå vi tar den debatten sen … KOLLA HELA RUISROCKPROGRAMMET HÄR.

Hörs senare! Nu ska jag packa och dra.

Tuska dag 3 – historiens ok är ok

05/07 15:30 15:30 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Tuska dag 3 – historiens ok är ok)

"Den här tatueringen planerade jag i flera år för att vara säker på dimensionerna och laytouten."

Jag har alltid haft en mjuk plats i hjärtat för söndagarna på Tuskafestivalen. Då har de värsta aggressionerna och machofasonerna slipats bort. Fredagens naiva förväntansfullhet och lördagens übermedicinering har gjort folk ödmjuka och vänliga, och festivalens headliner är fortfarande på kommande.

På fredagar och lördagar är det svart, smuts, boots, damm, läder och nitar som är haute couture, men på söndag är det skönt att anlända nysduschad och fräsch i färskpressade blåjeans, converse och vit t-skjorta (men glöm för fan inte nitarmbandet!) och gärna med en flaska gul Jaffa i handen, eller sugande på en isglass. Allt för att redan på förhand kompensera för den otröstliga känsla som alltid infinner sig när festivalens sista band slutat, väktarna driver boskapen ut i natten och det är dags att gå vidare till någon av efterfesterna – då vill man inte finna sig natten till måndag utanför Lostarn klädd i roadie-shorts, skitig svart tanktop och dammiga dr Martens. (Eller vill man, som metallväktare Grönros hade sagt om han inte varit i Roskilde och väntat att se Prince hela helgen … erkänn!)

Doug "Pretty Boy" Blair från WASP.

WASP och gul Jaffa var en vinnande kombination, men vad sjutton var det som hände strax innan spelningen började!? På relativt svag volym, men fullständigt hörbart, spelades korta snuttar av gamla WASP-låtar. Det har jag aldrig upplevt förr, att man på det här sättet försöker väcka folks minnen av bandet till liv inför en spelning … eller är det för att locka volatila diggare som råkar passera? Ingen aning, men jag gillade det inte.

Blackie "Man Boobs" Lawless, också WASP.

WASP har varit rätt bra de senaste gångerna jag sett dem, så söndagsspelningen i gassande solsken hade oddsen emot sig. Rösten var inte den samma längre, Blackie hade problem med både kraft och tonhöjd, men som tur hade han igen Doug Blair med sig på leadgitarr och körsång. (Efteråt höll Blair hov för tjejerna på backstagebarens haremkuddar. Gotta love the guy ;) Blackie syntes inte till efteråt, men det är förståeligt om man tittar på bilderna. På avstånd var han hur cool som helst, men man ska helt enkelt inte gå för nära och titta på det lösa skinnet. Musiken funkar däremot fortfarande alldeles utmärkt! Egentligen hör de väl inte hemma på en metalfestival, men låt gå. Piggt med lite melodier mellan allt rytande och shred.

Efter WASP borde jag tydligen ha gått och till Sue-tältet och kollat Trigger The Bloodshed och deras vindsnabba, brutala death metal. (Påminner lite om Rotten Sound.) Foto-Maku tyckte Trigger var det bästa han såg på hela festivalen, så ta hans ord för det! Moshpiten ska ha varit något sjukt också, och nivån av aggression hor publiken fick han själv erfara när en bjässe som haffades för ”ondskefullt beteende i piten” kom och otade Maku med stryk om inte bilderna på honom stryks nu omedelbart. Jag lyssnar på Trigger på Spotify just nu, och det är riktigt hårt och bra, fucktist!

George "Corpsegrinder" Fischer, Cannibal Corpse.

Cannibal Corpses gig skippade vi men den tjocknackade George Fisher (aka. Corpsegrinder) lyckades Maku få en episk bild av. Med en nacke som denna, vem behöver axlar? Och med hela familjens allsånger som Hammer Smashed Face, feministiska ställningstaganden som Stripped Raped And Strangled och filosofiska poemer som To Decompose, vem behöver något annat överhuvudtaget. En ”kul” detalj i sammanhanget är att Dave Mustaine hade förbjudit Finntroll, som egentligen skulle ha inlett söndagen på stora scen, att uppträda på samma estrad under samma dag som Megadeth. Detta på grund av trollens anti-kristna budskap, eller, rättare sagt, på grund av att MegaDave tappat all sans, den nyktra alkoholist och nyfödda kristen som han är. Men Cannibal Corpses budskap hade Jesus alltså inga problem med, enligt Dave. Gud måtte älska amerikaner och deras solida moral …

En mycket sliten mumie efter Niles gig.

Söndagens kostympris går till Mumien Av Toapapper som spökat ut sig ordentligt inför Niles tältspelning. Niles bandledare Karl Sanders är fullständigt såld på allt som har med det gamla Egypten att göra, och låtarna handlar förstås om Horus, Ra och deras äventyr, så personligen kan jag inte komma på vad som vore ett bättre sätt att hedra både Sanders och Nile än att tillbringa en timme före keikkan med att tvinna in sig i toapapper. Jag bugar! Priset för bästa festivalflagga går till den gamla (Home-Taping-Is-Killing-Music-) kassettdödskallen med nya texten ”We Downloaded Your Album” undertill. Det var svårt att få en bra bild av den, eftersom flaggjäveln vajade i vinden, men föreställ er något sånt här.

Megadeth skrev jag alldels just en text om till Hbl, så plocka upp tidningen nånstans på tisdag (eller hoppas att juttun läggs ut på webben) och läs där. En värdig headliner var de nog, och Mustaines nervskada som tvingade honom lägga av med musiken 2002 (ojdå, samtidigt han fann Jesus, vilket sammanträffande) var som bortblåst (säkert med Jesus benägna hjälp).

Setlistan får ni här medan ni beundrar Blackies tajta brallor!

1 Wake Up Dead
2 In My Darkest Hour
3 Head Crusher
4 Skin O’ My Teeth
5 Holy Wars … The Punishment Due
6 Hangar 18
7 Five Magics
8 Poison Was the Cure
9 Tornado of Souls
10 Dawn Patrol
11 Trust
12 Angry Again
13 A Tout Le Monde
14 Sweating Bullets
15 Symphony Of Destruction
16 Peace Sells
TEXT • JANNE STRANG
FOTO • MARKUS ÅSTRÖM

Gomorron yxskaft: En afton med Megadave

04/07 21:33 21:33 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för Gomorron yxskaft: En afton med Megadave)
Dave Mustaine | Lehtikuva, Vesa Moilanen

Dave Mustaine på Tuskafestivalen i Helsingfors | Lehtikuva, Vesa Moilanen

Dave Mustaine säger att han slängt stridsyxan, att han numera faktiskt är riktigt goddagmorjens med James Hetfield och dom andra  gubbarna i Metallica och att skvallerblaskorna därför nu kan stick-och-brinn.

Jag tycker det ser ut som att yxan finns kvar och är både farlig och fin. Enligt vår utsände redaktör Strang – som för övrigt twittrat flitigt som ”hblrock” samt redan levererat några bildförsedda bloggrapporter – är även Daves fingrar flinka som i begynnelsen. Och det var alltså ett tag, sedan. Vi snackar tidigt 80-tal och numera förgyllda koncept som speed och trash.

Föraktfullt talas det om nostalgidagen på Tuska och jag kan förstå det här snacket när jag tänker på ZZ Top i Puistoblues och någon version av Deep Purple som börjat spela på UF-gårdar.

Som sagt, en sista Tuskarapport inväntas. Stay tuned.

Tuska dag 2 i bilder

15:02 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Tuska dag 2 i bilder)

Det här nitarmbandet har jag haft sedan ca 1983. Vintage!

Det bästa som hände i musikväg på festivalområdet i lördags var utan tvivel Crowbars spelning i Sue-tältet. På grund av strul med bildöverföringar blev vår fotograf försenad, så ni får tro mig när jag säger att de var korta, tjocka och tajta som korvar! Crowbar har hållit på sedan 1989 och lilla sångaren/gitarristen Kirk Windstein mycket längre än så.

Festivalstövel of choice.

Kirk är barndomsvän med Phil Anselmo, för att namedroppa lite, och stilen på Crowbars sludge påminner också soundmässigt lite om Pantera. Lite. Amerikaner kan det där med sound, till och med ett festivaltält får de att låta som ett tyskt stålverk. Bäst hittills. Kirk berättade också att de fått sova natten på gatan utanför flygfältet i Berlin, eftersom Tegel flughafen är stängd kl 00–04. Haha! ”But looking at you now, it was worth coming!”, smörar han oss.

"Jag gillar jättemånga olika heavyband! Några av dem har jag samlat här på min jeansväst."

Nåt annat bra såg jag inte, FM2000 kunde inte sjunga, Overkill var för hysteriskt och Bloodbath så packat att Inferno-tältet gjorde skäl för namnet. Det ryktades att en tjej höll på krossas, men hon räddades av säkerhetstyperna. Sånt ska de hålla på med! I övrigt har ordningsvakterna varit grymt ok för en gångs skull. En kille som smet in och försökte springa och gömma sig på ölområdet blev inte ens misshandlad eller förnedringseskorterad när han åkte fast. Tänk att man kan bli glad för sånt …

Jesusbussen är stamkund på Tuska.

Det skulle varit Mastodon som headliner, men när de ställde in Europaturnen blev det Nevermore som avslutade lördagen i stället. Habil heavy. Själv var jag redan på väg mot Lepakkomies och Rotten Sounds hemliga gig där. Ny basist och några nya låtar, men oj oj oj vad bra de är fortfarande. Upprepade min önskan till sångaren Keijo att skippa hans andra band Medeia, men karl’n behöver tydligen all aktivitet han kan få.

"KOM IHÅG ATT RINGA …

Keijo stod för övrigt för en av de mest insiktsfulla kommentarerna när vi en gång tidigare snackade livets mening och annan goja. ”Men tänk på mitt liv då, det enda jag gör är att skrika åt folk.” Tänk på det ja.

… DETTA NUMMER PÅ MÅNDAG!"

Kirk från Crowbar dök förresten också upp på Lepakkomies för att kolla Rotten. Han är vekligen kort och tjock. Och flintig och skäggig. Synd att det var så mörkt där nere att inget fastande på bild, men ni får tro mig när jag säger det.

Nu iväg och kolla WASP och Megadeth som avslutar festen i kväll. Det ser jag verkligen framemot!