Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

LiveNytt i Helsingfors

06.10.2010 10.34 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för LiveNytt i Helsingfors)

Här nedan listar vi kommande konserter i Helsingfors, i urval av Hbl:s rockredaktion.

Vill du ha ditt band på listan kontakta oss gärna via twitter (@hblrock).

OKTOBER

21 A Storm Of Light (USA) @ Nosturi
22 Flannelmouth @ On The Rocks
22 Fatboy (SWE) @ Korjaamo
22 Annihilator (CAN) @ Tavastia
22 Dead By You @ Villi Wäinö
22 Karmakanic (SWE) @ Nosturi
23 Lake Of Tears (SWE) @ Gloria
23 Diablo @ Tavastia
23 Amoral @ On The Rocks
23 Turmion Kätilöt m.fl. @ Nosturi
24 UFO (UK) @ Nosturi
25 The Posies (USA) @ Tavastia
25 Biffy Clyro (UK) @ Vanha
26 The Duke @ On The Rocks
27 (Over The) Rainbow (USA) @ Kultsa
27 Time To Burn (FRA), I Pilot Daemon (FRA) @ Lepakkomies
28 Musikmässa @ Mässcentret
29 Popeda @ Tavastia
29 Raptori @ Nosturi
30 The Herbaliser Band UK), Paleface @ Virgin Oil
30 Ismo Alanko @ Tavastia
NOVEMBER
1 Dark Tranquility (SWE) @ Nosturi
1 The Gotan Project (FRA/ARG/SUI) @ Kultsa
2 The Gaslight Anthem (USA) @ Tavastia
3 Youssou N’Dour (SEN) @ Kulturhuset
3 Donkeyboy (NOR) @ Korjaamo
3 Emma Salokoski Ensemble @ LeBonk
3 Jex Thoth (USA) @ Kuudes Linja
4 Peter Jöback (SWE) @ Kultsa
4 Herbie Hancock And his Band (USA) @ Finlandia
5 Anal Thunder @ Semifinal
5 Doom (USA) @ Nosturi
5 Richard Marx (USA) @ Kultsa
6 Viikate @ Tavastia
6 The Del Maroccos (USA) @ Virgin Oil
6 Adam Lambert (USA) @ Kaapeli
6 Ras-Kass (USA), Rap-FM @ Nosturi
6 Rock-kirppis @ Nosturi / Alakerta
6 John Hiatt And The Combo (USA) @ Tavastia
7 Ozric Tentacles (UK) @ Tavastia
8 The Dillinger Escape Plan (USA) @ Nosturi
8 The Count Basie Orchestra (USA) @ Finlandia
9 The Agonist (CAN) @ Nosturi
10 Scout Niblett (USA) @ Tavastia
10 Husky Rescue @ LeBonk
10 Monster Magnet (USA) @ Nosturi
11 Ed Harcourt (UK) @ Tavastia
11 Katatonia (SWE) @ Nosturi
12 Rytmihäiriö, Stam1na @ Tavastia
12–13 Helvation Festival @ Dante’s
13 Airbourne (AUS) @ Kabelfabriken
13 Disco Ensemble, Jaakko & Jay @ Tavastia
13 Brainstorm (LAT) @ On The Rocks
14 Midlake (USA) @ Tavastia
14 Bullet For My Valentine (UK) @ Ishallen
14–15 Bo Kaspers Orkester (SWE) @ Finlandia
15 Disturbed (USA), Papa Roach (USA) @ Arenan
15 Apoptygma Berzerk (NOR), Vanity Beach @ Gloria
16 Manhattan Transfer (USA) @ Finlandia
17 Grant Lee Phillips (USA) @ Tavastia
17 Stam1na, Mokoma, Rytmihäiriö @ Nosturi
18 Imogen Heap (UK) @ Tavastia
18 Teenage Fanclub (UK) @ Nosturi
19 As I Lay Dying (USA) @ Nosturi
19 Sir Elwoodin hiljaiset värit @ Tavastia
20 Stereo Total (GER) @ Korjaamo
20 Jedi Mind Tricks (USA) @ Virgin Oil
20 Spitfire (RUS), Astro Can Caravan @ Korjaamo
20 Tumppi Varonen & Problems? @ Semifinal
22 Avenged Sevenfold (USA) @ Ishallen
22 Paul Gilbert (USA) @ Tavastia
23 Sum 41 (CAN) m.fl. @ Kabelfabriken
24 Melissa auf der Maur (CAN) @ Nosturi
25 Marina & The Diamonds (UK) @ Tavastia
26 Dungen (SWE) @ Tavastia
26 Trigger The Bloodshed (USA) m.fl. @ Nosturi
27 The 69 Eyes @ Virgin Oil
27 Sean Paul (JAM) @ The Circus
30 Zodiac Mindwarp & The Love Reaction (UK) @ Nosturi
DECEMBER
1 Magenta Skycode @ Tavastia
1 Salem al Fakir (SWE) @ Korjaamo
1–3 Eppu Normaali feat. Kummeli @ The Circus
2 We Are Scientists (USA) @ Kuudes Linja
2 Cockpits, Seksihullut, Tuntematon Esittäjä @ Semifinal
2 Take Six (USA) @ Kulturhuset
3 Sabaton (SWE) @ Tavastia
3 Therion (SWE) @ Gloria
3 Wellu Rowaltz @ Villi Wäinö
4 Raised Fist (SWE) @ Nosturi
4 Cold Cold Ground @ Semifinal
4 Cluster (GER) @ Korjaamo
4–5 CMX @ Tavastia
6 Gogol Bordello (USA) @ Kulturhuset
7 Soilwork (SWE) m.fl. @ Nosturi
8 The Tallest man On Earth (SWE) @ LeBonk
9 Amorphis @ Tavastia
9 WASP (USA) @ Kultsa
13 The Soundtrack Of Our Lives (SWE) @ Tavastia
14 Dead By You @ On The Rocks
15 Helloween (GER), Stratovarius @ Kultsa
15 Kari Peitsamo & The Straight Perverts @ Semifinal
16 Jenni Vartiainen @ Tavastia
17 Don Johnson Big Band @ Tavastia
18 Municipal Waste (SWE) @ Nosturi
18 Pendulum (AUS) @ Kaapeli
19 Hevisaurus @ Nosturi
JANUARI
17 Godspeed You! Black Emperor (CAN) @ Kulturhuset
21 Blind Boys Of Alabama (USA) @ Kulturhuset
FEBRUARI
MARS
3 The National (USA) @ Kulturhuset
APRIL
27–28 Roger Waters (UK) @ Arenan

Killing… vem?

01.10.2010 10.29 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för Killing… vem?)
Jaz Coleman kommer och talar om hur världen ligger till. Vi lyssnar.

Jaz Coleman kommer och talar om hur världen ligger till. Vi lyssnar.

Trettio år efter de första spyorna låter Killing Joke bättre än någonsin. Mäktigare, galnare och förvirrade till max.

Det är inte alls svårt att förstå varför och hur Killing Joke influerat band som Nirvana, Metallica och Soundgarden.

Ändå är det många som undrar – Killing Joke?

För att begripa måste man först till Maggie Thatchers sargade England, Brixton som brinner och Falklands som ska återerövras.

Domedagsprofetiorna, kvittona på människans bottenlösa dumhet och de maniska ljud-pamfletterna som krävde omedelbar revolution fanns där från dag ett i slutet av 1970-talet. Eller som sångaren Jaz Colemans bandkollega gitarristen Geordie uttryckte det i samband med evakueringen till Island: ”Varför tjacka t-tröjor när vi kan köpa regnskog. Kollektivt.”

Island?

Ja vad fan var det, mitt i kalla kriget och 10–12 år innan Oasis och Blur rockade Reykjavik på världskartan.

Det var apokalypsen, undergången.

Killing Joke flyttade till Island i februari 1982 för att slippa världens undergång. Slutet kom aldrig och småningom tog gruppen flyget tillbaka till västra London, fortfarande redo för slagsmål.

Killing Joke beskrivs ofta som en spin off av punken och nämns i sammanhanget, ja för helvete till och med i samma mening som Sex Pistols. Jaz Coleman hatar det. Eller som han uttryckte det i en av de allra första stora brittiska intervjuerna: ”Vi är inte det minsta punk. Vi är ärliga och reflekterar all skit som pågår omkring oss. Fatta att göra spelningar vecka in och vecka ut. Antingen det eller så ska man hela vägen genom mangeln som vi.”

Konfrontation i stället för kompromisser och fejk. Ockultism till och med. Sådant kan till slut driva vem som helst till vansinne och något i den stilen hände även Killing Joke. Efter hyfsade framgångar beslöt Jaz Coleman att satsa på klassisk musik. Han flyttade till Nya Zeeland.

Och hur låter det på nya skivan då? Tänk dig ett Depeche Mode och The Cure med distat hårt dubsound. En shaman på vox och friska dårar på gitarr och slaginstrument. Det blev ingen undergång men Killing Joke röjer som om de befanns sig mitt i världens undergång. Men det är bara ställvis deppigt och ofta bara terror och fananamma.

Här guidar självaste Jaz Coleman dig igenom Absolute Dissent låt för låt.

Om du inte är alls bekant med bandets musik förerslår jag gruppens andra självbetitlade album som utkom 2003. Det var en come back-platta med Dave Grohl vid keggarna. Kanske är det största orsaken till att cd:n är den mest lättillgängliga som Killing Joke gjort. Det är en stentuff rockplatta.

Som nummer två skulle jag gå på Democracy från 1996 och särskilt låten Savage Freedom. Fråga inte varför. Bara lyssna.

Efter detta intro är det dags för de verkliga arkiven. Köp rubbet från 80-talet. Mjäkigt ljud kanske. Ändå mäktigt. Nu förstår du vitsen.

Sedan åker du svarttaxi raka vägen till 2010 Absolute Dissident.

Så frågan är har du biljett till Nosturi 11.10?

Björn ”Nalle” Österman, frilansjournalist för musiksidorna på bland annat Hbl, blev sas. hackad på stan natten mellan söndag och måndag för en text bloggtext han skrivit för musiktidningen Rumba i juni.

Österman är välkänd inom musikkretsarna i Finland – dels för sitt band Gandalf men främst för sina personliga och omutbara texter, intervjuer och recensioner. I ett öppet brev till medierna berättar Nalle om sin 20-åriga historia som musikjournalist, och om idén med den ifrågavarande bloggen som han anställts att skriva för Rumba.

Nalles tillhör den ”gamla skolan” av rockjournalister som inte bugar för någon (utom kanske läsaren och ofta inte ens dem) utan berättar saker exakt som han ser dem. Det är mycket sting, men det är ännu med humor. Vissa har ändå tagit hans skriverier på fullt allvar, till exempel är förhållandet till ett av världens största skivbolag inflammerat till den grad att promotionchefen förbjudit Österman att intervjua bolagets artister sedan han skrev ner deras artistutbud på en bolagsfest i vintras.

Under 90-talet profilerade sig Nalle som en regelbunden figur i skvallerspalten Nisse M i Rumba, som redogör för veckans händelser ”bakom kulisserna”, oftast långa haranger om vad som hänt på efterfesterna i rockvärlden. (Nisse M:s samlade texter finns i bokform. Rekommenderas!)

Utan att ta ställning för våldsverkaren är det säkert ändå många som säger ”äntligen” när de ser bilden nedan på Nalles blödande näsa. Det gör inte vi. En journalist ska inte behöva rädas våld på grund av sina texter i Finland. Punkt.

Hbl Rock hoppas att idioten som gjorde detta åker dit och blir tvungen att punga ut rejäla summor i ersättning. Gud vet att Nalle förtjänat dem. Kanske kan han, när svullnaden lagt sig, se det som ett slags retroaktivt honorar för alla de underhållande texter han delgett allmänheten, men aldrig fått betalt för. De är många.

Här nedan är Nalles brev, kör det genom Google Translate om du inte kan finska.

”Olen Nalle Österman, 37-vuotias helsinkiläinen musiikki- ja viihdetoimittaja.

Viime viikonloppuna sattui väkivaltainen kohtaaminen erään kirjoitukseni kohteena olleen helsinkiläisen rocktähden kanssa, minkä johdosta kirjoitan tätä kirjelmää.

Olen yli 20 vuoden ajan, 15-vuotiaasta lähtien kirjoittanut artikkeleita, haastatteluja, levy- ja konserttiarvosteluja sekä kolumneja vapaana toimittajana muun muassa seuraaviin lehtiin: Rumba, Suosikki, Soundi, Rytmi, Hymy sekä Hufvudstadsbladet.

Rumba-lehden silloisen toimituspäällikön, nykyisen Ylioppilaslehden toimitussihteerin Janne Flinkkilän pyynnöstä aloin maaliskuussa 2010 kirjoittaa blogikirjoituksia omalla nimelläni Rumba-lehden verkkosivuille, ns. Rumbablogiin.

Koska suomalainen rock-kirjoittaminen on mielestäni ollut viime vuosina kovin hampaatonta ja haaleaa, yritin kehittää ilmaisumuodon, joka olisi viihdyttävää, hauskaa, oivaltavaa, rohkeaa, röyhkeää, elämänmakuista ja mukaansatempaavaa luettavaa sekä kirjoitettavaa.

Ohjenuorana pidin vanhaa iskulausetta ”sex, drugs & rock’n roll”, jotka toisivat jotain väriä kertomuksiini, joiden keskipisteessä olin blogikirjoittajana tietysti minä itse sekä arvostelun kohteenani olleet suomalaiset artistit keikkalavalla. Ihania naisia ja alkoholia unohtamatta.

Olen saanut paljon kiitosta ja kehuja blogeistani, ja ne ovat herättäneet myös paljon keskustelua alan piireissä.

Näitä blogikirjoituksia on nyt siunaantunut Rumbablogiin reilut 20 kappaletta, ja niiden ansiosta olen tehnyt muun muassa kustannussopimuksen esikoiskirjastani, jonka Like-Kustannus julkaissee keväällä 2011.

Nyt tapahtunut pahoinpitely johtuu eräästä blogistani, jonka kirjoitin kesäkuun alussa.

Kirjoitukseni yhtenä kohteena ollut rocktähti oli jo aiemmin käskenyt minua lopettamaan kirjoittamisen, ”koska kirjoitat paskaa”. Sattumalta törmäsin rocktähteen yksin iltaa viettäessäni Helsingin yössä sunnuntaina 12.9.2010, jolloin hän katsoi aiheelliseksi mukiloida minut.

Itse en turvautunut tilanteessa väkivaltaan.

Liitteenä heti tapahtuneen jälkeen itsestäni ottama valokuva.

Pahoinpitelystä on tehty rikosilmoitus.

Tämän kirjoituksen tehtävänä on myös löytää eräs toistaiseksi tuntematon todistaja tapahtuneelle, joka ilmeisesti näki koko episodin.

Kokemani pahoinpitelyn johdosta aloin pohtia blogikirjoittajana toimivan journalistin asemaa Suomessa vuonna 2010: onko henkilökohtaisempaa ilmaisua käyttäjän asema journalistina jotenkin alttiimpi ja hyväksyttävämpi väkivaltaisille sanoille tai teoille? Nyt konkreettinen uhkaus muuttui sanasta lihaksi ainoastaan värikkäämmän ja lennokkaamman viihdekirjoituksen johdosta.

Täytyykö suomalaisenkin toimittajan varoa sanojaan nykyisessä media-ilmastossa Suomessa vai oliko tämä vain yksittäinen ylilyönti? Mitä on tehtävissä? Täytyykö suomalaisenkin toimittajan alkaa pelätä Suomessa terveytensä puolesta ulkomaisten kollegojensa tavoin? Kuinka usein Suomessa on pahoinpidelty toimittajia heidän kirjoitustensa vuoksi? Entä bloggaajia?

Mikäli haluatte ottaa aiheen käsiteltäväksenne mediassanne, älkää epäröikö ottaa yhteyttä.

Kunnioittavasti,

Nalle Österman”

— 

Fotnot: Fotografiet på Björn ”Nalle” Östermans misshandlade ansikte har på begäran avlägsnats från denna artikel 8.9 2014. 

Några skivplock del 1

26.08.2010 16.46 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Några skivplock del 1)

Cold Cold GroundThis Side Of Depravity (Osasto-A / Playground).

♦♦♦◊◊◊

Jag tror jag aldrig läst en lika bitter och hård sågning av en skiva som Tammerforsbaserade musiktidningen  Soundis sågning av Helsingforsbandet Cold Cold Ground i senaste numret. Soundis betygssystem är 1–5 stjärnor, och det var tydligt att skribenten mådde fysiskt illa av behöva ge dem en enda.

Vad det var – förutom då ”precis allt” – som störde skribenten blir inte klart, och vanligtvis hade jag inte reagerat (för det finns ju faktiskt många skitband och skitskivor) men nu råkar jag gilla Cold Cold Grounds debutskiva This Side Of Depravity en smula, och ännu bättre var deras liveshow på On The Rocks förra torsdagen.

Cold Cold Ground, dvs. NooZ, Hauptmann D och Mr Bunny på On The Rocks 19.8 2010 (Foto: Janne Strang)

CCG har slagit läger någonstans bland punkig metal, industrialpop, visual goth och radiorock, och kan förstås anklagas för att försöka kopiera allt och misslyckas med det, men då missar man poängen. Det är en helt egen juttu de håller på med, och då jag såg dem live visade sig låtarna riktigt hållbara, drivna av en distad bas, overdrive-gitarr och trummor (dessvärre borde de byta ut trummisen om de ska komma längre) och trots att sångaren inte är helt fluent i engelska var paketet ok. Samplingar och tweakade synthar gjorde sitt för att pigga upp ljudbilden, lite som hos Turmion Kätilöt.

Jag är lite kluven till idén att gitarristen ska spela med ett överstort kaninhuvud på. Så bra var han inte på gitarr att man ABSOLUT skulle behöva få veta VEM det är eller VARFÖR han bär en kaninskalle, så det blir bara ett litet störande inslag som stjäl uppmärksamheten från den verkliga stjärnan i bandet, basisten. Men ok, man minns dem. ”Aj det där bandet med kaninen på gitarr”, liksom. Ni fattar …

NooZ.

Jag tänker inte ge skivan några hejdlösa antal salmiakrutor heller (3/6 som noterat i inledningen), men pluspoäng för det feta bassoundet och ett par till för ambitionen. Med rätt producent, lite mer nyanserat och luftigt gitarrspel och en hitlåt med enkel refräng (typ fängelsevisan DIYM med allsångstexten ”You’re gonna die with a dick in your mouth) har Cold Cold Ground bra chans att bli en flitigt turnerande livefavorit.

Nästa spelning är fredag 27.8 på Roihuvuori Festival med bl.a. Notkea Rotta.

––––––––

Sweatmaster: Dig Up The Knife (Fullsteam Records)

♦♦♦♦◊◊

Om Helsingforsbandet CCG fick sig en avhyvling i Tampereblaskan Soundi kan Åbobandet Sweatmaster alltid vänta sig furstlig behandlig i Åbobaserade musiktidningen Sue. Redaktionsbossen Ari Väntänen gav nu också 10/10 för trions nya platta, vilket han – såvitt jag minns rätt – gjort med alla deras fyra album hittills.

En gång hade Väntänen rätt; debuten Sharp Cut (2003) var faktiskt en full tia, och de låtar som funkar bäst på nya albumet är just de som för tankarna sju år tillbaka: singlarna Turnover och Run Run. I övrigt har skarpskyttarna satsat på ett mycket mustigare och fetare sound än tidigare, i vissa lägen är det nästan Black Sabbath-stuk, i Add Another Foe låter Sasu som Ville Valo men som värst är det Danko Jones all over again.

Det kräver lite tålamod och välvilja att komma in i Sweatmasters universum den här gången. Där Sasu tidigare sjöng om sex i varje låt är texterna nu mer deppiga och seriösa … livet, allt det där.

Inte precis vad man väntar sig av Sweatmaster, men som rockskiva är den mycket hållbar. Sannolikt det näst bästa de gjort.

––––––––––

Inför Ankka och Flow

12.08.2010 14.54 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Inför Ankka och Flow)

Det blir ett fett veckoslut med två stora festivaler i knutarna – Flow i Sörnäs och Ankkarock i Vandas Korso – men om den interna tävlingen mellan dem var i stort sett avgjord redan i vår när de första artistnamnen publicerades.

Flow är, som flera gånger tidigare konstaterats, på god väg att bli den viktigaste finländska sommarfestivalen för ny musik, speciellt riktad till musikdiggare, medan Ankkarock alltid profilerat sig som en avslutningsfest för skolelevernas sommarlov och radar upp en sillsallad av mainstream, metal och inhemsk radiopop som bakgrundssorl till ölandet.

Don Huonot är årets ankor.

Bland de nio (9) utländska gästerna på Ankkarock finns ändå några intressanta namn från Storbritannien, närmast skotskan Amy Macdonald och electrobandet Enter Shikari, plus förstås Editors som har all anledning att kompensera för sin ganska frånvarande keikka på Tavastia i maj. Lägg till de amerikanska punkarna Against Me! vars förra Finlandsspelning var 2005 på Semifinal.

De inhemska bidragen värda att notera är alltid briljanta Disco Ensemble, återförenade 90-talsstorheterna Don Huonot samt Michael Monroe som får sällskap av ex-Hanoi Rockskollegan Nasty Suicide på gitarr. Hardcore Hanoifans kan också spana in Sami Yaffa som gästartist för barnbandet Philadelphia DynamiteApocalyptica är headliners på lördag och Children Of Bodom avslutar festen på söndag.

Men Flow alltså … det är visserligen orättvist att jämföra, men där Ankkarocks utlänningar

Let It Flow.

räknas på mindre än två händers fingrar radar Flow upp ett hundratal liveartister och dj:er över tre dagar, de allra flesta från Finland, förstås, men bland dem också människoexemplar från Syrien, Tyskland, Kongo, Norge, Nigeria, Belgien, USA, Island, UK, Frankrike, Kanada, Mali, Sverige, Chile och Sri Lanka.

Det är ett fräscht antal helt nya fejs på listan, så som det ska vara på en riktig festival, men bland dem jag känner igen på namnet är det lätta att plocka ut några hållpunkter för de olika dagarna.

Fredagen inleder jag med norska Ulver som tagit steget från black metal till experimentell electro i atmosfärisk moll. Circle från Björneborg hyllades nyligen i svensk press som ”världens bästa band någonsin”, och det samma har inhemska källor tutat redan länge. Big Boi från Outkast är fredagens största namn med AIR, Broken Bells och The Drums på delad andraplats. Få se hur rangordningen kristalliseras.

Festivalen toppas av M.I.A. och svenska Robyn, men mitt lördagsintresse riktar sig också mot K-X-P lett av Timo Kaukolampi (ex-Larry & The Lefthanded och Op:l Bastards mm). Cyberviolinisten Owen Pallett hittar säkert sin publik från Tavastiabesöket tidigare i juni. Söndagen avslutas av Jónsi från Sigur Rós, men inte förrän The XX och kanadensiska Caribou sagt sitt.

Men det är bland de okända namnen det lönar sig att botanisera. Ingen är på Flow av en slump.

Ha en skön helg!

SPOTIFYLÄNK OCH BILDER PÅ ANKKAROCKS ARTISTER.

SPOTIFYLÄNK OCH BILDER PÅ FLOWS ARTISTER.

Nikki Sixx – hela intervjun

12.08.2010 12.07 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Nikki Sixx – hela intervjun)

Nikki i Helsingfors aug 2010. (Foto antagligen Kat von Dee.)

Det blev ingen spelning av Mötley Crüe i Sonisphere förra söndagen, sedan den plötsliga hagelstormen rev sönder scenen och regnet ödelade bandets utrustning som stod och väntade på att bäras in på scen. Bandet kunde däremot bongas i Helsingfors i början av veckan, bland annat var Nikki Sixx ute tillsammans med flickvännen Kat von Dee och strosade. (Kat är tatuererskan från realityshowen LA Ink.)

Hbl publicerade på lördag 7.8 en intervju med Nikki Sixx som jag gjorde i fjol på Sauna Open i Tammerfors, men på grund av utrymmesbrist på kultursidorna klipptes slutet bort. För den som är intresserad finns teten nu i sin helhet här nedan. Läs bland annat vem Nikki och Mick Mars vill att spelar dem i den kommande filmen om Mötley Crüe, baserad på den fantastiska bandbiografin The Dirt.

Sixx var på gott humör där vi träffades i hans backstagecontainer och berättade till min förvåning att han upplevde att Mötley aldrig lyckats slå igenom i Europa, men att man nu kommer att satsa mera på gamla kontinenten. (Det ryktas att Mötley redan tackat ja till att ersätta den uteblivna Sonisphere-spelningen nästa sommar.)

Nikki på Sauna Open 2009 (Foto: Janne Strang)

– Vi har en ny generation fans både i Amerika och här, tonåringar som inte ens var födda när vi började. Jag tror det är vad som händer när man bara fortsätter tillräckligt länge. Allt går i cykler, kolla på Rolling Stones Black And Blue (1976) eller AC/DC:s Fly On The Wall (1985), det var interimperioder då ingen var intresserade av dem, men i dag är de tillbaka större än någonsin.

Mötleys, Stones och AC/DC:s t-tröjor säljs numera på H&M till folk som inte har en aning om vad det handlar om, de har blivit varumärken.

– Det beror just på vår uthållighet, men också på att vi allmänt taget gett ut skivor av hög kvalitet.

Det kan man vara av olika åsikter om, speciellt när det gäller 90-talet. Varumärket Mötley Crüe förknippas visserligen med några revolutionerande bra album från medlet av 1980-talet, men också med en livsstil av drogmissbruk, sex och hårspray som få kan matcha. Mötley är mer än ett band, de har blivit en mytologisk ikon för rock’n’rollens sedeslöshet.

Det här är vad namnet Nikki Sixx innebär …

–  Tja, om du frågat samma sak av AC/DC eller Led Zeppelin skulle du få samma svar som av mig: Vi är musiker, och vi bryr oss inte mycket om vad som sker bortom det. Jag är antagligen den människa som allra minst tänker på vad namnet Nikki Sixx innebär. Jag är fullständigt omedveten tills någon tar upp frågan.

Du är medvetet omedveten?

– Jag finner det inte intressant.

Så du förhåller dig inte på något sätt till historierna och legenden om Crüe?

– Jag tänker aldrig ens på det. Det är något som måste lyftas upp framför mina ögon om för att jag ska betrakta ”the big picture”. Jag lever i nuet, och det är bra så.

Känner du aldrig att legenden behöver underhåll, att du borde festa på för att upprätthålla Crües rykte?

– Jag har inte druckit eller använt droger på flera år.

Så vad gör du för att ”take the edge off”?

– Jag vet inte … jag tar inte ”the edge off”, antar jag, hahaha!

The Dirt, skriven av Neill Strauss.

Myten om det vilda livet kring Mötley dokumenterades i den hyllade boken The Dirt (2001), kanske den bästa bandbiografin någonsin skriven. Men var allt som beskrevs där sant?

– Stora delar, hahaha …

The Dirt fick en uppföljare i Nikki Sixxs Heroin Diaries (2007), hans egna dagboksanteckningar från 1987. Året var zenit i Crües karriär och samtidigt den lägsta nivån av missbrukarliv för Sixx personligen, då han bland annat efter en överdos dödförklarades. Ambulanspersonalen återupplivade honom, men genast han vaknade till lämnade Nikki sjukhusbädden med iv-kanylerna hängande i armarna. Han fick skjuts hem med ett par fans och lovade dem dyrt och heligt att lägga ner knarket. Väl hemma sköt han ”naturligtvis” upp en rejäl dos till. Boken är en naken beskrivning av vad som händer när drogerna blir det viktigaste i tillvaron. Det är på gränsen till humoristiskt hur illa Nikki strular till sitt liv. Tusentals dollar går till knarkdealers dagligen, han skriver allt sämre låtar, beter sig om ett rövhål mot vänner, han umgås bara med idioter, han mobbar Vince Neil men kör själv i fyllan, han sitter i sin garderob i timmar när paranoian från kokainet sätter in …

Heroin Diaries slutar med en nästan religiös insikt som påminner mycket om AA-gruppernas, att släppa kontrollen och lämna över sitt öde i någon större makts händer. Är du troende?

The Heroine Diaries av Nikki Sixx.

– Nja, det var inte en gudsupplevelse som man vanligen tänker dem, för mig handlade det mest om att komma till ro med barndomens trauma och med min dödlighet. Jag försöker lära mig leva i nuet, vare sig det handlar om musik, fotograferande, kläddesign, skrivande eller att vara skivbolagschef … att se ny talang födas och utvecklas är vad som driver mig nu, i stället för det som tidigare drev mig, det som nästan drev mig utför stupet. Människor utvecklas, och jag vill inte att det förväntas av mig att jag ska vara den jag var för tjugo år sedan. Jag kan inte säga att jag alltid har hälsosamma tankar, mitt sinne är mycket mörkt fortfarande, men jag försöker fatta rätt beslut.

Hur ser du på musikbranchen i dag?

– Personligen ser jag att jag kan hjälpa unga band med min erfarenhet. Det är business, v isst får jag betalt för det, så som jag får betalt för att uppträda i dag också, men jag ger mer än jag får. Det handlar om kärlek. Inte behandlar man sin flickvän väl bara för att få en avsugning, du vet hahaha!!

På Sauna Open i fjol hade medlemmarna i Mötley Crüe sina personliga backstage. Förutom gitarristen Mick Mars, som satt i samma trailer som Sixx, hade trummisen Tommy Lee sin egen inhägnad på andra sidan området, och Vince Neil anlände bara minuterna före spelningen i en suv, och drog iväg så fort spelningen var slut.

Hurudan är kemin i bandet i dag?

– Den är bra! Vi har insett att vi är fyra totalt olika individer som tycker om helt olika saker, men som älskar och respekterar varandra och Mötley Crüe.

Vi pratar om realityshows (Nikki har tillfrågats ”a million times* men alltid tackat nej), Kat

Nikki och Kat i LA Ink.

och tatueringar, och Sixx visar en han tagit som föreställer Mick Mars. Från andra sidan trailern hojtar plötsligt Mick, 58: ”Jag har en tatuering av Nikki Sixx på mina ballar!”

Vi skrattar länge åt det plötsliga, dumma skämtet.

– Och vet du varför jag har en på ballarna!? För att ballar är gamla, fortsätter Mick, fortfarande liggande på rygg på soffan och med sin 20-nåntingåriga flickvän bredvid sig.

Jag tappar tråden i intervjun och jag känner att det är dags att gå och lämna killarna att fokusera på spelningen. Men en sista fråga ändå, till bägge.

När The Dirt görs till en film, vem vill ni ska spela er?

– Någon okänd, säger Sixx genast. Val Kilmer var skitbra som Jim Morrison, men det hade varit ännu bättre med en okänd.

Du då, Mick! Vem ska spela dig?

Laurence Fishburne!

JANNE STRANG

PS. Nikki Sixx är en flitig tweetare, följ honom på @nikkisixx!

PPS. Filmen The Dirt är enligt uppgifter i produktion i regi av Larry Charles (bl.a. Borat och Brüno) och beräknas enligt IMDB ha premiär nästa år. OBS! Icke att förväxlas med Dirt – The movie.

Ruisrock del 2 – Vaniljtigern vann!

11.07.2010 16.52 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Ruisrock del 2 – Vaniljtigern vann!)

Maja-maja!

Det är hett i Åbo. Det är grymt hett, och på lördag ville alla ut till Runsala. Förväntningen var över 30 000, men att vi var 10 000 fler än dagen innan märktes inte på plats. De flesta av ”mina” band hade det ganska glest i publiken, men jag tröstar mig med det beror på att jag har så raffinerad musiksmak att den stora massan inte hänger med.

Så till exempel, när jag, redaktör Bergholm, redaktör Sundell och högst fyrtio andra satt i det dammiga gräset vid lilla scenen stod 25 000 andra uppe vid åkern och diggade Kotiteollisuus, detta den finska ”äijähevins” mest förtappade bastard. Att Jouni ”Hylje” Hynynen anses vara en intellektuell och poet säger precis allt man behöver veta om det mentala klimatet i Finland. Finns inget att veta.

The Specials!

På lilla scenen uppträdde de Finlandsnostalgiska svenskarna Darya och Månskensorkestern, som spelade klassisk finsk tango. Kanske inte vad doktorn ordinerade för en stekhet eftermiddag på en scen sponsrad av hippa skomärket Converse, men där satt vi, dels av ren lättja och dels för att alternativet hade varit svensken Ninos ”Prince Of Assyria” Dankha, årets mest överhajpade artist i Finland. Det räckte med att Maria Veitola hyllade karl’n i sin talkshow så sprang alla i innegänget  och köpte hans album. Här steg den upp på listan, i Sverige har barytontrubaduren sålt max hundra ex.

The Baseballs däremot har sålt hundratusentals ex av sin rockabilly-pop bara i Finland. Jag träffade bandet senare under fotismatchen, och de visste berätta att deras album var fyra på brittiska listan. ”Wow liksom, jag var säker på att engelsmännen skulle strypa er när ni steg av flygplanet i Heathrow”, sa jag. Muttrande skratt …

Terry från The Specials.

Och så var det dags för veckans avsnitt i ”hylla Disco Ensemble”-följetongen. Varenda en av deras låtar är som små paket av energi – kunde man äta ens ett av dem skulle man leva till jul på det. Samtidigt visste Redaktör Hell berätta att basisten Lasse Lindfors är den mest avslappnade typ han någonsin träffat. ”Om någon skulle avrätta hans familj framför hans ögon skulle han antagligen bara stå där och rycka på axlarna”, sade Kjell. Jag gav mig inte in i debatt om ämnet. Men, alltså, hyll hyll Disco Disco.

Sen var det The Specials på tur, och nu för fan Juhani Merimaa och alla andra som ansvarar för artistplaneringen: Vad i h-e-l-v-e-t-e gjorde The Specials i tältet!? De om någon borde ju ha varit på strandscenen och satt fart på dammet. Deras two tone är helt sjukt sprittande, till och med en halt vit man med diskbråck skulle slå fötterna i taket till den rytmmaskinen. Men nej, på strandscenen spelar i stället sopor som Maija Vilkkumaa och Irina … WTF!? jag lovar, det hade varit årets konsert på festivalen, men nej, nu fick stackars Specials stå i det mörka, halvtomma tältet och lira. Men alla som var där fattade. Där har ni en tajt jävla orkester. Jag är fortfarande upprörd. Men bra var det, alltså.

Redaktör Sundell förevisar Rude Boy-style vid Specials gig.

Efter att ha dansat lite rude boy style till Specials övertygade redaktör Sundell mig att följa med till strandscenens artistbastu. Backstagen på strandscenen är för stjärnor och special guests only, men det var ingen som brydde sig om att kolla pass särskilt noga. ”I’m with him”, sa jag bara och någon nickade. Men det blidde inte bastu, för jag bongade Jussi 69 och Mike Monroes nya trummis Karl ”Rockfist” Rosqvist, hemma från västra Nyland, och gick och satte mig med dem. Backstagen är bra, för allt är gratis och det är en massa kändisar som kommer och går, så varför inte sitta där och stekas i solen medan Amon Amarth röjde på scenen bredvid.

Mike!

Karl flyttade som 16-åring till Sverige, och senare vidare till Los Angeles, där han kom in i rockkretsarna. Det är alltid någon som behöver en bra trummis, men det har varit ”hårt och fattigt” för mr Rockfist. Hoppas det fixar sig i framtiden. Monroes nya band har åtminstone potential att hållas på ytan en tid. I höst blir det Englandsturné med Motörhead! Att fuck yeah!

Men Jussi 69 alltså, killen med håret var på Ruisrock och ”jobbade”, dvs lät ett tusental fans fotografera sig med honom, och så fick de bilden på ett kreditkort från Nordea. Ett riktigt kort, visserligen, men ”jag skulle vilja se dem försöka betala med det någonstans i Östeuropa, haha!” Business is good, och medan vi satt och sög i oss en bira hann Jussi dessutom göra en deal med en smoothieförsäljare om smoothiepromotion. Inte illa för en dags arbete.

Michael Monroes keikka var också bra. Karl’n flängde runt och hängde i riggen som vanligt, och de nya låtarna Your Next och Motorheading For A Fall var kanske de bästa i setet. Det bådar gott. Redaktör Sundell var nybastad och imponerad. ”Gotta respect them rockers!”

The Sounds fick avsluta kvällen. En stor ära egentligen, lördagens headliners på 40-års jubileumsfestivalen. Fick känslan att Merimaa hyser samma pappa-känslor för dem som för HIM. Sounds har ju varit regelbundna gäster under hela sin karriär.

Jesper och Maja i Sounds.

Den som såg senaste numret av Rumba kunde knappast undgå pärmbilden som visade en lite slarvigt rakad Maja. Flickorna här i gänget har varit lite upprörda över bilden, men om man ska spreta med benen som Maja får man räkna med att det dyker upp bilder av den kalibern också … Paula i PMMP kommenterade saken också, och ”vågade” göra en Maja-posé eftersom ”Rumbas fotograf inte syns till just nu”.

Hur som, den ultimata frågan under kvällen blev ”vem sku man laitta: Felix eller Maja?” Bägge fick röster över könsgränserna, och varifrån smeknamnen ”Vaniljtigern vs Chokladpuppen” kom behöver vi inte utveckla här, jag mår fortfarande lite dåligt av hela debatten … Det räcker med att konstatera att The Sounds tog hem spelet om publikens hjärtan. Det var ingen som ifrågasatte deras rätt att toppa rostern på jubileumslördagen. Födelsedagsfester ska ju firas familjevänner emellan.

Sent på kvällen spreds ett tråkigt rykte att en person dött i publiken, men det visade sig falskt, som tur. En ambulans kom och hämtade någon som fått ett sjukdomsanfall, och medan blåljusen försvann i skogen lystes havet utanför Runsala upp av ett enormt fyrverkeri.

Grattis på födlarn, Ruis!