Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Sex år av underkastelse

06.02.2012 11.27 | Skriven av HBL Nöje i musik - (2 kommentarer)

Det har alltid varit klart att vänstern har de bästa festerna och djävulen den bästa musiken. På basis av de axiomen och den färska hyllningslåten till Sauli Niinistö måste man dra slutsatsen att ”Sape” är en gudagod högerman. Så tråkig var hans segerfest och så urbota kass är musiken kring hans kampanj och person.

Det var i bussen på vägen till jobbet i morse som jag bläddrade genom fejan och hittade vad som måste vara årets mest bisarra låt hittills: Schlagergöken Kurre som framför Kuuden vuoden kuuliaisuus till president Niinistös ära. Det är sällan man i samma låt skrattar till spontant ochi nästa sekund blir tvungen att ljudligt kväva en spyreflex. Starka varor alltså, så check it out y’all!

YouTube Preview Image

 

Tasavalta meidän suomalaisten / tahtoo elää hengittää 

Siksi Suomen kansa, äänestäen, päätti että uusi jälki jää

Suuret haasteet/ ne jota matkallansa kohtaa vain ratkaisuaan odottaa 

Väinämöisen jalanjäljissä nyt vaan / Me Sauli Niinistöä tuuletetaan 

Häipyi viiden vuoden yksinäisyys ja alkoi kuuden vuoden kuuliaisuus 

Ykkösmiehen paikka täytetty on / ei se auki enää oo

Liekeissä myös Saulin sammumaton rakkaus rouva Jenni Haukioon 

Tekijäänsä kerran kiittävät työt 

Nuku Sauli linnassasi hyvin yöt

Snabbt översatt blir det: ”Republiken vår, finnars, vill leva och andas. Därför bestämde finska folket, genom att rösta, att ett nytt spår ska inristas. Stora utmaningar som man möter längs vägen väntar på sin lösning. I Väinämöinens fotspår ba’, vi jublar för Sauli Niinistö. Fem års ensamhet försvann, infann sig sex års lydnad. Toppkillens plats är nu fylld, den är inte längre öppen. Lika flammande är Saulis aldrig slocknande kärlek till fru Jenni Haukio. Arbetet tackar sin utförare. Sov gott i ditt slott, Sauli.” 

Så var ska vi börja analysen? Ärligt talat är jag så paff att det är svårt att samla tankarna … trodde inte jag någonsin skulle råka ut för liknande dravel efter Larry Gatlins Americans, That’s Who (kolla bloggen från i fjol) men tydligen är det möjligt att bli överraskad fortfarande.

Även om man är flängd i finska kan det vara lite oklart vad textförfattaren Sana Mustonen (ja det är en verklig person, tydligen) menar med ordet ”kuuliaisuus”, för det är inte ett begrepp någon använt utanför söndagsskolan 1983 där någon åldersstigen man föresläste om Gamla Testamentet. Översatt till svenska blir det ”lydnad” eller ”lystring” eller ”gehör”, och titeln bildar alltså det mjukfascistoidt klingande uttrycket ”Sex år av lydnad”.

Åldersstigen man med Bibel.

Titeln och refrängen anspelar på Sauli Niinistös självbiografi ”Viiden vuoden yksinäisyys” (sv. Fem års ensamhet) där han bland annat berättar om ex-hustruns Marja-Leenas tragiska död i en bilolycka 1995. Vilket gör det hela ännu mer bisarrt och osmakligt av textförfattare Mustonen (namnet kan för övrigt översättas till Småsvarta Ord). Dessutom är det bara i svenskspråkiga Jeppisbors mun som suffixen -syys och -suus rimmar.

Men vad då för lydnad? Det är svårt att inte falla för tolkningen att det är det finska folket som nu har sex år av lydnad och underkastelse att se fram emot, i något slags vag biblisk mening. Högerns traditionella suktan efter trygghet under en stark ledare ringer vackert i Kurres haltande rim.

Det är fint hur man i låtens första rader poängterar att Niinistös seger kom via demokratiska val. Men sen följer påståendet att folket ville rista in ett nytt spår i historien. Typisk politisk new speak där sanningen är precis tvärtom.

Och så Väinämöinen wtf!? Inte ens Sannfinnarna har haft mage att göra en lika vulgär koppling av Soinis blodsband till ur-Ugriens führergestalt par excellence. Fosterländskhet i Finland är något så aningslöst att sånt här kan passera de flesta utan en epidemi av akut tarmvred. Kanske ska vi vara glada ändå att kriget inte nämns alls den här gången … jag tar Väinämöinen hellre än Mannerheim, vilken dag som helst i veckan.

Att låttexten skrivits i all hast vittnar flera saker om, kanske mest utfyllnadsfrasen ”ei se auki enää oo” som i Kurres tolkning får en melodiskt pregnant, nästan bombastisk tyngd. Han vill verkligen poängtera att vakansen som Ykkösmies (hur fan översätter man det, ”Man nr 1”??) inte längre är tillgänglig. Det var här jag skrattade till högt och fick konstiga blickar på bussen.

Niinistös hund Lennu fick inte vara med i texten, men det fick hans hustru, Samlingspartiets informationschef Jenni Haukio. Kurre bedyrar här att Saulis kärlek till 35-åringen är aldrig sinande. Hur Kurre vet det och varför han påstår något sådant förblir ett mysterium. Respektfullt titulerar han den unga damen ”fru”, som han (och Mustonen, whoever) säkert inbillar sig att är kutym i de finare borgerliga kretsar han försöker cirkla sig in i. Det var här jag kände en kräkreflex och vek mig dubbelt på bussen.

Summarum, det här var faktiskt en av de värsta musikaliska prestationer jag råkat ut för under hela mitt yrkesliv. Det är inte lite det. Djupet som Kurres låt (med musiken skriven av Maki Kolehmainen) ligger på är enastående, på gränsen till ofattbar. Här skulle finnas analysmöjligheter för hela doktorsavhandlingar i musikologi, litteratur och politisk historia.

Folkkär blev låten direkt. I måndags då den publicerades hade den genast över 100 000 hits på Youtube, och på tisdag kom redan ett upprop att samlas för allsång på Järnvägsstationen lördagen 11.2 kl 13. Väl mött! Alla dit!!

Men lustigt nog känns det som om både Niinistö och Kurre är offer i den här härvan. Det är omöjligt att text- och musikförfattarna till Kuuden vuoden kuuliaisuus inte skulle ha insett vilket sanslöst skräp de producerat. De skyldiga till eländet ska antagligen sökas bland Helsingfors popmusiker, i kretsen kring Aikakone-Kolehmainen. Samma entfremdungeffekt kände jag när Apulantas Sipe satt och samtalade med Niinistö i valvideon ”Sipe & Sape”.

För kanske alltihop bara är ett gruvligt, ironiskt skämt? Har den rödgröna popvärlden infiltrerat högerns valmaskineri och kommit så här långt i sabotagearbetet? Och vad är då slutmålet? Haavisto 2018?

, , , ,

Trött gammal teater

25.01.2012 10.17 | Skriven av HBL Nöje i musik - (2 kommentarer)

Det första man lägger märke till är att alla här är män. Långhåriga män. Åldersstigna män. Illa klädda män. Högljudda, rapande musikälskande män.

Det här är Dream Theaters publik.

John Myung och James LaBrie är också håriga. Foto: Karl Vilhjálmsson (c)

Det virtuosa, amerikanska kompisgänget har harvat på sedan 1985, och i måndags inledde de sin senaste Europaturné i Helsingfors. Det är inte första gången de är i Finland, långt ifrån. Här i landet finns några av Dream Theaters största fanbaser. Varje gång proggarna släpper ett nytt album går det rakt upp som etta på finska topplistan. Det är den skivköpande generationen som diggar. Eskapisterna, de som ännu på sitt fjärde, femte decennium inte lyckats klippa navelsträngen till Iron Maiden.

Vad sjutton gör jag här?

Ärligt talat är jag nyfiken. Och Hbl:s trummande fotograf Kalli är ett stort DT-fan. Eller var det, före måndagen.

Det är andäktig stämning i ishallen. Inga vansinnesskrik som på tonårsbandens spelningar. Vi väntar tyst och tålmodigt. Respektfullt. Och bandet svarar i lika mån genom att inleda konserten nästan prick på utsatt tid. Inga divalater. Vi är alla här i gemensamt syfte: att dyrka svårspelade solon, uppskatta invecklade taktmönster och tillbe synkoper.

Det animerade introt för tankarna till Pink Floyd, en av gitarristen John Petruccis stora förebilder. Sångaren John LaBrie äntrar scenen och låter för jävlig, men det är ingen som bryr sig, vi applåderar artigt och bestämt. vibbar av nightwish glider förbi, och plötsligt tror jag mig fatta vad det hela handlar om. Analysen är klar: det här är sjörövarmusik! Modern pirathambo. Arr!!

Det förklarar utseendet på fansen också.

En låt – Build Me Up, Break Me Down – för godkänt av den kritiska reportern. Nästan normal och fin heavy, bra sug i stället för trixande med rytmer och skalor. Men sen bär det iväg igen.

Soundet i ishallen blir bättre ju längre spelningen pågår, men för oss som inte är frälsta av proggens under blir det allt mer olidligt. Jag svävar ut i tankar på ex-trummisen Mike Portnoy som lämnade bandet två år sedan. Dream Theaters själ och hjärta, så detaljerat hängiven fansen att han skräddarsydde låtlistor för varje enstaka spelning, för maximal bredd i repertoaren. Samma låt spelades aldrig två gånger inom samma region. Bland annat.

Men Portnoy brann också ut, och trots att han tiggde om paus ville resten i bandet hålla kassakon i mjölkbart skick. kanske inverkade Portnoys vänstrande med Avenged Sevenfold? Vem vet. Men faktum är att Dream Theater känns mer fjärran och oengagerade nu. Låtlistan är i stort sett den samma kväll efter annan, och de legendariska 3-timmarsspelningarna ett minne blott.

Bra så. För efter trumsolot, en alldeles fruktansvärd ballad och några akustiska låtar ger också fotograf-Kalli upp och går hem. Då har jag redan lämnat kyrkan – förlåt, ishallen – ett par psalmer – förlåt, låtar – tidigare.

Man ska pröva på allt. Bock i marginalen!

Som en skenande buffelhjord

13.01.2012 18.07 | Skriven av HBL Nöje i musik - (en kommentar)

Där stod man sen, inträngd med 1 500 tuffingar i ett rum utan syre och ljudet av en hjord skenande bufflar på 120 dB ringande i öronen. Jag talar förstås om Mastodons spelning på The Circus i Helsingfors i torsdags.

(Klicka på bilden för en Wikiartikel om djuret.)

Det finns några band som har ett namn som klär och beskriver dem ovanligt bra – jag tänker på Ride, The Fall, Metallica och Rolling Stones, men få är så träffsäkert döpta som Mastodon. Det förhistoriska djuret som gett bandet sitt namn (Mammut americanum) är för oss bättre känt som amerikansk mammut. Kolla bilden här intill, den beskriver bra hur liten man känner sig på en Mastodon-keikka.

Det sägs att den bästa heavyn spelas av råröstade, håriga män, och det är inte den enda klyschan som Mastodon uppfyller. Volymen, intensiteten och det eviga riffandet – hårdare, snabbare, större – placerar Mastodon i en genre för sig, ett sound onåbart för copy cats. Och bara som för att visa hur mycket bättre, tyngre och tajtare de är än alla andra, kryddar de låtarna med små snuttar av Metallica-liknande riff, eller lite Anthrax, Judas Priest-stuk eller nu-metal … ”vi gör det bättre”, står tatuerat i basist-vokalisten Troy Sanders panna. Eller borde stå.

Skägg ska det va!

Förutom ett par spede juttun i slutet av keikkan var torsdagens spelning 90 minuter av basbetonade riff som kunde urholka sten. Efter en timme var det redan svårt att få luft, och när barpersonalen är den mest inkompetenta i stan var det inte kul att köa i en kvart för överprissatt öl heller.

Till sista några tips för framtidens The Circus-besökare.

1. Kom i tid, alla 1 500 pers ska in genom samma lilla dörr.

2. Köp alltid minst 2-3 öl i baren, man vet aldrig när de behagar servera dig igen.

3. Om möjligt, stå inte under taket där ljudet är superdämpat.

4. Blir det ont om saligheten, sök dig till andra våningen där det finns luftkonditionering, soffor och en nästan folktom bar.

5. Har du bråttom hem, gå före spelningen är slut. Det tar nästan en timme att köa ut ur hålan.

Anti-Bonus: Där vi beundrade den packade, stillastående köttmuren som skulle föreställa kön till utgången var det någon som resonerade ”men då kan vi ju ta det lugnt och ta en öl och vänta tills alla tagi sig ut”. Idiotbra idé, förutom att baren naturligtvis stängt genast spelningen var slut. Business sense, anyone i The Circus ledning? Varför straffa besökare som betalat för inträde och vill bidra till kassaflödet med att ta en bärs i väntan? Det finns en speciell plats i helvetet för er inkompetenta svin.

Tack för ordet, och tack till Mastodon! Ses nästa gång!

 

, ,

Nygammal låt av Cats On Fire, eller hur!?

20.12.2011 11.58 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Nygammal låt av Cats On Fire, eller hur!?)

Nu går jag ut på en smal pinne här, för det finns få saker som är lika jobbiga som att argumentera med Cats On Fires sångare och låtskrivare Mattias Björkas, så jag kan bara hoppas att det var avsiktligt av honom att Cats nya teasersingel Sense Of Pride från kommande albumet är en remake (det låter bättre än plagiat) av min gamla favoritlåt Stars, som bandet spelade in redan på första demon 2001.

Den som är intresserad kan lyssna på Stars (via Spotify) och Sense Of Pride (via Soundcloud) och jämföra.

Nu är det ju inte olagligt att rippa sina egna biisin, så det här är mest ett inlägg för att visa hur hängivet Cats On Fire-fan jag är. Albumet kommer via skivbolaget Soliti på ”våren 2012”.

Allt gott och väl!

, ,

Skivor som jag dissat i misstag 2011

16.12.2011 13.48 | Skriven av HBL Nöje i musik - (2 kommentarer)

Okej det är en ganska ambitiös rubbe på det här inlägget, med tanke på att det ges ut tiotusentals plattor varje år … men det finns en handfull album som jag har lite dåligt samvete för att vi inte recenserat i tidningen här på slutrakan av hösten. Så nu blir det en snabb genomgång av några sådana! Skalan är max sex stjärnor, för det har jag bestämt.

THE BLACK KEYS

El Camino (Nonesuch Records)

★★★★☆☆

Finfin svängig bluesrock av amerikanerna Dan Auerbachs och Patrick Carneys 10-årsjubilerande duo The Black Keys. Stuket är lite i stil med sena Hellacopters. Varken låtarna eller arrangemangen är större än livet men vissa bara får till den där driven och grooven som skiljer dem från alla miljontals amatörer som försöker  spela rock. El Camino är redan gruppens sjunde album, så det var på tiden att man fick upp öronen för dem. Kolla singeln Lonely Boy här!

SNOW PATROL

Fallen Empires (Fiction)

★★★☆☆☆

Snow Patrol har väl aldrig gjort något riktigt dåligt, men nya albumet Fallen Empires får mig inte att tända till just alls. Första spåret I’ll Never Let Go känns som dumt och ihåligt hittihoilande (vadå, det är visst ett ord!) men singeln Called Out In The Dark lyckas vara både uptempo och känslig, och lyfta sådär som patrullen bästa låtar alltid gjort. Tyvärr hittar jag inga lika fina stunder senare på albumet, så nästan två av de tre stjärnorna är för den där ena biisin. Resten är för den allmänna stämningen och titelspåret. Kolla videon till Called Out In The Dark här!

NIGHTWISH

Imaginaerum (Universal)

★★★☆☆☆

Kitees Peter Pan Tuomas Holopainen har trollat fram sitt mest ambitiösa album hittills, vilket inte är lite sagt med tanke på förra monstereposet Dark passion Play (2009). Det är teatraliskt och filmiskt, naturligt nog, och långfilmen med samma namn kommer på våren. Klyschan att heavy är eskapism och/eller barnmusik har aldrig stämt så bra.Jag öskar nästan jag var sju år gammal och fick det här fina paketet, då skulle jag sitta med hörlurarna på hård volym i ett rum med julbelysning och låta mig bortföras totalt … men när man är en garvad 37-åring som vuxit upp med Pink Floyd och åttiotalets hjälteheavy lyckas man svårligen låta sig hypnotiseras av de übernaiva tongångarna. Sanslöst välgjort är det, flera hundra spår precisionsmixade på varje låt, men ytan förblir mer glittrande än djupet är trollbindande. Kolla första singeln Storytime här!

VENOM

Fallen Angels (Spinefarm)

★★☆☆☆☆

Såsom Metallica blivit sämre för varje album efter … And Justice For All (1988) peakade brittiska Venoms långa karriär tidigt med trippeln Welcome To Hell (1981), Black Metal (1982) och At War With Satan (1983). Efter det har det burit av nedåt eller i bästa fall plant. Ok, det är meningen att man ska skratta när venom kör sin grej, och på scen var de riktigt bra senast jag såg dem, men nya Fallen Angels känns som en ursäkt för att ge sig ut på turné mer än ett genomtänkt speed/thrash-album. Vi tar det som en handuppräckning som säger ”hej, vi finns fortfarande”. Bra så. (Och ja, jag lyssnar hellre på Venom än vad som helst som Metallica gör nuförtiden. Cronos, till skillnad från Hetfield, har lite spunk kvar i rösten. Lyssna här på Punk’s Not Dead, ett av de … tja, beskrivande spåren på plattan.

R.E.M.

Part Lies, Part Heart, Part Truth, Part Garbage 1982–2011 (Warner Bros)

★★★★★★

Här finns det bara ett betyg man täcks ge. Ett av världens viktigaste band hängde upp gitarrerna på knaggen i år och paketerade ihop 40 av sina bästa låtar i en smakfull dubbel-digipak. Kör man från början och lyssnar på de gamla klassikerna Gardening At Night och Radio Free Europe hör man tydligt var hela (den amerikanska) indiescenens sound och lutning har sina rötter, och det blir fan inte sämre längre fram på samlingen med alla essentiella hits och mina personliga favoriter Orange Crush och Finest Worksong! Den enda jag saknar är doldislåten Odd Fellows Local 151 men skit i det för nu är jag så glad i alla fall! Svackan i karriären vid millennieskiftet är också förlåten.

DWNSTRS

The Satanic Adventures of Hector (Fullsteam)

★★★★☆☆

Det här albumet är lite överkurs för den normala musiklyssnaren och på alla sätt överproducerade Nightwishs diametrala motsats. Det skramlar och vinglar om killarna i DWNSTRS och ibland vet man inte om de gjort den här plattan i stupfyllan eller bara för att fittas. Men bakom det kaotiska och nonchalanta första intrycket finns en röd linje som främst upprätthålls av basen. Ibland tänker jag på Babyshambles, men med några undantag – Wantmachine och Napalm Unicorn (årets låttitel, ftw!) är det här ändå mycket långt ifrån något man på allvar övervägde att spela i radion. Killarna säger det kanske bäst själv: ”Messianic chants all covered in filth, static, drunken organ noise and easy-to-join primitive mantras.” Men jag diggar och vrider upp volymen, miljöskadad som man är. Lyssna på hela plattan på Soundcloud! Men säg inte att jag inte varnade er.

BLACK TWIG

Paper Trees (Soliti)

★★★★☆☆

Helsingfors indieguru Nick Triani gick mot strömmen som vanligt och grundade i fjol sitt nya skivbolag Soliti, som blivit hem för creddiga artister som Astrid Swahn, The New Tigers, Big Wave Riders och Cats On Fire. Sist men inte minst ligger Black Twig som kör en vackert rullande, skör och poppigt laddad shoegaze. Ibland blir det lite för laidback och spänningen försvinner, men då är det bara att lalla med lite slött. Risken är överhängande att man bara fastnar i tiden och hittar sig själv ett par minuter senare och undrar vad fan som hände. Rekommenderas alltså inte när man kör bil eller framför andra tunga motorfordon, eller när man ska vara extra skärpt (som när man skriver recensioner). Gillar mixningen som pushar gränsen för mekanisk dist något fruktansvärt!

, , , , , , , , , , , , , , , , ,

Klart Gene ska ha sin andel

28.11.2011 19.50 | Skriven av HBL Nöje i musik | Okategoriserad - (Kommentarer inaktiverade för Klart Gene ska ha sin andel)

År 1994 fick en Kiss-mässa i Troy, Michigan överranskande besök av självaste Paul Stanley och Gene Simmons. Fansen kunde inte tro sina ögon, men Kiss-duon var inte där för att skriva autografer, tvärtom, de var där för att sätta stopp för spektaklet.

Enligt den elaka versionen av historien hade Gene Simmons suttit i sin tolvrummare en mörk natt med ett glas soda i handen och grunnat på hur i helvete han ska tjäna ännu mera pengar, då han såg ett inslag på tv från en Kiss-mässa där fans trejdade prylar, tröjor och skivor. Genes första tanke var inte rördhet eller tacksamhet över en så lojal och dedicerad skara diggare. Nej, hans första tanke var att där sker något som borde lända honom en penning!

Gene ringde Paul och fick honom med på planet till Michigan under förevändning att parets gamla scenkostymer – som stulits från ett lager i slutet av 1970-talet – fanns utställda på mässan. Vad som hände när Kissarna stormade in på mässan kan man se i videoklippet här nedan. (Spola fram till ca 1:54 så börjar det hända.)

YouTube Preview Image

För dem av er som inte orkade titta kan jag berätta att Gen och Paul dallar in med polisen och börjar plocka ner grejer från hyllorna, tumultet pågår en stund och lite senare (vid ca 11:54) förklarar Paul för fansen vad som håller på sker och det är deras stulna kama de är där för att hämta.

Det sägs att det var sista gången en Kiss-mässsa var gratis, för efter det skulle Gene ha sin andel av allt som rör bandet. Huruvida det verkligen stämmer vet jag inte, men det kunde förklara varför inträdet till Kiss Expo Finland i helgen var 25 euro. Då fick man förstås se några band också på kvällen, men inte ens till salen där det bara såldes Kiss-prylar var det fritt inträde.

Skulle Gene ha sin cut?

Rariteter till skivor lyste med sin frånvaro men all slags leksaker med Kiss-logga fanns att köpa. Själv stod jag inte ut mer än tjugo minuter men återvände på kvällen för att se Bruce och Bob Kulick med john Corabi dra ett akustiskt set med gamla covers, samt ett fullsminkat ungerskt Kiss tributband.

Betyget är inte smickrande för ungrarna. Men hoppas Gene fick sin andel. Det är alltid huvudsaken.

, , , ,

Gagarin gjorde 360° musikvideo

14.11.2011 15.13 | Skriven av HBL Nöje i Film | musik - (Kommentarer inaktiverade för Gagarin gjorde 360° musikvideo)

Rockbandet The Death Of Gagarin från Helsingfors publicerade i dag (14.11 2011) en av världens allra första interaktiva musikvideor. Låten heter Le Grunge Blues och ligger på TDOG:s album N:o 9.Videon är regisserad av Henri Andersson och inspelade med 360° GoPano Plus.

Se den här: Le Grunge Blues.

En GoPano Plus kamera.

Man kan alltså peta på bilden med cursorn och snurra på den 360°, för att … ja, varför?

För att det är möjligt, förstås!! Läs mer om GoPano här! Det går också att se den på iPhone med den här appen.

Bra låt, för övrigt!

, , , , , ,