Trycksvärtan i nyheten om en Kiss-spelning i Tammerfors i juni har knappt torkat när det rasslar in nya om svårigheterna att bygga ut festivalområdet. Genom att flytta stängslen några meter utåt eller vad det nu kan handla om för magiska trick ryms ytterligare 2 000 in och publiksiffran är uppe i 14 000.

För ett år sedan gjorde bandet två spelningar i Arenan i Helsingfors och lockade fullt hus –  sammanlagt 24 000.

Slutsatsen är att amerikanerna snart offentliggör nya turnédatum. En titt på listan avslöjar att det är tomt i kalendern mellan december 2009 och den 7 maj 2010. Också allt efter juni är öppet. Kanske en stadionkonsert i juli–augusti eller två gig i Hartwall Arenan i vår eller hösten 2010?

För inte kan ju Helsingfors stå utanför, affärsmannen Gene Simmons?

Supergrupper kommer och går. Nyligen skrev jag här på bloggen om Chickenfoot som går hem i de amerikanska stugorna och – ja, så var det inte så mycket mer med den saken.

Konceptet ”supergrupp” är inte nytt. Rockmusiken har sina rötter i mörkaste Afrika och letar man riktigt noga hittar man säkert en supergrupp där också. Kommersiellt gångbart blev uttrycket senast när Eric Clapton, Rod Stewart och gänget började byta uppsättningar som andra byter strumpor. Det var på 1960- och 1970-talen.

I början på 1990-talet skrevs det många rubriker om Whitesnakesångaren David Coverdales och Led Zeppelin-gitarristen Jimmy Pages projekt Coverdale Page. Nu snackas det om Them Crooked Vultures som är Dave Grohl, Josh Homme och John Paul Jones nya band. Det är, som Dr Strangeman uttrycktre det i ett tidigare blogginlägg, mycket ”Let there be guitars!” över det. Skrammel. Bra skrammel.

Coverdale Page och Them Crooked Vultures har en gemensam nämnare och det är Zep. JPJ var gruppens basist och liksom på ”Coverdale Page” hörs Zeppelins rock väldigt tydligt också på ”New Fang”.

Men man kan inte i all evighet hålla på och hylla Led Zeppelin eller supergrupper som gör en xerox av Led Zeppelins musik. I stället vill jag göra vågen för Dave Grohl vars curriculum vitae kan sammanfattas så här:

• Nirvana.
• Foo Fighters.
• Probot.
• Killing Joke.
• Them Crooked Vultures.

Dessutom har han lekt ihop med Ozzy och Lemmy och precis alla i rockbiz som är värda att lekas med.

Karln är en jävla Midas, alltså! Jag kan inte komma på ett projekt där han varit med och som floppat. Personlig favorit i Daves diskografi? Allt med Nirvana och så Killing Jokes album från 2003. Kolla Youtubeklippet här.

Jag slog upp och hittade inte ”ballad” i AC/DC-vokabulären. Men likt förbannat finns det ju då en trudilutt från 1974 som sorterar under den rubriken, Love Song. Jag hann redan skriva att den suger hästballe och den sura åsikten bygger förstås på insikten om att om någon så just AC/DC ska aldrig aldrig någonsin låta som något annat än AC/DC. Det är mycket riff och det är mycket raff och så är det med den saken. Pang på rödbetan, brudar bärs och sex och rock’n’roll i texterna.

Jag har egentligen inte ändrat mig. Love Song sticker ut något fruktansvärt. Men den är inte trots proggen, och det är proggen som är sårskorpan som inte riktigt vill torka bort, helt omöjlig. Som kollegan Otto Talvio skrev på Facebook blir det ju riktig AC/DC mot slutet.

Ändå. Final verdict no remorse take no prisoners…

Sjukt jävla konstig låt. Progressiv ballad. AC/DC!

Så här är texten. Inte helt typiskt bandet det heller! Vem är den där Jean?

I can tell by the look in your eye
I can tell by the way you sigh
That you know I’ve been thinking of you
And you know what I want to do

Oh Jean, Oh Jean
Oh Jean, Oh Jean

When you smile I see stars in the sky
When you smile I see sunrise
And I know you’ve been thinking of me
And I know how you want it to be

Oh Jean, Oh Jean
Oh Jean, Oh Jean

I can tell by the things you say
I can tell that you know the way
And I know what you want me to do
Oh, I’ve got hearts and flowers for you

If you leave me you’ll make me cry
When I think of you saying goodbye
Oh the sky turns to a deeper blue
That’s, that’s how I’d feel if I lost you

Jean, Oh Jean
Don’t go and leave me
’Cause I love, I love you, I love you, don’t leave me
It would make me cry, if you said goodbye
Don’t go away Jean, don’t you leave baby baby

Några veckor efter att Etola på Tuppens torg broderat skyltfönstren med plastgranar och annan krims krams som ingår i julkonceptet – gör det det faktiskt? – är det julafton. Och det är inte ens mitten på november utan bara mitt på dagen.

Eller så är det bara jag. Det kanske är bara jag. Det kanske är bara jag som i ett blixtnedslag, med åska och underdunder i bakgrunden, hyllar postiljonen som hämtar paket med AC/DC-rock’n’roll?

Och det är så läckert, paketet. Boxen är en liten men naggande god kopia av en Marshallförstärkare.

De slitna inälvorna sitter där de ska. Det är något så underligt som singel B-sidor, ”sällsynta” liveinspelningar och så lite spår som ratats under albuminspelningarna av gudarna vet vilka orsaker. Säger inte att bandet är lågproduktivt men det ligger inte DAT-band eller analoga snören i studiohörnen och skräpar så några riktigt överraskande låtar finns här inte. (Utom en eller två men dem återkommer jag till strax.) Medföljande dvd:n innehåller ett urval från den tidigare utgivna Family Jewels-dvd:n.

Märkligheterna, ja. Två sånger sticker ut med skäggiga hakan.

Love Song som är inspelad för lp:n High Voltage är … öhh helt  sjuk, ju. Det är progg, för fan. Progg! Grisar som flyger! Allt är ljusrött! Svamp! Meskalin! 5 minuter 15 sekunder progg. Tänk Richie Blackmore efter Rainbow. Harpa, flöjt, tassiga hattar. Lägg till 1974 Sydney.

Fling Thing är AC/DC:s Whiskey In The Jar och bekant för många i en lite annan version som Bonny på Live som gavs ut i början på 1990-talet.

Det är kuriosa det där, kryddor i ett etablerat recept för en av världens bäst kända rocksoppor. Inte musik som man river upp ölfaskor till en fredag kväll. Läs mera gärna här.

Cold Hearted Man, Snake Eye och Borrowed Time är annorlunda. I mina öron är det riff och raff som borde ha släppts världen över och inte som B-sidor på Oceanienupplagor av Powerage, Blow Up Your Video och The Razor’s Edge.

Och den slutliga domen är…? Bra julgåva, bra. Men om man vill utbilda folk så skulle jag börja med Bonfire-boxen, skänka bort fortsättningskursen Family Jewels och – wahattahafucketifuk – skaffa rubbet. Det blir inte bättre än så här.

Till slut ett ruttet kommersiellt ps. Backtracks finns att få i två versioner. Lyxutgåvan kommer med hela 5 cd:n, 3 dvd:n, en vinyl och en såndär snygg 164-sidig coffee table-bok. Rockrock.