Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Inga puckar, bara pucklande

28/09 14:00 14:00 | Skriven av HBL Nöje i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Inga puckar, bara pucklande)

YouTube Preview Image

Äntligen är allt irrelevant bortsopat från ishockeyn! Inga mål, passningar eller spelformationer. Inte ens puckar. Bara två män, fyra knytnävar och en rejäl rumba.

Förebilden till ”Icewarriors”-konceptet är en tillställning i Kanada för fem år sedan då NHL:s ledande ”poliser” (eng. enforcers, dvs slagsbultar) boxades i full hockeymundering i Battle of the Hockey Enforcers. I Barona-arenan i Esbo på lördag 2 oktober är det ändå hjälm och MMA-handskar som gäller, men kopplingen till hockeyn är isklar – Finland representeras av Pasi Nielikäinen och som domare fungerar bland andra Esa Tikkanen, som själv fått och gett på NHL-isarna under sina aktiva dagar.

Läs mera om Icewarriors! Hockey i sin renaste form …

Björn ”Nalle” Österman, frilansjournalist för musiksidorna på bland annat Hbl, blev sas. hackad på stan natten mellan söndag och måndag för en text bloggtext han skrivit för musiktidningen Rumba i juni.

Österman är välkänd inom musikkretsarna i Finland – dels för sitt band Gandalf men främst för sina personliga och omutbara texter, intervjuer och recensioner. I ett öppet brev till medierna berättar Nalle om sin 20-åriga historia som musikjournalist, och om idén med den ifrågavarande bloggen som han anställts att skriva för Rumba.

Nalles tillhör den ”gamla skolan” av rockjournalister som inte bugar för någon (utom kanske läsaren och ofta inte ens dem) utan berättar saker exakt som han ser dem. Det är mycket sting, men det är ännu med humor. Vissa har ändå tagit hans skriverier på fullt allvar, till exempel är förhållandet till ett av världens största skivbolag inflammerat till den grad att promotionchefen förbjudit Österman att intervjua bolagets artister sedan han skrev ner deras artistutbud på en bolagsfest i vintras.

Under 90-talet profilerade sig Nalle som en regelbunden figur i skvallerspalten Nisse M i Rumba, som redogör för veckans händelser ”bakom kulisserna”, oftast långa haranger om vad som hänt på efterfesterna i rockvärlden. (Nisse M:s samlade texter finns i bokform. Rekommenderas!)

Utan att ta ställning för våldsverkaren är det säkert ändå många som säger ”äntligen” när de ser bilden nedan på Nalles blödande näsa. Det gör inte vi. En journalist ska inte behöva rädas våld på grund av sina texter i Finland. Punkt.

Hbl Rock hoppas att idioten som gjorde detta åker dit och blir tvungen att punga ut rejäla summor i ersättning. Gud vet att Nalle förtjänat dem. Kanske kan han, när svullnaden lagt sig, se det som ett slags retroaktivt honorar för alla de underhållande texter han delgett allmänheten, men aldrig fått betalt för. De är många.

Här nedan är Nalles brev, kör det genom Google Translate om du inte kan finska.

”Olen Nalle Österman, 37-vuotias helsinkiläinen musiikki- ja viihdetoimittaja.

Viime viikonloppuna sattui väkivaltainen kohtaaminen erään kirjoitukseni kohteena olleen helsinkiläisen rocktähden kanssa, minkä johdosta kirjoitan tätä kirjelmää.

Olen yli 20 vuoden ajan, 15-vuotiaasta lähtien kirjoittanut artikkeleita, haastatteluja, levy- ja konserttiarvosteluja sekä kolumneja vapaana toimittajana muun muassa seuraaviin lehtiin: Rumba, Suosikki, Soundi, Rytmi, Hymy sekä Hufvudstadsbladet.

Rumba-lehden silloisen toimituspäällikön, nykyisen Ylioppilaslehden toimitussihteerin Janne Flinkkilän pyynnöstä aloin maaliskuussa 2010 kirjoittaa blogikirjoituksia omalla nimelläni Rumba-lehden verkkosivuille, ns. Rumbablogiin.

Koska suomalainen rock-kirjoittaminen on mielestäni ollut viime vuosina kovin hampaatonta ja haaleaa, yritin kehittää ilmaisumuodon, joka olisi viihdyttävää, hauskaa, oivaltavaa, rohkeaa, röyhkeää, elämänmakuista ja mukaansatempaavaa luettavaa sekä kirjoitettavaa.

Ohjenuorana pidin vanhaa iskulausetta ”sex, drugs & rock’n roll”, jotka toisivat jotain väriä kertomuksiini, joiden keskipisteessä olin blogikirjoittajana tietysti minä itse sekä arvostelun kohteenani olleet suomalaiset artistit keikkalavalla. Ihania naisia ja alkoholia unohtamatta.

Olen saanut paljon kiitosta ja kehuja blogeistani, ja ne ovat herättäneet myös paljon keskustelua alan piireissä.

Näitä blogikirjoituksia on nyt siunaantunut Rumbablogiin reilut 20 kappaletta, ja niiden ansiosta olen tehnyt muun muassa kustannussopimuksen esikoiskirjastani, jonka Like-Kustannus julkaissee keväällä 2011.

Nyt tapahtunut pahoinpitely johtuu eräästä blogistani, jonka kirjoitin kesäkuun alussa.

Kirjoitukseni yhtenä kohteena ollut rocktähti oli jo aiemmin käskenyt minua lopettamaan kirjoittamisen, ”koska kirjoitat paskaa”. Sattumalta törmäsin rocktähteen yksin iltaa viettäessäni Helsingin yössä sunnuntaina 12.9.2010, jolloin hän katsoi aiheelliseksi mukiloida minut.

Itse en turvautunut tilanteessa väkivaltaan.

Liitteenä heti tapahtuneen jälkeen itsestäni ottama valokuva.

Pahoinpitelystä on tehty rikosilmoitus.

Tämän kirjoituksen tehtävänä on myös löytää eräs toistaiseksi tuntematon todistaja tapahtuneelle, joka ilmeisesti näki koko episodin.

Kokemani pahoinpitelyn johdosta aloin pohtia blogikirjoittajana toimivan journalistin asemaa Suomessa vuonna 2010: onko henkilökohtaisempaa ilmaisua käyttäjän asema journalistina jotenkin alttiimpi ja hyväksyttävämpi väkivaltaisille sanoille tai teoille? Nyt konkreettinen uhkaus muuttui sanasta lihaksi ainoastaan värikkäämmän ja lennokkaamman viihdekirjoituksen johdosta.

Täytyykö suomalaisenkin toimittajan varoa sanojaan nykyisessä media-ilmastossa Suomessa vai oliko tämä vain yksittäinen ylilyönti? Mitä on tehtävissä? Täytyykö suomalaisenkin toimittajan alkaa pelätä Suomessa terveytensä puolesta ulkomaisten kollegojensa tavoin? Kuinka usein Suomessa on pahoinpidelty toimittajia heidän kirjoitustensa vuoksi? Entä bloggaajia?

Mikäli haluatte ottaa aiheen käsiteltäväksenne mediassanne, älkää epäröikö ottaa yhteyttä.

Kunnioittavasti,

Nalle Österman”

— 

Fotnot: Fotografiet på Björn ”Nalle” Östermans misshandlade ansikte har på begäran avlägsnats från denna artikel 8.9 2014. 

Några skivplock del 1

26/08 16:46 16:46 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Några skivplock del 1)

Cold Cold GroundThis Side Of Depravity (Osasto-A / Playground).

♦♦♦◊◊◊

Jag tror jag aldrig läst en lika bitter och hård sågning av en skiva som Tammerforsbaserade musiktidningen  Soundis sågning av Helsingforsbandet Cold Cold Ground i senaste numret. Soundis betygssystem är 1–5 stjärnor, och det var tydligt att skribenten mådde fysiskt illa av behöva ge dem en enda.

Vad det var – förutom då ”precis allt” – som störde skribenten blir inte klart, och vanligtvis hade jag inte reagerat (för det finns ju faktiskt många skitband och skitskivor) men nu råkar jag gilla Cold Cold Grounds debutskiva This Side Of Depravity en smula, och ännu bättre var deras liveshow på On The Rocks förra torsdagen.

Cold Cold Ground, dvs. NooZ, Hauptmann D och Mr Bunny på On The Rocks 19.8 2010 (Foto: Janne Strang)

CCG har slagit läger någonstans bland punkig metal, industrialpop, visual goth och radiorock, och kan förstås anklagas för att försöka kopiera allt och misslyckas med det, men då missar man poängen. Det är en helt egen juttu de håller på med, och då jag såg dem live visade sig låtarna riktigt hållbara, drivna av en distad bas, overdrive-gitarr och trummor (dessvärre borde de byta ut trummisen om de ska komma längre) och trots att sångaren inte är helt fluent i engelska var paketet ok. Samplingar och tweakade synthar gjorde sitt för att pigga upp ljudbilden, lite som hos Turmion Kätilöt.

Jag är lite kluven till idén att gitarristen ska spela med ett överstort kaninhuvud på. Så bra var han inte på gitarr att man ABSOLUT skulle behöva få veta VEM det är eller VARFÖR han bär en kaninskalle, så det blir bara ett litet störande inslag som stjäl uppmärksamheten från den verkliga stjärnan i bandet, basisten. Men ok, man minns dem. ”Aj det där bandet med kaninen på gitarr”, liksom. Ni fattar …

NooZ.

Jag tänker inte ge skivan några hejdlösa antal salmiakrutor heller (3/6 som noterat i inledningen), men pluspoäng för det feta bassoundet och ett par till för ambitionen. Med rätt producent, lite mer nyanserat och luftigt gitarrspel och en hitlåt med enkel refräng (typ fängelsevisan DIYM med allsångstexten ”You’re gonna die with a dick in your mouth) har Cold Cold Ground bra chans att bli en flitigt turnerande livefavorit.

Nästa spelning är fredag 27.8 på Roihuvuori Festival med bl.a. Notkea Rotta.

––––––––

Sweatmaster: Dig Up The Knife (Fullsteam Records)

♦♦♦♦◊◊

Om Helsingforsbandet CCG fick sig en avhyvling i Tampereblaskan Soundi kan Åbobandet Sweatmaster alltid vänta sig furstlig behandlig i Åbobaserade musiktidningen Sue. Redaktionsbossen Ari Väntänen gav nu också 10/10 för trions nya platta, vilket han – såvitt jag minns rätt – gjort med alla deras fyra album hittills.

En gång hade Väntänen rätt; debuten Sharp Cut (2003) var faktiskt en full tia, och de låtar som funkar bäst på nya albumet är just de som för tankarna sju år tillbaka: singlarna Turnover och Run Run. I övrigt har skarpskyttarna satsat på ett mycket mustigare och fetare sound än tidigare, i vissa lägen är det nästan Black Sabbath-stuk, i Add Another Foe låter Sasu som Ville Valo men som värst är det Danko Jones all over again.

Det kräver lite tålamod och välvilja att komma in i Sweatmasters universum den här gången. Där Sasu tidigare sjöng om sex i varje låt är texterna nu mer deppiga och seriösa … livet, allt det där.

Inte precis vad man väntar sig av Sweatmaster, men som rockskiva är den mycket hållbar. Sannolikt det näst bästa de gjort.

––––––––––

Radio Helsinki och Helsingin Sanomats NYT-bilaga ska ”förstärka samarbetet” för att ”uppnå ny synergi”.

De två redaktionerna flyttar ihop och får en gemensam chef i Ville Blåfield, som också hittills basat för NYT.

– Det är inte meningen att slå ihop produkterna, säger Blåfield. Men med tanke på att HS ägt Radio Helsinki i flera år och att målgrupperna, attityderna och ämnesområdena är väldigt lika, har samarbetet varit ganska obetydligt.

Radiostudion flyttar in berdvid Nyt:s redaktion i Sanomahuset i september.

Enligt Blåfield syns synergin i att man till exempel kan passa på att göra intervjuer till Nyt med radions artistgäster eller följa upp en tidningsartikel i etern.

Låter rationellt, visst, men Nöjesbloggen skulle gärna vilja hitta något att kritisera i arrangemanget … (Nej, inte bara på grund av att vi är avundsjuka för att vi inte har en egen radiokanal.)

Att köpa upp, göra om och lägga ner medier har varit Sanomas obehagliga strategi i deras strävan att skapa mediamonopol i Finland … Like-uutiset och Aktivist är två tidigare exempel på tidningar som Sanoma köpt upp och lagt ner, för att slippa konkurrens.

Kritiken när Radio Helsinki köptes upp var också att en ytterligare oberoende röst försvinner, och nu ska den dessutom samköras med Nyt-liite, vars ambition varit ytterst låg både materiellt och intellektuellt (med några undatag, naturligtvis).

Jag tar hellre två dumma kanaler med olika innehåll än två dumma kanaler med samma innehåll.

Och även om Radio Helsinki inte varit något center för högre bildning, är det likväl synd att likrikta utbudet. Summarum: Jag tar hellre två dumma kanaler med olika innehåll än två dumma kanaler med samma innehåll.

(Dessutom ska man alltid vara på sin vakt när koncernen Sanoma-WSOY muttrar till – den firman äger halva Finland, bland annat Nelonen, R-Kioski, Finnkino, Welho och mycket mycket mer än du någonsin kunde tro.)

Men lycka till, i bästa fall leder sammanslagningen till att det sämsta i bägge kanaler rensas bort. I sämsta fall blir det dubbel dos dynga.

Lycka till!

Mark Levengood återvänder

14:28 | Skriven av HBL Nöje i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Mark Levengood återvänder)

Mark Levengood. (Foto: Fabian Björk)

Sveriges mest kända finlandssvensk Mark Levengood besökte Finland i våras med sin stand up/musik-show Mark och hans värld. Två utsålda kvällar på Savoy blev det då, och på allmänhetens begäran återvänder han nu till brottsplatsen för en encore.

Mark och hans värld på Savoy i Helsingfors, fredagen 8 oktober kl 19.

Fixa tickets åt mamma här (biljettförsäljn start 23.8).

>> Mark intervju i Volt

>> Mark berättar i Mumin

Den andra festivalen

16/08 15:18 15:18 | Skriven av Sylvia Bjon i Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Den andra festivalen)

Rou Reynolds – Enter Shikari. Foto: Sylvia Bjon

I väntan på The Sounds. Foto: Sylvia Bjon

I år kände man sig avvikande då man inte styrde kosan till Flow utan till Ankkarock, med mindre än hälften av Flows besökarantal. Eftersom jag närmast ville se Against Me! och Enter Shikari kände jag mig skönt frånvänd och antihipp och ångrade inte mitt val – förrän jag klivit av tåget i Korso och börjat vandra upp mot Örnvingen. Kaxigt utrustad med Iphone4 följde jag vägen som skulle ta mig till Kampvägen men icke. Skyltningen var över huvud taget obefintlig åtminstone på söndag eftermiddag – hade de hunnit ta ner den eller fanns den aldrig? – så inte ens en som varit där flera gånger förr kunde komma ihåg vilka cirklar på flera kilometer man ska vandra och speciellt om man börjat gå åt fel håll. Är man en idiot som undertecknad borde man ju hålla det för sig själv, men det ska noteras att det var flera klungor som frågade efter vägen från tåget. Ähem, på de andras vägnar skriver jag alltså en liten not om detta.

Medan Flowbesökarna flöt omkring i ett urbant festivalmecka på metrolinjen och tryckte i sig sushi som en större reklambyrå, verkade Ankkarock dessutom ha fått svartepetter i matväg. Frityroset som hos oss kallas kinamat var kanske det minst repellerande.

Enter Shikari. Chris Batten.

Nog klagat, Against Me! och Enter Shikari var definitivt värda utflykten, speciellt den sistnämnda, läs mer om det i Hbl i morgon 17.8. En extra eloge förresten också till Velmu-scenen (Vantaan elävän musiikin yhdistys.)

Om nån annan gillade söndagens nummer och vill se nåt av värde mellan tweetsen från @hblrock kan det också löna sig att kolla Against Me! -frontmannen Tom Gabel på @tommygabel och Enter Shikari på @entershikari.

Foto: Sylvia Bjon

Tom Gabel - Against Me! Foto: Sylvia Bjon

Tom Gabel bloggar också. Jag bläddrade lite, och om det fanns ett punk-bingo i stil med mötesbingo skulle bloggen I feel sick to my Stomach formligen rassla av poäng. T.G. utgjuter sig över britternas oförmåga att få ihop veganmat (vad hade han väntat sig där?) (Och ka-TCHING för ordet vegan i punkbingot). Så minns han tiderna då han gick omkring på stan mellan sina gig och tiggde slantar (ka-TCHING!), och då han avvärjt gubbar som klagar över hans efter-gig-joint (Ka-TCHING!).

Och sist men inte minst – för dem som ännu betvivlar bandets punkstatus – får bloggläsarna ta del av hur Gabels punkuppvaknande började. Han blev misshandlad av poliser som 15-åring. Bingo!

De bad mig lämna trottoaren, de sa att jag blockerade trafiken. Så jag gick, jag vände om och lämnade trottoaren och steg ner på gatan.
Då kom två polismän igen och sa åt mig att lämna trottoaren. Jag sa att jag inte stod på trottoaren. I nästa stund hade en av poliserna tagit mig i nacken, skruvat min arm bakom ryggen och börjat dra mig mot polisbilen. De slog mitt ansikte mot bakluckan, het av solen, sparkade isär mina ben och började leta igenom mina fickor. Varje gång jag försökte lyfta huvudet slog de det allt hårdare mot bilen.

Och så vidare. Alltför bekant för en del kids, tyvärr. Men om Gabel blev så rasande av detta att vi får se de kreativa efterdyningarna fortfarande, när hans band vuxit från ett enmansnummer till en kvartett, så må väl de här polismännen få gå vidare med sina små liv utan offentlig, verbal skräpphängning på Nöjesbloggen.

Inför Ankka och Flow

12/08 14:54 14:54 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Inför Ankka och Flow)

Det blir ett fett veckoslut med två stora festivaler i knutarna – Flow i Sörnäs och Ankkarock i Vandas Korso – men om den interna tävlingen mellan dem var i stort sett avgjord redan i vår när de första artistnamnen publicerades.

Flow är, som flera gånger tidigare konstaterats, på god väg att bli den viktigaste finländska sommarfestivalen för ny musik, speciellt riktad till musikdiggare, medan Ankkarock alltid profilerat sig som en avslutningsfest för skolelevernas sommarlov och radar upp en sillsallad av mainstream, metal och inhemsk radiopop som bakgrundssorl till ölandet.

Don Huonot är årets ankor.

Bland de nio (9) utländska gästerna på Ankkarock finns ändå några intressanta namn från Storbritannien, närmast skotskan Amy Macdonald och electrobandet Enter Shikari, plus förstås Editors som har all anledning att kompensera för sin ganska frånvarande keikka på Tavastia i maj. Lägg till de amerikanska punkarna Against Me! vars förra Finlandsspelning var 2005 på Semifinal.

De inhemska bidragen värda att notera är alltid briljanta Disco Ensemble, återförenade 90-talsstorheterna Don Huonot samt Michael Monroe som får sällskap av ex-Hanoi Rockskollegan Nasty Suicide på gitarr. Hardcore Hanoifans kan också spana in Sami Yaffa som gästartist för barnbandet Philadelphia DynamiteApocalyptica är headliners på lördag och Children Of Bodom avslutar festen på söndag.

Men Flow alltså … det är visserligen orättvist att jämföra, men där Ankkarocks utlänningar

Let It Flow.

räknas på mindre än två händers fingrar radar Flow upp ett hundratal liveartister och dj:er över tre dagar, de allra flesta från Finland, förstås, men bland dem också människoexemplar från Syrien, Tyskland, Kongo, Norge, Nigeria, Belgien, USA, Island, UK, Frankrike, Kanada, Mali, Sverige, Chile och Sri Lanka.

Det är ett fräscht antal helt nya fejs på listan, så som det ska vara på en riktig festival, men bland dem jag känner igen på namnet är det lätta att plocka ut några hållpunkter för de olika dagarna.

Fredagen inleder jag med norska Ulver som tagit steget från black metal till experimentell electro i atmosfärisk moll. Circle från Björneborg hyllades nyligen i svensk press som ”världens bästa band någonsin”, och det samma har inhemska källor tutat redan länge. Big Boi från Outkast är fredagens största namn med AIR, Broken Bells och The Drums på delad andraplats. Få se hur rangordningen kristalliseras.

Festivalen toppas av M.I.A. och svenska Robyn, men mitt lördagsintresse riktar sig också mot K-X-P lett av Timo Kaukolampi (ex-Larry & The Lefthanded och Op:l Bastards mm). Cyberviolinisten Owen Pallett hittar säkert sin publik från Tavastiabesöket tidigare i juni. Söndagen avslutas av Jónsi från Sigur Rós, men inte förrän The XX och kanadensiska Caribou sagt sitt.

Men det är bland de okända namnen det lönar sig att botanisera. Ingen är på Flow av en slump.

Ha en skön helg!

SPOTIFYLÄNK OCH BILDER PÅ ANKKAROCKS ARTISTER.

SPOTIFYLÄNK OCH BILDER PÅ FLOWS ARTISTER.