Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Nu rider vi!

05.06.2010 14.17 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för Nu rider vi!)

Om några timmar går White Lies och Danko Jones upp på scenen i Kottby. Om Axl vill intar Guns N’ Roses scenen 21-tiden. Men det är klart han vill. De ekonomiska sanktionerna är knappast ett problem för honom ifall tidtabellerna inte håller (det ska vara knäpptyst i fotbollsparken efter kl 23) men inte ens Axl har råd med den badwill som en rejäl fuck up skulle orsaka bland konsertarrangörerna.

Så den egentliga frågan är om man ska köpa en GNR-tröja år 2010?

Själv startar jag rocksommaren i ett skönt Ville Leino-tyg. Artist som artist.

class=alignnone

Med Nicke A till 70-talet

01.06.2010 12.58 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Med Nicke A till 70-talet)

The President of Imperial State.

Det är varm vårkväll utanför Bar Loose på Annegatan, och på nedre våningen är det redan svettigt trots att Nicke Anderssons nya band Imperial State Electric (ISE) ännu har en halvtimme till showtime. Nicke själv står utanför på gatan och röker, omringad av stans rockreportrar som vill namedroppa bandets influenser och höra Nickes funderingar inför ISE:s första spelning någonsin.

Faktiskt, Nicke Anderssons (aka. Nicke Hellacopters, aka Nicke Royals) nya Stockholmsbaserade band har valt Helsingfors, och dessutom lilla Loose, som debutvenue. ”Äh, det är ju alltid lite bökigt att spela i Sockholm, liksom”, berättar Nicke när vi träffas för en intervju följande dag. Men först ska liveformen på honom och nya bandet kollas.

Vad Anderssons än hittat på – rock, soul eller metal – har han alltid fått ett otroligt varmt välkomnande i Finland, och Imperial State Electric är inget undantag. Spelningen på en tisdagkväll i maj har varit slutsåld länge, trots att knappast någon hört ett ackord av de nya låtarna. Men vi litar på Nicke. Hans smak är vår, han älskar Kiss och distade gitarrer och han har långt rakt hår med öronfenomen, keps på huvudet och lite charmigt sneda tänder när han ler. Halvvägs in i konserten noterar jag att han också bär en hajtand i ett band kring halsen, det enda smycke – förutom kanske korallhalsband – som en tonårskille kunde bära på 80-talet. Nicke Andersson, 37, blir inte vuxen, även om han – som han själv säger – blivit gammal.

Att publiken inte hört ISE:s låtar tidigare märks i början, det är det finska ”stå bara stilla och lyssna snällt”, och till och med jag, som tvingat mig igenom plattan några gånger före keikkan, står med fingret i munnen och undrar hur det här ska arta sig. Men det släpper, på bästa möjliga sätt.

Den som varit i Looses källarvåning vet att om man är längre än 180 cm föreligger det en konstant och omedelbar risk att slå hjässan i taket, och när drygt hundra pers rockar loss, och värmen och fukten inte har någonstans att ta vägen, närmar sig stämningen bastu väldigt snabbt. Tre låtar in i setet är Nicke röd som en kräfta i ansiktet och den svarta skjortan redan genomssvettig. Sex låtar in – får jag höra senare – trodde Nicke att han ”gått in i väggen”, att han ”inte skulle klara av att fortsätta”. Men när man går igenom den väggen försvinner kroppen, tiden och rummet och kvar blir bara rock’n’roll.

En kompis som jobbar i baren där nere sa att hon lånat personalens stora fläktar till bandet under spelningen. Där stod dom, vid sidan av scenen, beredda att sätta luften i rörelse, men Nicke hade glömt att knäppa på dem …

Matchande gitarrer ska det va!

Även om Imperial State Electrics självbetitlade skiva inte tillför rockvärlden mycket nytt (se recension i Hbl 2.6) var det ingen tvekan om att bandet kan spela. Äntligen en riktig rockkonsert, liksom, såsom man minns dem från ungdomsgårdarna och källarhålorna i tonåren. Svett, ylande gitarrer och öl, ingen bryr sig om att kläderna klibbat fast och att nån tjockis ramlar i ryggen på en. Nicke står genomdränkt i kaptenshatten och orkar på något sätt pumpa fram både riff och sångröst, som om själva musiken bar hans taniga kropp från låt till nästa. Showen är dessutom smakfullt stylad genom att bägge gitarristerna piskar en Ibanez ”Korina” Destroyer modell 1975 – Nicke spelar ju dessutom vänsterhänt så det blir en cool symmetri.

Vi får höra samtliga ISE:s egna låtar, och dessutom några spår av The Who, Chuck Berry och flera andra klassiska och mer okända bidrag från den galet långa listan över influenser som Nicke postat på myspace. Det blir en 90 minuters show till slut, en värdig debut för vilket band som helst.

Följande dag dyker jag upp till Loose igen, klockan är tre på eftermiddagen och på den soldränkta gatuserveringen sitter bandet och chattar upp brudar. Eller var de journalister? Hur som, Nicke och jag sätter oss vid ett annat bord, och den första frågan är förstås hur han själv upplevde spelningen i går?

– Åh gud, jag trodde jag skulle dö. Du vet när man sjunger och det inte finns något syre … det går bra att spela, liksom, men sjungandet är tungt. Jag har faktiskt funderat på att ta in en solist så jag skulle få trumma igen.

"I Can See The Light"

Ni valde att debutera i Finland, varför det?

– Ja hur var det nu … äh, du vet det är alltid jobbigt att spela i Stockholm, hemstad och sådär. Massor av folk, halvbekanta. Det blir alltid lite konstigt. Och Helsingfors har det alltid varit kul att spela i, så jag snackade med Milla [Palovaara, Looses bandbokare och gammal vän] och det var ju kul att spela på ett helt nytt ställe som det här.

Vad har du gjort sedan Hellacopters slutade?

– Jag har skaffat en studio, och spelat in skivan samtidigt som jag försökt lära mig hur man jobbar i en studio. Jag var helt grön, men nu har börjat lära mig. Jag har alltid varit intresserad av produktionen men aldrig fattat tekniken, så nu har jag snöat in på det och börjat skaffa mig en massa udda mikrofoner och andra sextiotalsprylar. En ny hobby, liksom. Dyr hobby. Nu fattar jag också varför det är så dyrt att hyra studio.

Producerar ni andra band i studion också?

– Ja, några singlar har det blivit. En ny av Disfear, till exempel, och så har jag spelat in trummorna till nya Nomads-plattan som ska komma snart. Ny Nomads, faktiskt! Det var några år sen.

Hur lät nya Nomads då?

– Jag har ju bara hört trummorna så jag vet inte.

Vilka är det som spelar på Imperial State Electric-skivan?

– Jag har gjort åtta låtar helt själv, men sen är det trummisen Anders Hernestam från Weeping Willows och Bobba från Hellacopters på låten Resign, och på en låt är Dregen med också.

Du är enda fasta medlemmen, men är bandet vi såg live i går permanent?

– Så länge dom orkar, ja … men jag vill gärna hålla det öppet. om jag kunde hitta en klassisk rocksångare skulle jag själv nog vilja trumma igen.

Asgrym trummis!

På tal om det, hur går det med soulbandet The Solution som du hade med Scott Morgan från Detroit?

– Det går inte alls. Det blev så jobbigt att styra upp det och så blev vi så många blåsare att det blev för dyrt att åka på turné, man kunde inte åka i van längre, och buss blir dyrt. Och dom ska ju ha lön också per gig. Äh, det blev för svårt. Det var kul att göra det, men nu får det vara.

Och dit metalband Death Breath då?

– Vi har en skiva på gång. Allt är inspelat utom sången, jag får skriva lite texter, men nu är det det här så de får vänta.

Imperial State ligger inte så långt från Hellacopters …?

– Nä, det är ju fortfarande jag som skriver låtarna. Men jag vet ju, eftersom jag har facit på hand, att de flesta av de här låtarna hade vi inte kunnat spela med Hellacopters. Det kanske inte låter så för en utomstående, men till exempel en låt som I’ll let You Down har för mycket stämsång. Rytmerna är också annorlunda.

Du hade en otroligt lång lista influenser på myspace.

– Jag hade tänkt fortsätta på den, det tog stopp ett tag men jag ska göra den så lång det bara går.

Berätta om inspelningen av ISE-albumet!

– Det hände under en längre period, jag har tagit god tid på mig. Inte när jag spelar in, alltså, då har jag för dåligt tålamod för mer än tre tagningar. Sen blir det tråkigt. Det är i början det händer roliga grejer, när man inte vet riktigt exakt vad man gör. Även om trumpinnen slinter kan man bara låta det gå.

Har du förväntningar inför releasen?

– Nä, jag är för gammal för det, men klart jag kan hoppas att folk gillar det. Jag är jätteglad att det gick så bra i går.

Det finns ju alltid en positiv förväntning här i Finland på allt du gör.

– Va!? Det är ju fantastiskt om du säger så! Men det är ju värsta pressen nu då, haha! Men kanske det har att göra med finska rocken, Hurriganes? Det finns kanske en otrendigare rocktradition här. I Sverige ska man alltid kolla lite vad England gör och sen försöka hänga med. Men trender vänder, det gör dom alltid. Jag tycker ju att rock är trendigt konstant, men var är de unga banden i dag? Var är alla 20-åringar? De spelar väl elektronisk pop eller nånting, men det är ju de som ska vara det farliga i rocken. Vi har bara gamla gubbar, The Hives, Soundtrack of Our Lives och jag. Och jag är ju också gubbe. Var är dom unga som slår en på käften!?

Många nämner Kiss när de hör ISE.

– Det är ju så lätt att säga när alla vet jag älskar Kiss. Men det är klart, jag älskar ju 70-talet, det som punken inte reagerade mot – Slade, Kiss, T-Rex och sån tidlös boogie.

Du tillhör ändå inte dem som påstår att det inte gjorts bra musik sedan 1974?

– Näe, men det gjordes fan bättre musik 1974 än det gjorts på länge nu. Folk var bättre på att sjunga, spela, bättre på allt. Om man skulle flytta Imperial State Electric till 1975 skulle vi vara ganska dåliga. Det skulle vara punk, liksom. I dag kallas vi klassisk rock eller gubbrock, men de skulle tycka vi var punk.

Varför säger du att du blivit gammal hela tiden.

– Äh, det gör jag väl inte … jag är ju inte gammal i huvudet, men i kroppen. Dricker jag en dag är tre dagar borta, dricker jag tre dagar är en vecka förstörd.

Ronnie James Dio dog nyligen. Den gamla generationen börjar tuppa av snart.

– Ja men han var ju asgammal, Dio ljög alltid om sin ålder. Redan i Rainbow var han ju alltid tio år äldre än de andra, han var säkert över sjuttio.

Hur ser du din roll i rockhistorien?

– Va, jag … äh … men det här är ju underground, jag ser mig inte i den rollen alls. Nej nej. Snarare hoppas jag väl hålla något vid liv. Äh vete fan. Jazz har ju blivit finkultur nu, men det ska inte rock vara. Den får inte bli safe. Det var därför det kom extrem metal, för att testa gränserna. Och därför väntar jag på 20-åringarna. Jag kan inte hålla på supa och knarka, haha.

Men visst finns det band i dag som vill vara farliga, vara lite som Mötley Crüe.

– Ja men det är ju bara löjligt, är det inte? Det har ju gjorts redan. Kan det bli värre än Led Zeppelin, Ozzy … vad ska man göra, knarka ännu mera? Då dör man ju bara! Men någonstans är det ju musiken som är viktigast, det verkar många glömma. Man måste ha ett bra fundament och sedan kan man … tja.

”The Rock needs to Roll”, säger du på ISE:s hemsida.

– Ja, rocken kommer ju från bluesen, och det hör jag inte längre i all den här moderna radiorocken. Det måste bli bättre. Det måste finnas något mer i det. När man kör en Chuck Berry-låt eller lyssnar på Jim Jones Revue får man lust att köpa en öl, man blir glad.

Med tanke på alla dina olika influenser kunde ISE låta hur som helst, eller?

– Nej, jag tror inte på att blanda grejer. Rap och metal, till exempel, en otroligt dålig idé, låter för jävligt. Folkmusik och metal, helt förkastligt. I min värld alltså. Och i min värld är det jag som bestämmer, haha. Jag skulle aldrig blanda soul och death metal heller. Jag är absolut inte konservativ, men jag tror på något rent i musiken.

LiveNation: ”Felaktiga rykten om Arcade Fire!”

19.05.2010 13.47 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för LiveNation: ”Felaktiga rykten om Arcade Fire!”)

Arcade Fire (Foto: Wendy Lynch)

Kontroversen kring kanadensiska indiebandet Arcade Fires konsert i Helsingfors 28 juni har föranlett ett officiellt uttalande från arrangörerna Live Nation.

Inflytelserika Helsingin Sanomat ifrågasatte i tisdags på ledarplats Helsingfors stads beslut att hyra ut det kulturellt värdefulla Senatstorget till privat bruk, dvs. en konsert som – i motsats till tidigare evenemang på torget – inte är öppen för allmänheten. Live Nation betalar dessutom bara futtiga 7 400 euro för att hyra området. Enligt stadens tjänstemän gick man med på det låga priset eftersom stadens policy är att man önskar fler happenings i Helsingfors centrum, vilket naturligtvis är värt att understöda.

LiveNation skickade i dag onsdag ut en karta till pressen, där man förklarar att konsertens backstage, scen och publikfålla endast tar en bråkdel av torget i bruk. Se bilden här intill.

Katsomo = läktare, lava = scen

Det är alltså frågan om en relativt intim tillställning för endast 4 500 betalande fans, men det kan ändå ifrågasättas huruvida Senatstorget alls tål att spärras av så här, må vara för en god sak. Å andra sidan, att antalet biljetter var såpass lågt har också skapat irritation bland fansen – ”ska man hinna få en biljett innan de är slutsålda!?”

Arcade Fires konsert på Senatstorget arrangeras måndagen 28 juni, alltså strax efter midsommarhelgen. Förväntningarna är höga musikaliskt, och bandet kommer säkert att gilla sin utsikt mot publiken på trappan och Domkyrkan i bakgrunden. Det fanns visst ett religiöst inslag hos de annars så coola canuckerna …?

Arcade Fires utsikt från scen, tänk er trappan full av folk.

The Cajunga: Dancing With The Boys

18.05.2010 14.23 | Skriven av HBL Nöje i Film | musik - (2 kommentarer)

Man blir alltid lika glad när någon gör något riktigt bra! I tisdags droppade det in ett mail från fotografen och filmaren Tage Rönnqvist om hans nya musikvideo för Jakobstadsbördiga, numera Åbobaserade boogierockbandet The Cajunga.

Låten heter Dancing With The Boys och funkar som cyanid! Ta och kolla. Och gissa vilken finlandssvensk artist som gömmer sig inne i gorilladräkten ;) Sluttexterna avslöjar!

Fem stjärnor till filmfotografen Rasmus Tåg. Härliga färger!

YouTube Preview Image

Ronnie James Dio till heavyhimlen

17.05.2010 16.04 | Skriven av HBL Nöje i musik - (en kommentar)

Dio live med Heaven & Hell sommaren 2009 (foto: Richard Nordgren)

Rockvärlden sörjer och minns i dag Ronnie James Dio som i söndags avled i sviterna av cancer i magen, en sjukdom som offentliggjordes i november i fjol. 67-åriga Dio var aktiv inom musiken ända till slutet, men blev under sista halvåret tvungen att avboka två konserter i Finland.

Dio tillhörde skaran människor man på något sätt antog att alltid funnits och alltid kommer att finnas, ikoniska människor och artister såsom Lemmy, Ozzy eller Keith Richards, men det senaste året har visat oss gamla rockfans att även legendarer dör – från Michael Jackson till Peter Steele. Och nu alltså den lilla mannen med den stora rösten.

Ronald som barn. Kanske.

Dio föddes som Ronald James Padavona mitt under brinnande krig den 10 juli 1942  i lilla staden Portsmouth, New Hampshire som första och enda barn i en italiensk familj. Han växte upp i New York och hittade tidigt musiken. Ronnies första instrument var trumpet, och i sitt första rockabillyband The Vegas Kings spelade han också bas, innan det var dags att greppa micken och döpa om bandet till Ronnie & The Rumblers. Första inspelningen släpptes 1958 under namnet Ronnie & The Redcaps med Dio på bas, trumpet och backing vox.

År 1961 tog Padavona artistnamnet Dio, enligt vissa källor efter mafioson Johnny Dio av Lucchese-familjen.

Ronnie & The Redcaps.

Från Ronnie Dio & The Prophets gick vägen vidare till bandet Elf (tidigare Electric Elves) som tillsammans med Deep Purple åkte på turné till Europa, där bland annat Lars Ulrich första gången såg Dio på scen i Köpenhamn. En livsavgörande händelse för den då elvaårige blivande Metallica-trummisen. Läs Ulrichs avskedsbrev till DioBlabbermouth.

Deep Purples gitarrist Ritchie Blackmore blev under turnén förtjust i Dios fantastiska röst, och duon grundade 1975 hard rock-bandet Rainbow, som fortfarande njuter otroligt stor uppskattning bland rockfansen. Kolla Man On The Silver Mountain för lite rysningar i nackhåren.

Ronnie & The Prophets

Det blev tre album innan Dio lämnade Rainbow för att i stället ersätta Ozzy Osbourne som sångare i Black Sabbath. Albumet Heaven & Hell (1980) blev ett nytt lyft för Sabbath, och samtidigt namnet på Dios sista band som spelade just Black Sabbath-låtar från hans era som Sabbath-vokalist.

Ronnie James Dios mest kända bidrag till rockvärlden var låten (och albumet) Holy Diver (1983), som har ett av de mest kännspaka och kopierade riff i världen. Videon till låten är också en svårslagen heavyklassiker med Dio i läder- och pälsjacka, viftande på ett svärd i kyrkoruiner. Obetalbart! Av någon anledning ligger Holy Diver också på listan över Post-9/11 Inappropriate Songs. Finska plojgruppen Eläkeläiset har för övrigt gjort en kul version av Holy Diver kallad Humpparaakki.

Omslaget till Holy Diver.

På omslaget till Holy Diver-albumet står Dios återkommande maskot/monster ”Murray” med vänster hand i hornsalut, och det var länge ett vedertaget faktum inom heavyvärlden att det var Dio som introducerat horntecknet till genren under sin tid i Black Sabbath. Han skulle ha lärt sig det av sin gamla farmor, som enligt italiensk tradition använde horntecknet som skydd mot – eller för att dela ut – ”det onda ögat”, Malocchio. Affärsmannen Gene Simmons, även känd som basist i Kiss, försökte slå i folk att det var han som uppfunnit horntecknet. När Dio fick höra det skrattade han åt påståendet och sa: ”Frågar man Gene kan han påstå att han uppfunnit skon.”

Horntecknet förekom, innan Dio tog det i bruk, på Beatles Yellow Submarine och på de amerikanska plojsatanisterna Covens albumomslag redan 1969, men det är inte fel att påstå att det var Dio som populariserade det. Med hans egna ord:

”I became very noted for it and then everybody else started to pick up on it and away it went. But I would never say I take credit for being the first to do it. I say because I did it so much that it became the symbol of rock and roll of some kind.”

Bandet Dio gav i snabb takt ut två klassikerplattor till (Last In Line, 1984 och Sacred Heart, 1985) med vilka de definierade melodisk heavy metal för kommande generationer. Inte minst tonårsbandet Sturm Und Drang är de senaste att vara skyldiga Dio väldigt mycket.

Dio fortsatte spela in och ge ut skivor under hela 90- och 00-talet, men det var först via Ozzy Osbournes osannolika reality-tv kändisskap som ledde till Black Sabbaths återförening som ledde till uppsvinget för gamla skolans heavy som Dio fick sin sista stint som världsartist. Ingen som sett honom live kunde någonsin ifrågasätta att han var en man som alltid gav allt på scen. 163 centimeter kort var han den lilla, karismatiska publikmagneten som utstrålade kärlek och sympati, alltid hade nära till leendet och förstod preceis vad hans fans förväntade sig av honom. Och gav det.

Som jag skrev tidigare var Dio en av dem man trodde att alltid funnits och alltid skall finnas, och det var säkert en delorsak till att jag, sommaren 2007 när Heaven & Hell spelade i ishallen mitt i sommaren, tillät mig att sitta och gäspa, och lämna konserten mitt i. Det blev sista gången jag såg Dio, men bilden av honom, i högklackade skor, krulligt hår, krumt framåtlutad och med armarna höjda i beråd att omfamna och /eller anfalla sin publik, finns för alltid kvar för mitt inre öga.

För den som vill bekanta sig med Dios soloband, som är det bästa och mest egna han gjort, kan det vara bra att börja med samlingsskivan Diamonds (1992). Här är en länk till Diamonds på Spotify.

Ronnie James Dio dog söndagen 16 maj 2010. En av de stora är borta.

Ursäkta, det är jag som är Slash

16.05.2010 17.58 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för Ursäkta, det är jag som är Slash)
Slash. Man of many tricks. Här med framlidne Kungen av Pop.

Slash. Man of many tricks. Här med framlidne Kungen av Pop.

Geezers, det är inte så att vi slarvat bort en ny Exile On Main Street och inte hade den försvunna essän några utomjordiska stilistiska kvaliteter heller, men eftersom Saul Hudsons första riktiga soloplatta också är riktigt jävla bra vill jag ägna den en liten tanke här.

Slash fick sitt smeknamn av farsan som tyckte lille Saul alltid hade så himla brådis med allt och överallt. Nå nu har den här skivan vejvats hit och dit hur länge som helst. Inte Def Leppard-länge men i alla fall. Länge.

Slash har skrivit musiken och arrangerat och ringt in Lemmy. Kid Rock kom också. Och Iggy, Ozzy och en massa andra snubbar.

Ekvationen mycket tid och många gästande stjärnor är så knepig att många svar blir grumliga streck på rutpapperet. Men inte när Slash vässat blyertsen. Hans gura är taktpinnen och stilen genomgående klar från första till sista låt även om låtarna i sig är ganska olika – från ballader till tung instrumentalrock.

Sådär.

Nu har vi ägnat Slash en varm tanke.

ps. Men man kan tycka annorlunda också. Metacritics samlade betyg är tummen ned.

Roky har alltid varit här

15.04.2010 11.47 | Skriven av Tommy Pohjola i musik - (Kommentarer inaktiverade för Roky har alltid varit här)

Hey man, I Have Always Been Here Before.

Det är som DN skriver. Man kan bygga upp en hel skivsamling av enbart Roky Erickson-plattor trots att han gjort en handfull originalinspelningar.

Så vad är då grejen med karln, varför får rockpoliser och inventarierna på Bar Loose stimmig blick så fort Roky kommer på tal? Originellt skrammel och låtpoesin, om vi säger så. Erickson var och kanske är fortfarande före sin tid.

Han är också en tragisk figur och omständigheterna har definitivt bidragit till den klassiska mytbildningen.

Roky Erickson spelade på Tavastia i december 2007. Kanongig!