Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

”Jag ska faa-an inte ha någe bubblor…”

23.06.2010 13.56 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för ”Jag ska faa-an inte ha någe bubblor…”)

Prince of Darkness, mörkrets furste, Han som snortar pissmyror och käkar duvor och hatar hatar hatar såpbubblor.

Ozzy är gubbfan med fler tricks och storyn än de flesta andra i showbiz. Det mesta är dessutom sant. Och så prenumererar han på History Channel HD för han älskar alla dokumentärerna om Andra världskriget.

Scream är hans 19:e soloplatta. Absolut inte den bästa men inte heller sämsta. Jag gillar det lite hårdare stuket, industrial-finishen om vi säger så, som egentligen kanske inte är något nytt utan bara en naturlig fortsättning på det vi hörde på 1988-års No Rest For The Wicked. Sa jag 1988? Ett tag sedan, då.

Det jag inte gillar är titelspåret som verkar specialskrivet med tanke på arenaturnéer. Inte riktigt lik Ozzy. Sjung med-refrängen är bara jobbig. Varför i helvete gör man sånt? Soul Sucker är ett svart hål som man önskar att det fanns fler av. Nya gitarristen Gus G (”29-year-old Greek clone”, se här under) verkar stabil men varför måste de heta så, jag tänker t.ex. DJ Ashba med Guns N’Roses… Tony Iommi är ändå ett karlanamn.

Ozzy Osbourne live i Åbo kring midnatt på Ruisrockscenen den 9 juli.

Här lite pressröster om nya skivan:

ROLLING STONE | Ozzy Osbourne usually rises or falls to the level of his guitarists. He invented metal with Tony Iommi and wrote some of its greatest anthems with Randy Rhoads – but things went downhill when Zakk Wylde joined the band in 1988. Replacing Wylde is a 29-year-old Greek clone named Gus G. He’s got chops and shows them off on songs like ”Time,” but producer Kevin Churko has processed his riffs to the point that they sound like generic ”active rock.” It’s a shame, because Ozzy shows signs of life on the six-minute ”Diggin’ Me Down” and on ”Crucify,” where he compares himself to Jesus.

DAGENS NYHETER | Sedan mörkrets furste Ozzy Osbourne förvandlades till dokusåpagestalt har solokarriären fått ny fart. Förra skivan ”Black rain” var hans första riktiga studioalbum på sex år och uppföljaren filar vidare på ett modernare hårdrockssound. Öppningsspåret ”Let it die” är ett kompakt kraftpaket med industriella undertoner, och den digitala röstinfattningen klär den gamle fladdermusbitaren fint. ”Scream” rymmer både Sabbathriffande och akustiska överraskningar men också överproducerad arenarock och blodfattiga melodier. ”Folk tror fortfarande att jag bor i ett bayerskt slott, hänger upp och ner när jag sover och offrar fladdermöss över ett altare”, klagade sångaren i en DN-intervju 2007. Kanske borde han ändå överväga någon enstaka vampyrretreat ibland.

BBC Review | … Despite a new line-up in his backing band and considerable effort expended to make up for 2007’s abysmal Black Rain, Scream is yet another disappointingly mediocre effort. You can cut all the slack you like, but a spade is a spade. …

SVENSKA DAGBLADET | Ozzy Osbourne svär att han gör precis det han vill göra, att musiken kommer från hjärtat. Det är svårt att tro när nya skivan låter som något Rob Zombie ratat. Det känns mer sannolikt att någon kört den gamla vanliga ”jo, men det här gillar kidsen” för att motivera en sådan iskall och industriell inramning. När Ozzy faktiskt sjunger melodier – som i melankoliska Time – känner man igen sin gamla hjälte.

,

”Gräs? Jag har inte sett nåt.”

20.06.2010 16.59 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för ”Gräs? Jag har inte sett nåt.”)
 

Smokers unite!

Vem var den mustaschprydda 55-årige mannen i casual fritidsoverall som rastade sin svarta labrador vid ingången till festivalområdet en halvtimme före Cypress Hill skulle uppträda? Stämde ryktena om att ”en typ” fixat 20 gram cannabis åt west coast-bandet? Hade dessa saker något med varandra att göra?

Jag ställer dessa frågor till Provinssirocks festivalarrangör Juha Koivisto på söndagens allmänna presstillfälle. Men den karl’n har inte sett eller hört något. ”En ollut minä, en 0ole nähnyt mitään”, säger Koivisto och ler stort.

Fick ni skit av snuten för att Cypress Hill rökte hasch på scen?, frågar jag. Men Juha Koivisto vet inte vad jag pratar om. Han har inte sett något. ”En ole nähnyt mitään.” Ännu större leende.

Låt gå, vi pratar om Rammstein i stället. Provinssirocks gamla huvudscen var alltså för liten för tyskarna, så man fick beställa in en alldeles megalomanisk konstruktion från Danmark för att tillgodose en bärkraft på 80 ton. Den storleken av scenjäkel har ingen sett till i Finland tidigare. Fantisera själv hur många personbilar 80 000 kilo motsvarar.

Störtregnen i går fick en mindre översvämning till stånd på campingen, och promenadstigarna förvandlades till bassänger av lera. Till nästa år ska man förbättra stigarna, och förhoppningsvis få tillstånd att bygga ut lilla scen, den sk. Saarilava, som är i många artisters favör för sin placering mitt i en naturlig amfiteater omgiven av träd.

Ekonomiskt kommer festivcalen att klara sig, dvs. gå på plus i motsats till i fjol när man summerdae en halv miljon minus. Enligt arrangörerna finns det ändå ”nötter i påsen” för att tackla eventuella dåliga år, så Provinssirock 2011 kommer också att bli av.

Nyheter för i år har varit färdigt uppspända tält att hyra, samt en saunarekka på campingen. ”Den brann inte, den bara rykte lite grann”, kommenterade Koivisto ryktena om en bastubrand.

Nu ska jag iväg och kolla Lapko, sen blir det artistisk paus till kl 22 och Rammstein. Hörs senare!

Väl planerat = hälften fixat

18.06.2010 17.42 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Väl planerat = hälften fixat)

Kom just till hotellrummet i Seinäjoki med mitt resesällskap Miss N (se bilden nedan, det är fukn Seinäjoki …), efter en relativt snabb tågresa. Som bäst tar man sig från Helsingfors till Seinäjoki på 2h 34m nuförtiden, och det gjorde vi nästan, trots att nån Vandajuvel ställt till med shittu på spåren utanför Dickursby. Vad som inte funkade däremot var VR:s wifi. I Business Class (och varför bara där) finns det trådlöst nät, men speed check visade att uppkopplingen var rena skämtet: 0,6 M ner och 0,2 M upp … det går snabbare att föra ett e-mail fram personligen.

I restaurangvagnen träffade vi Ilta-Sanomats musik- och nöjesreporter Mikko Räsänen och Live Nations coolaste promotor Zachris Sundell. Räsänen hade döbråttom att hinna till sin intervju med personliga favoriten Paloma Faith. Också Hbl Rocks Tommy Pohjola har visat en soft spot för Paloma, men själv tycker jag hon saknar allt det som gjorde att jag diggade genrekollegan Amy Winehouse så mycket. Amy skulle varit på Provinssi 2007 men ställde in i sista minuten, däremot lär hon ha setts på barerna i Helsingfors dagen innan …

Oh well, nu är det samma problem med nätet på hotellrummet … 0,51M ner och 0,17 upp. Man kunde tro att om nånting skulle folket här bakom Guds rygg se till att ha bra kopplingar till cyber- och yttervärlden, men va’ fangool! Ska jag köpa homerun-koder för 8 euro / 6h …?

Nog av löst pladder … jag ska försöka uppdatera stuff här så ofta som möjligt under helgen, men nu hör jag att pressområdet är stängt i kväll pga 30 Seconds To Mars och Herra Ylppös intervjusjok, så det kan dröja en stund till nästa gång. Men twitter kör på adressen @hblrock.

Helgens färdplan kommer att se ut ungefär så här:

FREDAG:

18.45 Paloma Faith (UK) – soulpoppens röst #1 just nu och förhoppningsvis ett bra, tight band också.

19.45 Mew (DAN) – imponerade inte på Ruis i fjol, och inte i Ishallen i december heller, men jag har förväntningar på danskarna nu. Hoppas de fattar att rocka lite, fredagkvällen är för ung för spaced out hypnotics.

21.15 Eläkeläiset – måste ge dårarna ett öga och öra före England–Algeriet. Hoppas den matchen visas på festivalområdet.

Jello & Guantanamo

23.30 Jello Biafra & The Guantanamo School of Medicine (USA) – en av den amerikanska punkens och motståndets ikonfigurer med sitt nya band. Läs intervjun i dagens Hbl (18.6)!

23.45 Pendulum (UK) – ”electro med heavy-attityd”, som Räsänen beskrev dem. En av de piggaste nya bekantskaperna för mig. Synd att deras gig går samtidigt som Jello. Hinner sannolikt se en glimt mot slutet i alla fall.

00.30 30 Seconds To Mars (USA) – Jared Letos karisma var obestridlig i Ishallen tidigare i vår, och lär funka ännu bättre på festival.

LÖRDAG

17.15 Gallows (UK) – Jag tror det var Jonas från Vanity Beach som hyllade dom här britterna. De ska få sin chans!

19.30 Villa Nah – Helsingfors hippaste har tagit sig ut till landsbygden. Jag har lyckats missa alla deras spelningar i stan, så hoppas reparera det misstaget nu.

19.45 Jenny Wilson & The Tensta Gospel Choir (SWE) – Jenny var cool ”solo” på Flow i fjol, och nu dessutom med gospelkör. Måste ses!

22.15 Disco Ensemble – Nyfiken på att höra hur de nya låtarna funkar live. Förbereder mig på att recensera dem med termer som ”mer vuxna” och ”moget grepp” …

Cypress Hill

23.30 Cypress Hill (USA) – en av orsakerna att ta sig upp hit i år. Gud vad jag hatade deras Insane In The Membrane när det begav sig. Nuförtiden jobbar de med Snoop så hoppas de värsta irritationsmomenten slipats ner lite.

00.45 Crystal Castles (CAN) – Nya skivan var svinbra – hälften ambient pop och hälften noise terror. Ser framemot liveformen hos helgalna sångerskan Alice Glass.

01.00 Shining (NOR) – Norsk Black Metal … nuf.

SÖNDAG

Tapio. Kari Tapio.

14.00 Kari Tapio – Om jag bar hinner ska jag närvara vid utdelningen av Karis guldskiva kl 15. Det är för övrigt en hemlighet, så säg inget! På riktigt!

16.00 Jaakko & Jay – folkpunkduon har hyllats hela vägen till Skottlands sunkigaste pubar, men det var deras spelning på Tavastia vintern 09 som gjorde mig till ett fan. Kollegan Berg tappade både skjortan och brillorna. Och vi rökte inomhus … so punk.

17.45 Lapko – nu borde de äntligen ha en scen som är tillräckligt stor för deras nya sound. En av mina personliga favoriter på Provinssi i år.

19.00 Bullet For My Valentine (UK) – har aldrig kommit in i fancluben för dom, men Miss N kräver att vi ser dem, så …

Stein. Ramm Stein.

22.00 Rammstein (DEU) – Årets sista band, och ett bra val för på det här sättet slipper arrangörerna själva sponsra fyrverkeriet som alltid ska avsluta en festival.

Alright! Nu ska vi ut och äta en bit före ackrediteringen och Palomas keikka. De har lovat uppehåll i dag, men i morgon ska det ösa ner så det gäller att njuta medan man kan. Det här här sannolikt straffet för att jag varit så skadeglad att Hbl:s sportreporter Joey frusit häcken av sig i Sydafrika under VM hahahahaha!! Följ honom på twitter också: @joey_76

Let’s roll!

Miss N och de österbottniska salmiakrutorna på hotellrummets vägg. 4 real!

Förvirrad show, Green Day!

09.06.2010 00.09 | Skriven av HBL Nöje i musik - (4 kommentarer)

Vi visste vänta oss en lång show, men hur otroligt mycket man kan sega och dra ut på enkla poplåtar hade jag ingen aning om förrän i går kväll. Vid kl 20.40 kom introlåten Song Of The Century och när tredje spåret Know Your Enemy ebbade ut hade Billie Joe Armstrong redan hunnit skrika ”Helsinkiiii!” åtta gånger, stoppa och starta låtarna minst ett par gånger och haft en kille från publiken uppe på scen för en stage dive. Coolt, i och för sig! Det är alltför sällan man ser sånt numera.

Och så där fortsatte publikfrieriet.

Jag svär: mindre än hälften av de två och en halv timmarna bestod av normal vers/refräng. Varenda låt tänjdes ut till det yttersta, genom att runka på ett enkelt riff i en evighet eller leka allsång med publiken. ”Olé olé olé olééééé … woh woh woh … uuuuuuuu … laaa laaa laaa … C’mon Helsinkiiiiiii” osv osv.

I East Jesus Nowhere kom en stackars treårig flicka upp på scen med föräldrarnas benägna tillstånd, och Billie Joe fick visa sina talanger som barnvakt. Det gick bra tills han tog barnets ljusröda hörselskydd, satte dem på sig själv och kastade sig på rygg och ylade med gitarren. Lilltjejen sprang förskräckt iväg och kom väl just undan innan Armstrong skriker ”This Is War!” och pyroteknikerna fyrar av stora kanonen inför anti-krigslåten Holiday. Se där en baby som inte sov den natten.

Ända fram till The Static Age – med ett otippat men piggt saxofonsolo – verkade det bli en intensiv och bra spelning, men det höll sig inte. Fram kom vattenpistolerna, toapappret, t-shirt-kanonen, en fruktansvärd karaokeshow i Longview, Tré Cool i behå och mera ”olé olé olé olééééé … woh woh woh … uuuuuuuu … c’mon Helsinkiiiiiii” och en miljon lååånga, utdragna, utmattande evergreen-medleyn och musikaliskt jättefattiga jamsessioner. Däribland fick vi höra några riktiga låtar också, men sällan från början till slut, och aldrig helt igenom sjungna av Billie Joe. Nä, för ALLA ska vara med och sjunga!

Jag är väldigt nyfiken på att veta hur en show med bara musik hade fungerat. När man nu gick hem helt utpumpad av att konstant ha stått och väntat på att få höra ens någonting som liknade rockmusik, hade man i det hypotetiska fallet av en ren musikkonsert gått hem med insikten att varenda låt av Green Day använder ett av de tre enkla riff bandet överhuvudtaget kan producera? Hade det blivit för uppenbart hur fattiga kompositioner det rör sig om, hur ihåligt och töntigt formulerat Armstrongs politiska budskap är och hur stel och dum lyrik han faktiskt alltid skrivit?

Antagligen.

Bättre då att gömma musiken bakom ridåer av fyrverkeri och sinnesslö allsång, hasta sig igenom låtarna för att komma till nästa paus där man igen kan tvinga tjugotusen stackare att vifta på armarna och skråla olé olé. Var tror ni att ni är? På en fotbollsmatch?

Men som det brukar vara: Kritikerna dissar och publiken älskar. De som hunnit klämma sig längst fram av de 20 000 och stod i den kortväxta frontmannens omedelbara grepp fick sig säkert en oförglömlig upplevelse. Dessvärre nådde inte Armstrongs karisma längre än till mixerbordet, och vad tiden led tycktes han krympa ytterligare från sina 170 centimeter. Vid encoren var han dessutom helt slut, och de tre sista låtarna var rena formaliteten på akustisk gitarr. Inga mer spex och ingen mera glöd.

Den hade han slarvat bort i det sjunde ”olé olé olé”-vrålet.

, ,

Rockflyget gick till Nassau

08.06.2010 08.22 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för Rockflyget gick till Nassau)

Bruce Dickinson och de andra gökarna i det klassiska brittiska rockbandet Iron Maiden släpper ny skiva i mitten av augusti. Plattan spelades in i en studio i Bahamas, samma studio där bl.a. Piece of Mind blev till. Här nedan finska skivbolagets pressriliis.

IRON MAIDENIN UUSI STUDIOALBUMI ”THE FINAL FRONTIER”JULKAISTAAN 16. ELOKUUTA

Iron Maidenin odotettu uusi studioalbumi The Final Frontier julkaistaan 16. päivä elokuuta. Uusi albumiraita El Dorado on ladattavissa ilmaiseksi mp3-formaatissa yhtyeen omien webbisivujen kautta osoitteesta www.ironmaiden.com. Laulaja Bruce Dickinson kertoo: “El Dorado’ is a preview of the forthcoming studio album. As we will be including it in the set of our Final Frontier World Tour (which opens in Dallas On 9th June – full dates below) we thought it would be great to thank all our fans and get them into The Final Frontier mood by giving them this song up front of the tour and album release.” Albumin on tuottanut yhtyeen pitkäaikainen luottotuottaja Kevin “Caveman” Shirley ja kansitaiteesta vastaa Melvyn Grant (mm. Fear of The Dark, Virtual XI ja Death on the Road). Albumi on äänitetty  Compass Pointin studioilla Nassaussa, jossa Iron Maiden äänitti myös klassikkoalbuminsa Piece Of Mind (’83), Powerslave (’84) ja Somewhere In Time (’86). Bruce Dickinson jatkaa: “The studio had the same vibe and it was EXACTLY as it had been in 1983, NOTHING had changed! Even down to the broken shutter in the corner…same carpet….everything… It was really quite spooky.  But we felt very relaxed in such a familiar and well-trodden environment and I think this shows in the playing and the atmosphere of the album” The Final Frontier on Iron Maidenin viidestoista studioalbumi kolmenkymmenen vuoden aikana (1980 – 2010). Albumeita on myyty maailmanlaajuisesti yli 80 miljoonaa kappaletta.

Kappalelista:

THE FINAL FRONTIER

1. The Final Frontier   8:40
2. El Dorado   6:49
3. Mother Of Mercy   5:20
4. Coming Home   5:52
5. The Alchemist   4:29
6. Isle Of Avalon   9:06
7. Starblind   7:48
8. The Talisman    9:03
9. The Man Who Would Be King  8:28
10. When The Wild Wind Blows    10:59

(kokonaiskesto 76:35)

Iron Maidenin laajamittainen Pohjois-Amerikan kiertue käynnistyy 9. kesäkuuta Dallasista. Elokuussa Iron Maiden esiintyy Euroopassa muutamilla suurilla festivaali- ja stadionkeikoilla.
Suomessa Iron Maiden esiintyy Sonisphere festivaaleilla Porin Kirjurinluodossa 8. elokuuta.
Basisti Steve Harris kiertueesta: “We’re hugely excited about this tour. I think the fans will really like the brand new stage production and lights and we will also be debuting one of the new album tracks, ‘El Dorado’. Our Texan fans will be the very first people anywhere to hear it live, so it will be interesting to see their reaction and how it goes down with the crowd on the night! Eddie has changed a bit for this tour but is possibly the most outrageous one to date…I can’t say too much about him as don’t want to spoil the surprise but I guarantee he will scare the hell out of you !”

, ,

Axl är rubrikernas man

06.06.2010 16.47 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för Axl är rubrikernas man)

Sedan dubbelalbumet Use Your Illusion I & II har Guns N’ Roses och bandets frontman W. Axl Rose oftast varit i rubrikerna av helt andra än musikaliska orsaker. Här ett axplock av de senaste årens rubbar i Expressen:

Axl Rose attackerar ”Guitar Hero”.

Axl Rose bet en vakt i vaden.

Axl Rose försöker härma Pete Doherty.

Axl Rose knockade paparazzi på Los Angeles flygplats

Axl Rose till attack mot svenska polisen

Axl Rose är tillbaka

Axl Rose nedslagen av modekung

Guns N’ Roses möts – i rätten

Här flyr Axl Rose landet från fyllecellen

Gratis läsk till alla – om Guns N’ Roses släpper skiva

, ,

Flåt, men ska vi dekadensa först?

06.06.2010 12.31 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för Flåt, men ska vi dekadensa först?)

class=alignnoneEftersom opinionerna om Gunnartröjans relevans avhandlas på annan plats i denna tidning ska jag här ta upp andra väsentliga frågor. Som den om öltältet till exempel.

Ölkranen är alltid längst bak i festivalområdet. Ibland är inhängnaden bara 53 meter från scenen, ibland 130 meter och dessutom bakom svarta plastskynken som i Kajsaniemi i fjol (Faith No More). Det här är märkligt. De med värkande öltand konsumerar mest och borde rimligtvis få stå längst fram. Återstår frågan om bajamajorna och pisoarerna. Förstnämnda kan inte placeras mellan scenen och öltältet såvida de inte är transparenta, men ställer man dem mellan öltältet och den övriga publiken blir det också fel. Urinera hemma, alltså.

Ett annat irritationsmoment är bristen på sittplatser. Stolar är uteslutna för då tänker festivalbesökaren genast ”kravall!”. Bänkar kan finnas men det är då i öltältet, som inte behöver vara just ett tält utan är ofta en grusplan med elstängsel och polisbevakning, och alltsomoftast utom synhåll från scenen. Då tänker jag direkt ”trailer park”. Skulle jag arrangera en festival så skulle det finnas en husvagnspark ett stenkast från scenen med plats för 10-20 vagnar. Platserna skulle vara rejält tilltagna med utrymme för både klotgrill och gunga med blomstermönster. De skulle också vara svindyra, typ 10.000 euro. Mellan husvagnsparken och den övriga festivalpubliken måste finnas ett bevakat ingenmansland för att garantera lugn och ro. Alldeles säkert finns det tio tjugo tokstållar med de pengarna. Skratta bara. Jag menar allvar.

, ,