Det är varm vårkväll utanför Bar Loose på Annegatan, och på nedre våningen är det redan svettigt trots att Nicke Anderssons nya band Imperial State Electric (ISE) ännu har en halvtimme till showtime. Nicke själv står utanför på gatan och röker, omringad av stans rockreportrar som vill namedroppa bandets influenser och höra Nickes funderingar inför ISE:s första spelning någonsin.

Faktiskt, Nicke Anderssons (aka. Nicke Hellacopters, aka Nicke Royals) nya Stockholmsbaserade band har valt Helsingfors, och dessutom lilla Loose, som debutvenue. ”Äh, det är ju alltid lite bökigt att spela i Sockholm, liksom”, berättar Nicke när vi träffas för en intervju följande dag. Men först ska liveformen på honom och nya bandet kollas.

Vad Anderssons än hittat på – rock, soul eller metal – har han alltid fått ett otroligt varmt välkomnande i Finland, och Imperial State Electric är inget undantag. Spelningen på en tisdagkväll i maj har varit slutsåld länge, trots att knappast någon hört ett ackord av de nya låtarna. Men vi litar på Nicke. Hans smak är vår, han älskar Kiss och distade gitarrer och han har långt rakt hår med öronfenomen, keps på huvudet och lite charmigt sneda tänder när han ler. Halvvägs in i konserten noterar jag att han också bär en hajtand i ett band kring halsen, det enda smycke – förutom kanske korallhalsband – som en tonårskille kunde bära på 80-talet. Nicke Andersson, 37, blir inte vuxen, även om han – som han själv säger – blivit gammal.

Att publiken inte hört ISE:s låtar tidigare märks i början, det är det finska ”stå bara stilla och lyssna snällt”, och till och med jag, som tvingat mig igenom plattan några gånger före keikkan, står med fingret i munnen och undrar hur det här ska arta sig. Men det släpper, på bästa möjliga sätt.

Den som varit i Looses källarvåning vet att om man är längre än 180 cm föreligger det en konstant och omedelbar risk att slå hjässan i taket, och när drygt hundra pers rockar loss, och värmen och fukten inte har någonstans att ta vägen, närmar sig stämningen bastu väldigt snabbt. Tre låtar in i setet är Nicke röd som en kräfta i ansiktet och den svarta skjortan redan genomssvettig. Sex låtar in – får jag höra senare – trodde Nicke att han ”gått in i väggen”, att han ”inte skulle klara av att fortsätta”. Men när man går igenom den väggen försvinner kroppen, tiden och rummet och kvar blir bara rock’n’roll.

En kompis som jobbar i baren där nere sa att hon lånat personalens stora fläktar till bandet under spelningen. Där stod dom, vid sidan av scenen, beredda att sätta luften i rörelse, men Nicke hade glömt att knäppa på dem …

Även om Imperial State Electrics självbetitlade skiva inte tillför rockvärlden mycket nytt (se recension i Hbl 2.6) var det ingen tvekan om att bandet kan spela. Äntligen en riktig rockkonsert, liksom, såsom man minns dem från ungdomsgårdarna och källarhålorna i tonåren. Svett, ylande gitarrer och öl, ingen bryr sig om att kläderna klibbat fast och att nån tjockis ramlar i ryggen på en. Nicke står genomdränkt i kaptenshatten och orkar på något sätt pumpa fram både riff och sångröst, som om själva musiken bar hans taniga kropp från låt till nästa. Showen är dessutom smakfullt stylad genom att bägge gitarristerna piskar en Ibanez ”Korina” Destroyer modell 1975 – Nicke spelar ju dessutom vänsterhänt så det blir en cool symmetri.

Vi får höra samtliga ISE:s egna låtar, och dessutom några spår av The Who, Chuck Berry och flera andra klassiska och mer okända bidrag från den galet långa listan över influenser som Nicke postat på myspace. Det blir en 90 minuters show till slut, en värdig debut för vilket band som helst.

Följande dag dyker jag upp till Loose igen, klockan är tre på eftermiddagen och på den soldränkta gatuserveringen sitter bandet och chattar upp brudar. Eller var de journalister? Hur som, Nicke och jag sätter oss vid ett annat bord, och den första frågan är förstås hur han själv upplevde spelningen i går?

– Åh gud, jag trodde jag skulle dö. Du vet när man sjunger och det inte finns något syre … det går bra att spela, liksom, men sjungandet är tungt. Jag har faktiskt funderat på att ta in en solist så jag skulle få trumma igen.

Ni valde att debutera i Finland, varför det?

– Ja hur var det nu … äh, du vet det är alltid jobbigt att spela i Stockholm, hemstad och sådär. Massor av folk, halvbekanta. Det blir alltid lite konstigt. Och Helsingfors har det alltid varit kul att spela i, så jag snackade med Milla [Palovaara, Looses bandbokare och gammal vän] och det var ju kul att spela på ett helt nytt ställe som det här.

Vad har du gjort sedan Hellacopters slutade?

– Jag har skaffat en studio, och spelat in skivan samtidigt som jag försökt lära mig hur man jobbar i en studio. Jag var helt grön, men nu har börjat lära mig. Jag har alltid varit intresserad av produktionen men aldrig fattat tekniken, så nu har jag snöat in på det och börjat skaffa mig en massa udda mikrofoner och andra sextiotalsprylar. En ny hobby, liksom. Dyr hobby. Nu fattar jag också varför det är så dyrt att hyra studio.

Producerar ni andra band i studion också?

– Ja, några singlar har det blivit. En ny av Disfear, till exempel, och så har jag spelat in trummorna till nya Nomads-plattan som ska komma snart. Ny Nomads, faktiskt! Det var några år sen.

Hur lät nya Nomads då?

– Jag har ju bara hört trummorna så jag vet inte.

Vilka är det som spelar på Imperial State Electric-skivan?

– Jag har gjort åtta låtar helt själv, men sen är det trummisen Anders Hernestam från Weeping Willows och Bobba från Hellacopters på låten Resign, och på en låt är Dregen med också.

Du är enda fasta medlemmen, men är bandet vi såg live i går permanent?

– Så länge dom orkar, ja … men jag vill gärna hålla det öppet. om jag kunde hitta en klassisk rocksångare skulle jag själv nog vilja trumma igen.

På tal om det, hur går det med soulbandet The Solution som du hade med Scott Morgan från Detroit?

– Det går inte alls. Det blev så jobbigt att styra upp det och så blev vi så många blåsare att det blev för dyrt att åka på turné, man kunde inte åka i van längre, och buss blir dyrt. Och dom ska ju ha lön också per gig. Äh, det blev för svårt. Det var kul att göra det, men nu får det vara.

Och dit metalband Death Breath då?

– Vi har en skiva på gång. Allt är inspelat utom sången, jag får skriva lite texter, men nu är det det här så de får vänta.

Imperial State ligger inte så långt från Hellacopters …?

– Nä, det är ju fortfarande jag som skriver låtarna. Men jag vet ju, eftersom jag har facit på hand, att de flesta av de här låtarna hade vi inte kunnat spela med Hellacopters. Det kanske inte låter så för en utomstående, men till exempel en låt som I’ll let You Down har för mycket stämsång. Rytmerna är också annorlunda.

Du hade en otroligt lång lista influenser på myspace.

– Jag hade tänkt fortsätta på den, det tog stopp ett tag men jag ska göra den så lång det bara går.

Berätta om inspelningen av ISE-albumet!

– Det hände under en längre period, jag har tagit god tid på mig. Inte när jag spelar in, alltså, då har jag för dåligt tålamod för mer än tre tagningar. Sen blir det tråkigt. Det är i början det händer roliga grejer, när man inte vet riktigt exakt vad man gör. Även om trumpinnen slinter kan man bara låta det gå.

Har du förväntningar inför releasen?

– Nä, jag är för gammal för det, men klart jag kan hoppas att folk gillar det. Jag är jätteglad att det gick så bra i går.

Det finns ju alltid en positiv förväntning här i Finland på allt du gör.

– Va!? Det är ju fantastiskt om du säger så! Men det är ju värsta pressen nu då, haha! Men kanske det har att göra med finska rocken, Hurriganes? Det finns kanske en otrendigare rocktradition här. I Sverige ska man alltid kolla lite vad England gör och sen försöka hänga med. Men trender vänder, det gör dom alltid. Jag tycker ju att rock är trendigt konstant, men var är de unga banden i dag? Var är alla 20-åringar? De spelar väl elektronisk pop eller nånting, men det är ju de som ska vara det farliga i rocken. Vi har bara gamla gubbar, The Hives, Soundtrack of Our Lives och jag. Och jag är ju också gubbe. Var är dom unga som slår en på käften!?

Många nämner Kiss när de hör ISE.

– Det är ju så lätt att säga när alla vet jag älskar Kiss. Men det är klart, jag älskar ju 70-talet, det som punken inte reagerade mot – Slade, Kiss, T-Rex och sån tidlös boogie.

Du tillhör ändå inte dem som påstår att det inte gjorts bra musik sedan 1974?

– Näe, men det gjordes fan bättre musik 1974 än det gjorts på länge nu. Folk var bättre på att sjunga, spela, bättre på allt. Om man skulle flytta Imperial State Electric till 1975 skulle vi vara ganska dåliga. Det skulle vara punk, liksom. I dag kallas vi klassisk rock eller gubbrock, men de skulle tycka vi var punk.

Varför säger du att du blivit gammal hela tiden.

– Äh, det gör jag väl inte … jag är ju inte gammal i huvudet, men i kroppen. Dricker jag en dag är tre dagar borta, dricker jag tre dagar är en vecka förstörd.

Ronnie James Dio dog nyligen. Den gamla generationen börjar tuppa av snart.

– Ja men han var ju asgammal, Dio ljög alltid om sin ålder. Redan i Rainbow var han ju alltid tio år äldre än de andra, han var säkert över sjuttio.

Hur ser du din roll i rockhistorien?

– Va, jag … äh … men det här är ju underground, jag ser mig inte i den rollen alls. Nej nej. Snarare hoppas jag väl hålla något vid liv. Äh vete fan. Jazz har ju blivit finkultur nu, men det ska inte rock vara. Den får inte bli safe. Det var därför det kom extrem metal, för att testa gränserna. Och därför väntar jag på 20-åringarna. Jag kan inte hålla på supa och knarka, haha.

Men visst finns det band i dag som vill vara farliga, vara lite som Mötley Crüe.

– Ja men det är ju bara löjligt, är det inte? Det har ju gjorts redan. Kan det bli värre än Led Zeppelin, Ozzy … vad ska man göra, knarka ännu mera? Då dör man ju bara! Men någonstans är det ju musiken som är viktigast, det verkar många glömma. Man måste ha ett bra fundament och sedan kan man … tja.

”The Rock needs to Roll”, säger du på ISE:s hemsida.

– Ja, rocken kommer ju från bluesen, och det hör jag inte längre i all den här moderna radiorocken. Det måste bli bättre. Det måste finnas något mer i det. När man kör en Chuck Berry-låt eller lyssnar på Jim Jones Revue får man lust att köpa en öl, man blir glad.

Med tanke på alla dina olika influenser kunde ISE låta hur som helst, eller?

– Nej, jag tror inte på att blanda grejer. Rap och metal, till exempel, en otroligt dålig idé, låter för jävligt. Folkmusik och metal, helt förkastligt. I min värld alltså. Och i min värld är det jag som bestämmer, haha. Jag skulle aldrig blanda soul och death metal heller. Jag är absolut inte konservativ, men jag tror på något rent i musiken.