Rockfestivaler, fotbollsmatcher och konserter är inte folkfester längre, de är byråkratins och kontrollsamhällets vulgära skådespel!

Jag cyklade in till stan för att kolla arrangemangen kring Arcade Fires spelning på Senatstorget i måndags och stötte på vita staket, gula väktare och en mycket mörk framtidsvision. Placeringen av konserten på Senatstorget hade kritiserats på förhand av tunga röster. Det var första gången en del av torget hyrdes ut till en privat aktör för en tillställning som det kostade att besöka.

Jag är emot tanken att Senatstorget ska stå orört och öde, jag gillar till och med Red Bullshits snowboardtävlingar där (mer än de mystiska muikkumarkkinat och kommundagarna mm.), men den avgörande skillnaden till Arcade Fires spelning är att de är öppna och gratis för alla. Att Senatstorget är arkitektoniskt och historiskt pregnant är inte ett problem, tvärtom, det ger en festlig inramning till showerna och en kittlande spänning mellan nu och då, mellan högt och lågt, som Helsingfors stad också insett värdet av. Men när man bygger staket uppstår det konflikter.

Den här lilla bröstknappen har en liknande effekt!

När det ordnas konserter på Olympiastadion är det ett folknöje för de biljettlösa att skockas på klipporna runt Tallbacken och Djurgården med piknik-korg eller sixpack. Man hör musiken ganska ok dit, och lyckas man få in rätt vinkel kan man ibland skymta en strimma av scenen mellan läktarraderna. Samma fenomen upprepades naturligtvis i måndags vid Arcade Fire. Folk samlades på trottoarerna kring torget, och utanför det vita, två meter höga skynket som ramade in konserten stod folk och drällde, öppnade en öl, gluttade in mellan springorna i tyget och diggade musiken som hördes alldeles utmärkt.

Jag hade alltså kommit in till stan med cykel, och stod på tå på pedalern och lurade in över stängslet. Det tog naturligtvis inte många sekunder innan ett par väktare i gula västar och radiotelefoner kom och manade mig ner.
”Man får inte titta”, sa den ena av dem, en tanig kille i ingenjörsglasögon.
”Ursäkta mig, men du skämtar naturligtvis”, sa jag leende.
”Nej, man får inte stå här och titta”, envisades han.

Det är i de här situationerna, när man konfronteras med missförstådd pliktskyldighet, som min normalt beskedliga och extremt välvilliga habitus förbyts till en svartflaggande anarkists uppkäftighet och civila olydnad.
”Jag bor för fan i den här stan och jag står precis var jag vill i den. Ta din lilla gula väst och radiotelefon och gå någon annanstans och lek nazist”.
”Hörru, jag skiter i var du bor, du ska …”, sa han och som tur ringde min egen telefon just då så jag kunde nonchalera honom genom att svara, typ ”jag har inte tid med ditt bjäbb just nu, telefonen ringer, kan du hålla tyst en stund nu”.

Nå, de gula västarna lunkade iväg på sin patrullrunda och viftade i stället med radiotelefonerna åt några ungar att flytta sig en meter hit eller dit, och jag tänkte på hur nörden med radiotelefonen räddades av en telefonringning. Och antagligen jag också, för efter att ha bossats omkring av ordningsvakter på Provinssirock helgen före midsommarn hade jag lagrat en hel del extra avsky i kroppen för övernitiska byråkrater. Men lille Hitler å sin sida, det klassiska problemet mellan allmänt och privat blev plötsligt väldigt klart. Det här var bara en ny front i de gamla kriget.

När det som nu första gången arrangeras ett privat spektakel på ett område som saknar invand praxis för det, gäller det för bägge parter att göra sin syn på demarkationslinjerna klara. Arrangörerna, i det här fallet promotorjätten LiveNation, har naturligtvis auktoritet att bestämma reglerna på sina egna evenemang, men de reglerna gäller lika naturligtvis inte utanför det inhägnade område de hyrt sig in på. Om jag vill stå och balansera på mina cykelpedaler och glutta in över stänglset är det inget som har med dem att göra så länge jag står på allmän mark, i det här fallet på en trottoar i min hemstad. Att ställa i ordning en konsert för femtusen personer mitt i stan och sedan säga ”du får inte titta” är både löjligt och kränkande på samma gång. Bygg då tre meter höga stängsel om det är så viktigt. Ni har fått benäget tillstånd att komma centrum och leka, kom inte till mig och säg var jag ska stå.

Ett större problem än vårt lilla käftslängande var att de allra flesta människor där utanför stängslet snällt fogade sig och faktiskt trodde att denna clown i sin gula trafikväst och med radiotelefon i handen hade någon auktoritet. Och man ifrågasätter inte auktoriteter längre. Nolltoleransen mot det har runnit genom alla hierarkier av makt, så långt ner att det räcker med en gul väst och radiotelefon för att få folk att backa. Den här totalitära praxisen (som ju har sitt ursprung i USA:s illegala terrorkrig, Patriot Act och allmän paranoia) är knappt tio år gammal, men redan tycks många ha glömt bort sina grundläggande rättigheter, för att inte tala om sin integritet och civila plikt att skydda sig mot samhällets övergrepp. Varje liten konflikt mellan godtyckliga ordningsregler och en enskild människa är en frontlinje i kriget för ett fritt samhälle.

Väktarens eget problem å andra sidan var att han – liksom de allra flesta som får en väst på sig nuförtiden – fullständigt missförstått sin uppgift. Väktare, oberoende av om de är på in- eller utsidan av ett stängsel, är där för att hjälpa människor tillrätta och se till att de trivs på och kring evenemanget. Men vad de gör är det rakt motsatta. Alltför ofta spanar och söker de efter lite för livligt beteende och gränsfall till problemsituationer, och bidrar sedan själva aktivt till att skapa och provocera fram dem. Väktare betraktar numera varenda enskild människa som en potentiell ordningsrisk, inte som en individ som kommit för att trivas, inne på festområdet eller utanför.

Masstillställningar som konserter och fotbollsmatcher har förvandlats från folkfester till estrader för utövande av byråkratisk kontroll. Det är som om vi inte kommit dit för att se bandet eller matchen, vi kommer dit för att tvingas spela med i en vulgär föreställning med avsikt att demonstrera och realisera förmyndarsamhället och dess absurda regelverk.

Ironiskt nog, och alla vet detta som bevittnat samma sak, de mest fridfulla tillställningarna jag någonsin besökt är de som inte haft några väktare på plats. Autonoma eller spontana fester eller konserter. Folk har en naturlig inklination att ta hand om sig själv och andra, och ansvar är något som framträder när det behövs som bäst. Det är ytterst sällan det behövs någon hökögad övervakare som provocerar fram det sämsta hos människor med klädsel och översittarmanér. Frontlinjen mellan det fria samhället och kontrollstaten går vid varje överträdelse av maktutövning. ”If you tolerate this, then your children will be next” sjöng Manic Street Preachers. Inget kunde vara mera sant.
Eller aktuellt.

Hjälp till att rädda det öppna samhället! Visa dina gränser! Ifrågasätt och gör motstånd!