Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Berätta om DIN bandskjorta!

24.10.2011 16.09 | Skriven av HBL Nöje i musik - (4 kommentarer)

Ramones sägs ha sålt fler skjortor än skivor. Sant?

Alla som nån gång brunnit för musik har sannolikt köpt en bandskjorta också. Ofta är de stora som tält, gjorda av övertjockt Fruit of the Loom-tyg och försök tvätta dem en gång så vrids de till oigenkännlighet – breda som en ladugårdsdörr och korta som Barbies napapaita – och de enda de kunde sitta bra på är en miniatyrversion av Hulken eller The Thing.

Men alla har sin egen favorit och bandskjortor kommer ofta med en bra historia, antingen som ett minne av en lysande konsert eller festival. Någon minns den där tjejen eller killen med ett visst bands t-shirt, som gjorde att man överhuvudtaget blev intresserad. Mitt eget värsta minne är av en svinsnygg, djupröd och långärmad Carcass-tröja med

Beatles var bland de första att trycka bandskjortor.

kirurgiska intstrument tryckta på ärmarna. Jag tog den av mig på en studentkrog i Göteborg – fråga inte varför – och först hemma märker jag att jag saknar den. Jag letade febrikt efter den i flera dagar på krigen och alla ställen jag besökt, men icke … tills jag följande fredag kommer till samma krog och ser en typ i svinsnygg, djupröd och långärmad Carcass-tröja med kirurgiska intstrument tryckta på ärmarna. WTF? Kan det vara … det måste vara. Jag står en lång stund och spanar på honom, tar några öl tills jag vågar gå fram och fråga var han fått tag på den. ”Köpt den”, säger han och går sin väg. Vad kan man göra? Slita den av honom. Det kanske inte är min, kanske det är en slump. Jag är inte stolt över det, men jag ger upp. Jag låter honom gå iväg med vad jag fortfarande tro är min älskade Carcass … det är sjutton år sedan nu.

En bra black metal-logo känns igen på att man inte vet vilket band det gäller. Nu efterlyser Hbl Feature din bandskjorta och dens historia! Hör av dig och berätta om din favoritbandskjorta, och låt dig fotograferas med den för Hbl:s specialartikel om bandskjortor!

Vill du vara med så skriv en rad till janne.strang@hbl.fi !

Och ja, det får vara Iron Maiden.

WTF? Stone Roses återförenas!

20.10.2011 12.24 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för WTF? Stone Roses återförenas!)

När Göran Persson i början av 90-talet valdes till ordförande för Sveriges socialdemokrater skedde det efter att han konsekvent förnekat att han varit intresserad av posten. I James Clavells klassiska roman Shogun gör britten John Blackthorne likadant – förnekar ihärdigt att han vill bli shogun, men gör i hemlighet allt för att nå dit.

Stone Roses 2011

Senaste femton åren har Ian Brown spelat samma spel. I varje intervju har han förnekat att Stone Roses någonsin gör comeback – och det frågades i nästan varje intervju under femton år. Men som Göran Persson sade: ”Man säger nej tills man blir tillfrågad av beredningsutskottet” eller Blackthorne som till slut erkänner att hans enda strävan faktiskt varit att bli shogun vände Ian Brown kappan och tutade i veckan ut att Roses länge planerat en ny återförening. Den legendariska Manchesterkvaretteten har tränat i smyg och redan hunnit boka en turné för sommaren 2012. Det talas till och med om ett nytt album …

Kanske behövde indievärlden lite goda nyheter i efterdyningarna av Kim Gordons och Thurston Moores skilsmässa, och gudarna vet att en Roses reunion varit trettioplussarnas våta dröm under hela 2000-talet … men nu när det sker känns det ändå lite blää. Av många orsaker.

Mytologin om Stone Roses är större än deras musik. De var briljanta, men de var också så starkt knutna till sin tid och rörelsen kring Madchester, baggy trousers, dansant pop, retro-psykedelia och extacy att det är svårt att ta dem ur den kontexten.

Trots att de gjorde ett svinbra album och en lång rad ännu finare singlar var de ganska dåliga live. Det kan man

Stone Roses Blackpool Live 1989

se på inspelningen av Blackpool Live. Det girar hit och dit, och Brown kunde inte sjunga. Det kan inte ännu heller. Det var ändå coolt för han var så sprängpåtänd på E att ögonen nästan ploppade ur hålorna, och hans improviserade bongotrummande i I Am The Resurrection var en schamanistisk trip mer än ett musikaliskt bidrag.

Den magin går knappast att överföra mer än tjugo år framåt i tiden. Nu är han 48 och en av de intressantaste artisterna i England helt på egen hand.

Jag har svårt att se att det kunde bli något annat än nostalgi. Och jag hatar nostalgi.

Hörde i går den glädjande nyheten att Helsingfors tänker ansöka om att få arrangera MTV:s Music Awards 2012 eller 2013. Tycka vad man vill om MTV numera så måste jag stöda tanken, och lyfta på hatten åt Jussi Pajunen och gänget som klubbade igenom beslutet.

Dyrt blir det inte heller, stadens andel skulle uppgå till ca 1,5 miljoner, och då ska halva summan komma från staten, tycker Pajunen. Man kan hoppas att statens andel inte blir en knäckfråga, för är det inte just såna här grejer vi behöver i stan. Att Helsingfors för en vecka, ett veckoslut eller ens en kväll hamnar i den europeiska ungdomens blickfång är värdefullt, långt mer än vad siffror kan beskriva.

Lite liknande tankar ventilerades under HJK:s korta äventyr i den europeiska fotbollens elitserie förra veckan. Det internationella twitterflödet kring matchen lyfte Helsingfors och Klubi till en medvetandenivå som vi sällan haft i fotiskretsar, men som Mursu Muurinen och laget visade att är fullt nåbart med en ordentlig ansträngning.

Klubi spelade stundtals som ett europeiskt elitlag. När Pukki, Bah och några av de andra bärande namnen nu försvinner till storklubbarna, står man igen i ruta ett. Men skulle det inte gå att reversera effekten, och göra Klubi till ett lockande lag att spela i för internationella talanger. Jag tror ju inte att man bygger ett ManU eller Bayern i ett slag, men norska Rosenborg kunde stå som ett bra exempel. Med deras framgångar i Champions League lyftes den norska fotbollens nivå och rang avsevärt, och detsamma kunde hända i Finland.

De pengar som kastats bort på drömmarna om ett Guggenheimmuseum kunde staden i tället rikta till fotbollen, och helt fräckt favorisera HJK. Med 100 miljoner och ett löfte om spel i Champions League under kommande år är det inte omöjligt att suga till sig topptalanger. Staden skulle så att säga ”adoptera” HJK och låta dem stå som fotbollssymbol för staden, såsom man gör i Madrid med Real. Där anses det vara en hederssak att den spanska huvudstaden har ett internationellt konkurrenskraftigt lag som lockar fotbollens adel och förstärker också själva stadens varumärke. Nåt annat är det ju inte fråga om med Guggenheim heller.

Så, Helsingfors, dumpa Guggis, köp Klubi och bygg ut Bollis! Kanske fotbollsminister Arhinmäki kan övertalas att skjuta till lite statsandelar, även om hans hjärta tickar för Käpylän Pallo.

Eddie och vädret

05.07.2011 21.41 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för Eddie och vädret)

När Iron Maiden springer upp på  Olympiastadions scen i Helsingfors på fredag ska det vara 24–26 grader varmt och sol. Det är en meteorologisk insikt. Vädergubbarnas prognos var så lovande och intressant att jag gick ner till arkivet och letade fram väderfacit för de 23 tidigare Finlandsspelningarna. Jag fick bilden av Maidengigs som ganska blöta och kyliga tillställningar bekräftad. Bruce och grabbarna är inte sådär high five precis med de nordiska solgudarna. Värsta exemplet är från i fjol. Då stod regnet som spöt i backen på Sonisphere i Björneborg, privatflyget fick landningsstället kapat i åskstormen och det mest tragiska av allt – en festivalbesökare dog i orkanen. Lite får gruppen skylla sig själv. Fredagens konsert är bara den tionde under sommarmånaderna. Till dem räknar jag juni, juli och augusti. Resten är höst och senhöst. Iron Maidens Finlandsbesök har aldrig infallit januari–maj.

  • 19.7.1980 Kuusrock, Uleåborg. *uppgifter saknas*
  • 1.6.1983 Ishallen, Helsingfors. *uppgifter saknas*
  • 5.11.1984 Ishallen, Helsingfors *uppgifter saknas*
  • 12.11.1986, Ishallen, Helsingfors. Mulet, regn, +8
  • 3.10.1988, Ishallen, Helsingfors. Mulet, uppehåll, +12
  • 12.11.1990, Ishallen, Helsingfors. Växlande molnighet, uppehåll, +1
  • 27.8.1992, Ishallen, Helsingfors. Mestadels mulet, skurartade regn, +15
  • 27.10.1995, Kulturhuset, Helsingfors. Mulet, uppehåll, +10
  • 22.6.1996, Nummirock, Kauhajoki. Halvklart, +16
  • 23.9.1998 Ishallen, Helsingfors. Sol, +13
  • 15.9.1999 Ishallen, Helsingfors. Sol, +15
  • 30.6.2000, Ruisrock, Åbo. Sol, +20
  • 20.6.2003, Hartwallarenan, Helsingfors. Halvklart, +16
  • 21.12.2003, Hartwallarenan, Helsingfors. Snöfall, -1
  • 6.7.2005, Hartwallarenan, Helsingfors. Halvmulet, +22
  • 7.7.2005, Hartwallarenan, Helsingfors. Uppehåll, +19.
  • 12.11.2006, Hartwallarenan, Helsingfors. Halvmulet, +0
  • 14.11.2006, Hartwallarenan, Helsingfors. Klart, +4
  • 18.7.2008, Olympiastadion, Helsingfors. Klart, +19
  • 19.7.2008, Ratinastadion, Tammerfors. Klart, +20
  • 8.8.2010, Sonisphere, Björneborg. Regn och mera regn, +19
  • 8.7.2011 Olympiastadion, Helsingfors. ???

Från de gamla solblek… ehh vädersidorna hittade jag tillbaka till cyberrymden och den förträffliga sajten setlist.fm. Framgår att gällande minneslapp är ganska trist läsning. Jag har inte alls svårt att relatera till de svenska rapportörerna som betecknat första kvarten med Maiden på Ullevi som en lång uppförsbacke. Hårdrocksprogg är tungt, särskilt när man vill höra Die With Your Boots On och Aces High. För att ändå komma i rätt stämning fixade jag låtarna som en spellista till iPoden. Efter fyra fem genomlyssningar är jag fortfarande lite rädd för mörkret som inte faller.

På Ullevilistan finns 16 sånger.

Min lista har 21 och den slutar med Churchills tal, långa versionen. Så här:

  • 1. Running Free
  • 2. Iron Maiden
  • 3. Wratchild
  • 4. 22 Acacia Avenue
  • 5. The Number of The Beast
  • 6. Revelations
  • 7. Die With Your Boots On
  • 8. The Trooper
  • 9. Aces High
  • 10. 2 Minutes To Midnight
  • 11. Powerslave
  • 12. Wasted Years
  • 13. Heaven Can Wait
  • 14. Stranger In A Strange Land
  • 15. Can I Play With Madness
  • 16. The Evil That Men Do
  • 17. Only The Good Die Young
  • 18. Bring Your Daughter… To The Slaughter
  • 19. Fear Of The Dark
  • 20. Blood Brothers
  • 21. El Dorado

Dyre Prince

06.06.2011 16.52 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Dyre Prince)

Jag vet inte om det stämmer, men det sägs att Prince lovat uppträda i Helsingfors (eller Finland) redan fem gånger tidigare men aldrig kommit till skott. Det måste vara något slags rekord.

Senaste försöket att få hit den kortväxta jätten av soul var i fjol höstas. Då var det Estlandsbaserade promotorbolaget RLE som misslyckades (och plötsligt försvann från kartan). Nu är arrangemangen i händerna på indiebolaget Fullsteam för vilka jag har stort förtroende att lyckas ro projektet i hamn.

Men kalaset är verkligen inte gratis. Som brukligt är yppas det inget om summor i allmänheten, men om vi grovt räknar med att Arenan drar 10 000 åskådare och biljetterna i medeltal kostar 112 euro så kan utgifterna faktiskt ligga på bättre sidan om en miljon, utan att arrangören går i konkurs. Såvida han säljer slut.

Dessutom släpps ett begränsat antal VIP-biljetter till det facila priset av 249 eller 349 euro plus moms. Det innefattar middag och tidigare insläpp, plus en poster att ta med hem.

Biljetterna till konserten släpps på onsdag, och går det som i Oslo i morse säljer de slut på åtta minuter. Nu är ju suget efter utländska artister inte lika stort i Finland som i övriga Norden, men man vågar väl tippa på att största delen går åt relativt hastigt?

Prince är en stor satsning för ett relativt litet bolag som Fullsteam, som vanligtvis importerat obskyra amerikanska indieband till rockklubbar. Att man är nervös för att få ekonomin att klaffa går kanske att utläsa också ur det faktum att journalister som vill recensera showen måste köpa biljetter till konserten. Det är första gången på min tid som musikjournalist det händer. Men å andra sidan är Fullsteam också det första bolag jag unnar det.

Men låt det inte bli en vana ;)

Det är mycket nu!

12.04.2011 11.56 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Det är mycket nu!)

Det är både hockeyfinaler och riksdagsval den här veckan, men det är också en av de där veckorna som man helst skulle tillbringa på musikbarerna i stan. I dag (tisdag 12.4) borde man dessutom kunna splittra sig i två delar, eller åka taxi genom Tölö för att hinna med allt.

Grant Hart, känd från 80-talets noiserockare Hüsker Dü, spelar på Korjaamo i Tölö klockan 21 medan Greg Dullis (ex-Afghan Whigs) Twilight Singers en timme senare ställer sig på Tavastias scen. Hittar ni dagens Helsingin Sanomat finns det en härligt bitter intervju med Hart där. Eller kolla Rumbas motsvarande (på finska).

Här är ett clip från 1983 med Hüsker Dü. Grant Hart är trummis.

YouTube Preview Image

Senare i veckan har vi ännu mera indie på tallriken, på torsdag kommer nämligen Åbos stolthet Magenta Skycode till Le Bonk, men har de inte tappat sugen lite efter andra albumet? Kräver man mera cojones så rekommenderar jag varmt Knucklebone Oscar på Henry’s med gratis inträde.

White Lies blev aldrig riktigt det de skulle bli. Första singeln To Lose My Life (2009) var så perfekt generisk att allt de gjort efter det har låtit plastigt, och jag undrar om de någonsin lyckas bryta sig ur den tvångsjackan. På lördag är dom på The Circus.

På lördag är också rapparen MURS i stan, liksom Kotiteollisuus. Något för alla, i uttryckets verkliga mening. Och hej, nästa vecka kommer Guano Apes och gamla punkarna The Exploited hit också. Håll utkik!

YouTube Preview Image

En elak blogg om kvinnosolister

28.02.2011 21.44 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för En elak blogg om kvinnosolister)

Jenni "Emma" Vartiainen.

Det gick som på vi på förhand visste … Jenni Vartiainen knep sina sju Emma-statyetter. Alla tiders rekord för en artist. Men som konstaterat i förra inlägget, det kunde knappast ha gått på annat sätt efter den massiva succé som hennes Seili-album blivit. Över hundra tusen sålda ex är otroliga siffror i dagens klimat – numera räcker det ju med 15 000 för ett inhemskt album att vinna guldskiva.

Eftersom jag inte hyser samma varma känslor för Jennis sångröst eller låtar som de hundra tusen skivköparna, är det svårt för mig att se något annat i görningen än kollektiv förvirring. Jennis låtar bygger ju på beprövade och ofta hörda melodikrokar som pojkvännen, producenten och låtskrivaren Jukka Immonen lånat lite här och där i pophistorien. Soundet är inget nytt heller, normalt välproducerad schlager, liksom. Och egentligen tycker jag inte ens hon sjunger särskilt bra.

Men det igen är aldrig ett problem i finsk pop – man behöver inte kunna sjunga i Finland. Det har man inte behövt kunna på länge.

Tvärtom verkar det som om det är ett krav att man låter lite taskig på platta för att slå igenom. Jag tänker inte bena igenom alla de skitdåliga manliga solisterna som ylat och brummat i succéband från Hurriganes till Stam1na, i stället tänkte jag såga alla tjejer, som i dag verkar äga hela pophimlen i Finland.

Den pågående trenden av brudar i poppen fick sin början med pionjärinnan Maija Vilkkumaa. Från tjejpunkbandet Tarharyhmä i början av 1990-talet till solodebuten 1999 till fjolårsplattan Kunnes joet muuttaa suuntaa har Maija tjutit – det finns inget mer beskrivande ord – sin väg genom låtarna med mördande energi och tre oktaver högre än lagen tillåter.

Att hittarna dessutom är suggestivt melodiska resulterar i att man har exakt två alternativ: Vrid upp eller stäng av. Också jag har dragits med i Maijas ylande svallvågor ibland – Ingalsin Laura och Ei var oemotståndliga. Så tänk bara hur det påverkat alla de unga flickor för vilka Maija visade att det är möjligt att skrika sig till toppen.

Samtidigt regerade nasalsångens drottningar Nylon Beat … behöver jag påminna någon om hur det kändes att man måste snyta sig efter att ha hört Satasen laina eller Viimeinen?

Och så Jonna Tervomaa som för ungefär fem år sedan ansågs vara underbarnet för dagen. Att den här mjölkbleka karismabefriade stadsmusen inte hade något klangbotten alls utan bara läste upp texter med monoton stämma verkade inte störa någon. Lyssna fast på Myöhemmin eller Rakkauden haudalla. Alla var rörande överens om att det här är sååå fint. Men det var det inte. Bara skittråkigt.

Paula Vesala och Mira Luoti i PMMP kunde jag orera om hur länge som helst – samma suggestiva och direkta melodier som Maija, högenergisk pop, men i stället för att tjuta sportar PMMP-flickorna ett lite mer nedtonat crazy crazy party party-stuk. Eller så den andra sidan av PMMP –  likgiltigt och uppgivet röstläge. Coolast i stan, liksom, medan de levererar sin skärande manipulativa lyrik om förhållanden och finskt, kvinnligt martyrskap i en ohelig blandning. Stoiskt genomliden hjärtesorg.

Sedan Idols-tävlingarna börjat har vi berikats med en lång rad ”talanger” som Kristiina Brask, Katri Ylander, Hanna Pakarinen och Anna Puu. Slit och släng, nästa år kommer tre nya. Vadå kan inte sjunga? Herregud, de var ju med i Idols-finalen! Ut och köp skivan nu så är du med i svängen.

Årets Emma-drottning Jenni Vartiainen kom från tiden före Idols, dvs. Popstars, där hennes karriär började med Gimmel. Men hon fick sig en skiva skriven av Immonen, den var bättre än någon kunde bänta sig … och så en till … och nu är vi där, på toppen av livsbågen.

Större än så här blir det inte, för det behövs riktig talang. Eller …?