Jag sitter med två tredjedelar av finländska alternativebandet Lapko på anrika Bar Corona i hjärtat av Helsingfors. Tjejen i baren vägrar ta betalt när jag ska bjuda Ville Malja och Anssi Nordberg på varsin kaffe (nej, inte öl, det är knappt lunchtid). Snart kommer hon in med två toast också. Det är inte alltid artisten som betalar.

Lapko har veckan innan släppt sitt fjärde album A New Bohemia, och det första adjektivet är ”storslaget”. En likadan käftsmäll av musik har jag inte upplevt sedan jag på en efterfest hos ex-flickvännen knäppte på stereon och där hon glömt på Dark Funerals Arrival Of Satan’s Empire på full volym. Jag föll bokstavligen på rygg.

Många har frågat sig varför bandet med en så stark platta i bagaget inte åkte med skivbolaget Fullsteam Records till showcase-festivalen SxSW i Texas i mars, men Anssi och Ville har precis återvänt från en veckas promotionturné i Tyskland. GSA-länderna (Germany, Switzerland, Austria) är fortfarande den finska musikexportens viktigaste marknadsområde, och nu börjar de öppna sig för Lapko också.

– Det var första gången vi hade rätt sorts publik där nere, vet du, inte bara folk som råkar vara på plats, säger Ville. Det var bra att få spela ur sig den värsta ivern. Vi har två viktiga gig i Tammerfors och Helsingfors nu i helgen (26–27.3) och jag är rädd att det blivit överladdning där annars.

Låtarna på A New Bohemia är varken särskilt lätta att spela eller ta till sig live – den massiva ljudbilden som Lapko nu opererar med ställer också stora krav på den tekniska utrustningen på venuen, så stora att man snart får glömma pubarna.

– Vi har målat in oss i ett hörn, säger Ville. Vi är ett pubband med arenasound, haha.

– Ljudkillen i Hamburg sade efteråt att det inte fanns något han kunde göra för att hjälpa oss, säger Anssi. Stackars publik också, helt utan varning och förberedelse blir de överkörda … Just därför hade det inte varit någon idé att åka till Texas och spela i hörnet av en pizzeria.

– Det är verkligen inget showcase-material, om man inte hört låtarna på skiva tidigare är det nog svårt att få någonting alls ur en konsertsituation. Lapko är så mycket mer än de låtar vi spelar, det krävs att man förstår och ger sig hän vissa stämningar. Jag tror den här skivan understryker det faktum ännu mer, i allt från soundet till det visuella.

Folk som vanligtvis älskar alternative- och indievågen med Interpol, Editors, Bravery, Mew och de övriga har haft överraskande svårt med Lapkos tidigare album. Själv var jag ett fan från första ackordet på debutalbumet The Arms (2004), men visst kan det vara krävande att stå ut med Villes emo-vibrato på rösten, de kantiga arrangemangen eller Janne Heikkonens trummor – föreställ dig korsningen av Muppet Shows Animal och en duracellkanin med grav ADHD och väldigt mycket att berätta.

Lapko kommer inte heller ursprungligen från ”Helsingfors coola rockkretsar”, utan är ett kompisgäng från lilla Harjavalta som sedan 1996 spelat ihop med samma uppsättning och gemensam, egensinnig vision. Nya albumets titel A New Bohemia (och flera av texterna) syftar också inåt, mot trion själv och den kokong de vävt omkring sig för att hålla världen på avstånd och låta sitt monster växa.

– Nu har gamla vänner kommit fram och sagt att de verkligen gillar Bohemia, och samtidigt berättat att de inte gillat de tidigare plattorna, säger Ville och skrattar. Kanske tror de att vårt självförtroende är så bra nu att de vågar erkänna sånt.

– Som tur har vi vuxit upp i en sådan miljö där man aldrig fått beröm annars heller, säger Anssi. Det var småstadsstämningen, alla man kände spelade i band och det var nog ingen som slösade med komplimanger till varandra.

Medan killarna trycker i sig toast med dubbelost leker vi med tanken att låta mixa om de tre äldre skivorna, uppdatera soundet och kolla hur låtarna skulle framträda då. Amerikanske D James Goodwin som producerade Bohemia ville inte höra mycket på de tidigare plattorna, han hade sin vision klar från början och, som Ville påpekar, fick Lapko att äntligen ”låta som alla de andra i gamet”.

– Jag blev så otroligt trött på folk som var överraskade av att ”Lapko låter så internationella”, säger Ville. Om man har spelat femton år kan man ju inte tänka att genombrottet kanske sker med följande album, eller följande. Men för varje projekt vi gett oss in på har vi nog haft samarbetspartners på vår egen nivå.

Lapko krävde att Goodwin skulle komma till Helsingfors och hänga i replokalen för att få en bild av vilka de var som band och som människor, och det gjorde han. Fullsteam erbjöd sig att betala för hotellrummet, men för James räckte det bra att slagga på basist Nordbergs soffa i en vecka.

Efter att trummis Heikkonen för ett par år sedan följde i Maljas och Nordbergs fotspår till Helsingfors, och bandet flyttade in i replokalen i industristadsdelen Kånala repade och skrev trion disciplinerat nya låtar under kontorstid varje dag i aderton månader.

– Vi skrattade nog åt oss själva, är det det här det innebär att vara rockare … men det var bra att ta ett visst grepp om situationen och försjunka ordentligt i vad man gjorde.

– Det är som att spela biljard efter ett par öl, handen känns säker och har man tur ligger man på topp för en kort stund. Men börjar du dyka upp till biljardsalen varje vecka vill du snart vara säker på att det inte handlar om tur längre, säger Anssi.

Efter turnén med förra plattan Young Desire (2007) hann Lapko skriva bara några nya låtar innan man gled in i den värsta krisen i bandets historia. Hittills.

– Vi väntade bara på att inspirationen och de bra låtarna ska dyka upp, berättar Anssi. Men de kom inte. Vi gjorde bara samma låt om och om igen.

– Under tre–fyra månader gick vi varje dag in i replokalen med gott humör, och lämnade den åtta timmar senare fullständigt nedslagna och övertygade om att det här aldrig blir till något. Viljan var stark, men knuten gick inte att lösa upp.

I ett skede var Lapko beredda att ge upp och spela in det skräp som fanns, och bara ge ut det för att komma vidare i livet.

– Det hade säkert blivit skit, och Fullsteam övertalade oss att inte göra något förhastat. Jag kände att förväntningarna var höga och våra huvuden låg på ett fat, för man borde ge ut en skiva varannat eller var tredje år. Men man kan lämna ett album ogjort om det följande är riktigt, riktigt bra.

Ju längre man väntar, desto bättre måste albumet vara, och ingen vill hamna i en Chinese Democracy-situation. Likheterna mellan Lapko och Guns N’ Roses må vara få, men i bägge läger har man stridit så det slagit gnistor i replokalen.

– Vi har kanske lärt oss lite av tidigare misstag, så det blir inte lika våldsamt längre … men under inspelningen var det nog en hel del hårda ord som avfyrades … det är närmast jag och Janne som ryker ihop, vi är stridstupparna medan Anssi balanserar vågen.

– Jag brukar gå ut och röka när de sätter igång, hahaha. Vi uppfyller nog alla klyschor man kan tänka sig med interna gräl och kriser …

Men det behövdes ingen utomstående terapeut som i fallet Metallica?

– Haha, nej, ingen gemensam men på det personliga planet har det förekommit.

A New Bohemia släpps under våren på olika marknadsområden i Europa, och till hösten hoppas man få ut plattan i USA. Siktet är stadigt inställt på utlandet, men det finns ännu jordmån att bearbeta på hemmaplan också.

– Det betyder oerhört mycket för oss att ha stöd i Finland, och vi är grymt tagna av alla positiva recensioner som albumet fått nu, säger Ville. Det skulle vara ett misstag att i det här skedet bli arrogant mot dem som gjort oss till vad vi är. Men det ska samtidigt erkännas att de finska konserthålorna nog är upplevda redan flera gånger, och den ljudteknik vi behöver för nya skivan kommer att ställa till problem.

Bandet fattade ändå principbeslutet att spela sig genom hela Finland nu, också ställen som inte ger plus i kassan eller där ljudtekniken inte tillåter en optimal show.

– Det handlar om människorna som kommer till spelningarna, att ge en signal att ”vi är ert band” oberoende av om de har senaste PA-anläggningen, säger Ville.

– Det är en helt annan verklighet i Berlin eller Brahestad, påpekar Anssi. Men giget är i princip det samma – det är alltid ändå publiken som gör magin på en konsert.

När Åbobandet The Crash i början av 2000-talet började få luft under vingarna internationellt, sade frontmannen Teemu Brunila att han inte spelar i Finland förrän världen är erövrad. Han fick visserligen äta upp sina ord några år senare (och har sedan dess nekat att han någonsin sagt det), men lite samma tuffhet skulle man ibland sakna hos Lapko också. Intrycket av Malja och Nordberg är genomvänligt, killar man gärna gick och tittade på fotboll med eller vågade ta med objudna på en efterfest – de skulle ändå inte göra någon skada.

– Haha, vår A&R-person Niko Kangas sade precis samma sak, ”vart har mitt rockband tagit vägen”, när vi är så snälla i intervjuer också, skrattar Ville. Men det har att göra med att vi spelade in skivan redan i fjol sommar. Hade vi träffats då hade jag sannolikt sagt något i samma stil som Teemu … Då var känslan att det här kommer att spränga banken och vi kan börja leta efter lägenheter i Williamsburg, haha! Men ett halvt år i den finska hösten och vintern här på gamla Corona gör en ödmjuk.

Planen nu är att turnera Finland, göra telefonintervjuer utomlands, sommarfestivaler och Europaturné. Senare på hörsten blir det USA, men det finns ett land som irriterar Ville, som aldrig riktigt öppnat sig för Lapko.

– Sverige har aldrig förstått sig på oss, känner jag. Vi dyker upp där med vårt paket, och de tittar och undrar men hittar ingen väg in. Vår form är inte gripbar för svenska händer, kan man säga. Men nu, med nya skivan, känns det som om vi kunde ha en chans där. Den är ljudlig men det finns en intelligent sida som jag hoppas någon i Sverige förstår och lyckas öppna.

Det finns en skillnad i musiksmak mellan grannländerna, generellt har Sverige fått stå för indie och pop och Finland för tung rock. Det tunga, känsloladdade skramlet som Lapko representerar känns kanske främmande för svenskarna, eftersom det inte kan klassas i den vanliga finska metalfållan.

– Jag jämför oss gärna med The Hives, inte direkt musiken men vad gäller attityden. De har mera humor i sin grej, men de spelar bra live, är uppnosiga och bryr sig om det visuella.

A New Bohemias första singel I Shot The Sheriff har snurrat som video sedan förra hösten. Nästa blir Summer Nights, också den med en amerikansk regissör. Albumet är sannolikt tillräckligt starkt för att producera fem singlar, men så långt vill inte bandet titta ännu.

– Det är upp till skivbolaget att bestämma, men jag tycker en samling videosinglar vore en snygg idé, säger Anssi. Men vår högsta önskan är att få igång maskineriet på andra sidan Atlanten. Fast det är med lite skräck jag tänker på hur mycket arbete det kommer att kräva.

– Men vi är ju ännu ”unga, slanka killar”, som de sade i Tyskland. Knappt trettio fyllda, haha.

LAPKO PÅ TURNÉ: