Jaz Coleman och Killing Joke påminner oss: Vi är omgivna av dårar och dumbommar.
Det här är en längre version av intervjun i Hbl onsdagen 13.10.2010
[ KILLING JOKE. Nosturi, Helsingfors må 11.10.2010 ]
Äh, vad fan. Eftersom alla försök att konventionellt sammanfatta planetens kanske argaste och hårdast tänkande rockband faller platt börjar vi med drogerna. Det är anmärkningsvärt därför att det är länge sedan rockbranschen allmänt ansågs vara en kulissverksamhet för allehanda skumma kemister. I dag är det bubbelvatten som gäller backstage och vid intervjuer.
– Hur mycket kan du skaffa? Jag ger dig en femtilapp.
Affärerna är i gång och undanstökade på ett par minuter. Kort konversation om utbud och efterfrågan. Två telefonsamtal. Done deal. Jag tänker: Det är just så här det går till på bioduken. Men detta är på riktigt.
Vi sitter i kaféet på Nosturi, konsertarenan som ersatte Lepakko och på tio år blivit Tavastias konkurrent.
”Vi” är fem journalister och Jaz Coleman, sångare och en av fyra hjärnor i Killing Joke. Det är yngsta i sällskapet, en tjej med punkfrisyr, som helt utan betänkligheter ringer in leveransen.
Jag tänker igen: Mycket har jag sett och till och med klarat av ett bångstyrigt kontrollfreak som Yngwie Malmsteen. Men det här tar priset. Dessutom ringer fotografens mobiltelefon samtidigt som affärerna ros i hamn, med Star Wars-signaturmelodin som ringsignal. Weirdness.
Det är nu bevisligen i alla fall lite droger i sex, drugs and rock’n’roll.
Aldrig mera till Island
Jaz Coleman är i femtioårsåldern och ser fantasiskt välmående ut. Främsta orsaken, säger han, är att han släppte alkoholen för fem år sedan.
– Min läkare sade till mig att jag kan hälla i mig bara två drinkar per dag. Två! Sådant blir man bara arg av. Så jag slutade helt.
I stället suger han gärna på en fin cigarr efter spelningen eller, som han uttrycker det, harmlös joint.
– Here’s to crime!, säger han och höjer en sockerfri energidryck.
Resan till Sandviken i Helsingfors har varit lång. I Killing Jokes bagage finns den tunga insikten om världens undergång, ockultism och astrologi. Jädrans fin rockmusik.
Bandet grundades inte i slutet av 70-talet för att toppa albumlistorna utan för att världen runtom kring höll på att brinna upp. Det gör den fortfarande, förstås, och det finns mycket att säga.
– Vi är tre dagar från fullständig anarki, lyder den gällande slutsatsen.
Det är när maten tar slut i jordens överbefolkade regioner som revolutionen börjar, analyserar Jaz Coleman.
– Det sade vi för 30 år sedan och folk tyckte att vi är galna. Jag gillar revolution.
I dag är det inte så många som hävdar att Jaz och hans Killing Joke är knäppa. Överbefolkning, övergödning, klimatförändring, mystiska epidemier och så alla dessa förbannade krig – det är allt helt normalt stoff i vilken som helst nyhetssändning, saker som man talar och varnar om i skolan, som folk studerar och även utövar.
Jaz Coleman bor stora delar av året på en ö hundra kilometer utanför Nya Zeelands kust. Det är en stillsam omgivning. Lite folk.
– När jag växte upp i England kunde man på nätterna se massor med såna lysande insekter. Massor. Och det fanns fisk i haven. Nu är allt borta. Samhället är sjukt.
– Överbefolkningen var en orsak till att vi hoppade på Islandsflyget för 28 år sedan.
Island, ja. Enligt officiell mytologi flydde Killing Joke undergången. I verkligheten grundade Jaz och gitarristen Geordie en knarkfabrik.
– Vi levde som kungar. Skeppade marijuana till och från Heathrow i kassettfodral. Vi tog flyget tillbaka precis innan polisen slog till. Undra på att vi inte är välkomna längre.
– Inte för att jag skulle vilja åka till Island igen. Där växer ingenting, det är en sten mitt i Atlanten. Släpp en atombomb på ön och den finns kvar.
Pop pop popmusik!
Jaz Coleman tittar inte på teve, han vet knappt vad en mobiltelefon är och givetvis surfar han inte på nätet. Han får frågan om var han i så fall inhämtar informationer. Svaret är häpnadsväckande i all sin enkelhet.
– På kaféer, från andra människor. Jag älskar den europeiska kafékulturen. Den kan jag sakna i Nya Zeeland. Men det är också allt som är bra med EU. Unionen bryr sig inte ett skit om människorna. De förgiftar oss långsamt. Slå upp det på internet.
Ordet ”de” förekommer ofta i Jaz Colemans tal. ”De” är vem som nu råkar ha makten att förstöra.
Någon runt bordet lyckas skjuta in en fråga om musik. Det är en bra fråga. Det är ju ändå därför vi och Killing Joke är här, för musiken.
– Jag följer inte med det som pågår i popbranschen. Det intresserar inte. Det som är ”inne” representerar allt det som är ruttet i samhället. Snabba cash i hundra knyck. Och folk går på det, tyvärr. Rebellerna är borta. Allt är utslätat. Punk? Haha. Lady Gaga. Haha.
Det är klart att han inte menar Killing Joke.
– Det här bandet har varit en underbar resa. Vi har lärt oss mycket och det bästa med det är att resan inte är över. Jag gillar revolution. Och det är revolutionerande grejer som jag säger.
Killing Joke är också Jaz, Paul, Geordie och Youth högskola och inte bara det utan deras skola.
– Ingen av oss har någon formell utbildning, ingen har examen. Det vi kan har vi lärt oss med Killing Joke. I dag är det några professorer i elektronisk musik i bandet, en druid och en präst. Utbildning är viktigt. När jag fick lite pengar över investerade jag dem i musikutbildning. Åtta år senare hade jag en ny karriär.
Det var ett genialt drag. Jaz Coleman är i dag förutom dyrkad rocksångare och poet (läs sångtexterna!) även orkesterdirigent i Prag och han skriver klassisk musik. Samarbetet med symfoniorkestrar i London och Auckland har gett honom bland annat tre Grammy-pris. Basisten Youth är mannen som producerade The Verves ”Urban Hymns” och Primal Screams ”Riot City Blues”. Osv osv.
Min tur att ställa en fråga. Jag kan inte låta bli att undra, säger jag, om du som spår en så dyster framtid kan säga om jag som har vadå kanske fyrtio år kvar på jorden över huvud taget ska fundera på morgondagen.
Jaz Coleman tittar mig i ögonen och ler sitt fullständigt avväpnande och största möjliga leende.
– Du är 40 år gammal? Barnrumpa. Kolla bilderna av mig för fem år sedan. Jag var förstörd. Titta på mig nu. Så visst finns det en bra framtid, don’t worry.
Bra farsa, trots allt
Intervjun som ”absolut måste vara över på 15 minuter” (vanligt skivbolagsjidder) pågår i en och en halv timme. Egentligen är det en monolog. Predikan? Nja, det är fiffiga saker Jaz Coleman säger. Han har funderat mycket, på livet i allmänhet och sin familj i synnerhet.
– Jag frågade i tiderna min äldsta dotter vad hon tycker om mitt yrke och det faktum att jag är mycket borta hemifrån. Hon sade att hon älskar det jag gör. Jag har hennes välsignelse. Det betyder inte att jag inte saknar ungarna men man kan inte få allt. Är man med i ett rockband får man glömma normalt familjeliv.
Något förbryllande men i själen en bra farsa det här, tänker jag.
Senare på kvällen ser jag Jaz Coleman gå upp på scen och håna nazister och allt som heter regering och luktar auktoritet. Det är en på många sätt bra spelning, intensiv och dystopisk men i grunden något så enkelt som fin rock’n’roll.
Vad som hände med gräset?
Har jag ingen aning om. På hedersord.
Tommy Pohjola
