Det är både hockeyfinaler och riksdagsval den här veckan, men det är också en av de där veckorna som man helst skulle tillbringa på musikbarerna i stan. I dag (tisdag 12.4) borde man dessutom kunna splittra sig i två delar, eller åka taxi genom Tölö för att hinna med allt.

Grant Hart, känd från 80-talets noiserockare Hüsker Dü, spelar på Korjaamo i Tölö klockan 21 medan Greg Dullis (ex-Afghan Whigs) Twilight Singers en timme senare ställer sig på Tavastias scen. Hittar ni dagens Helsingin Sanomat finns det en härligt bitter intervju med Hart där. Eller kolla Rumbas motsvarande (på finska).

Här är ett clip från 1983 med Hüsker Dü. Grant Hart är trummis.

Senare i veckan har vi ännu mera indie på tallriken, på torsdag kommer nämligen Åbos stolthet Magenta Skycode till Le Bonk, men har de inte tappat sugen lite efter andra albumet? Kräver man mera cojones så rekommenderar jag varmt Knucklebone Oscar på Henry’s med gratis inträde.

White Lies blev aldrig riktigt det de skulle bli. Första singeln To Lose My Life (2009) var så perfekt generisk att allt de gjort efter det har låtit plastigt, och jag undrar om de någonsin lyckas bryta sig ur den tvångsjackan. På lördag är dom på The Circus.

På lördag är också rapparen MURS i stan, liksom Kotiteollisuus. Något för alla, i uttryckets verkliga mening. Och hej, nästa vecka kommer Guano Apes och gamla punkarna The Exploited hit också. Håll utkik!

Jenni "Emma" Vartiainen.

Det gick som på vi på förhand visste … Jenni Vartiainen knep sina sju Emma-statyetter. Alla tiders rekord för en artist. Men som konstaterat i förra inlägget, det kunde knappast ha gått på annat sätt efter den massiva succé som hennes Seili-album blivit. Över hundra tusen sålda ex är otroliga siffror i dagens klimat – numera räcker det ju med 15 000 för ett inhemskt album att vinna guldskiva.

Eftersom jag inte hyser samma varma känslor för Jennis sångröst eller låtar som de hundra tusen skivköparna, är det svårt för mig att se något annat i görningen än kollektiv förvirring. Jennis låtar bygger ju på beprövade och ofta hörda melodikrokar som pojkvännen, producenten och låtskrivaren Jukka Immonen lånat lite här och där i pophistorien. Soundet är inget nytt heller, normalt välproducerad schlager, liksom. Och egentligen tycker jag inte ens hon sjunger särskilt bra.

Men det igen är aldrig ett problem i finsk pop – man behöver inte kunna sjunga i Finland. Det har man inte behövt kunna på länge.

Tvärtom verkar det som om det är ett krav att man låter lite taskig på platta för att slå igenom. Jag tänker inte bena igenom alla de skitdåliga manliga solisterna som ylat och brummat i succéband från Hurriganes till Stam1na, i stället tänkte jag såga alla tjejer, som i dag verkar äga hela pophimlen i Finland.

Den pågående trenden av brudar i poppen fick sin början med pionjärinnan Maija Vilkkumaa. Från tjejpunkbandet Tarharyhmä i början av 1990-talet till solodebuten 1999 till fjolårsplattan Kunnes joet muuttaa suuntaa har Maija tjutit – det finns inget mer beskrivande ord – sin väg genom låtarna med mördande energi och tre oktaver högre än lagen tillåter.

Att hittarna dessutom är suggestivt melodiska resulterar i att man har exakt två alternativ: Vrid upp eller stäng av. Också jag har dragits med i Maijas ylande svallvågor ibland – Ingalsin Laura och Ei var oemotståndliga. Så tänk bara hur det påverkat alla de unga flickor för vilka Maija visade att det är möjligt att skrika sig till toppen.

Samtidigt regerade nasalsångens drottningar Nylon Beat … behöver jag påminna någon om hur det kändes att man måste snyta sig efter att ha hört Satasen laina eller Viimeinen?

Och så Jonna Tervomaa som för ungefär fem år sedan ansågs vara underbarnet för dagen. Att den här mjölkbleka karismabefriade stadsmusen inte hade något klangbotten alls utan bara läste upp texter med monoton stämma verkade inte störa någon. Lyssna fast på Myöhemmin eller Rakkauden haudalla. Alla var rörande överens om att det här är sååå fint. Men det var det inte. Bara skittråkigt.

Paula Vesala och Mira Luoti i PMMP kunde jag orera om hur länge som helst – samma suggestiva och direkta melodier som Maija, högenergisk pop, men i stället för att tjuta sportar PMMP-flickorna ett lite mer nedtonat crazy crazy party party-stuk. Eller så den andra sidan av PMMP –  likgiltigt och uppgivet röstläge. Coolast i stan, liksom, medan de levererar sin skärande manipulativa lyrik om förhållanden och finskt, kvinnligt martyrskap i en ohelig blandning. Stoiskt genomliden hjärtesorg.

Sedan Idols-tävlingarna börjat har vi berikats med en lång rad ”talanger” som Kristiina Brask, Katri Ylander, Hanna Pakarinen och Anna Puu. Slit och släng, nästa år kommer tre nya. Vadå kan inte sjunga? Herregud, de var ju med i Idols-finalen! Ut och köp skivan nu så är du med i svängen.

Årets Emma-drottning Jenni Vartiainen kom från tiden före Idols, dvs. Popstars, där hennes karriär började med Gimmel. Men hon fick sig en skiva skriven av Immonen, den var bättre än någon kunde bänta sig … och så en till … och nu är vi där, på toppen av livsbågen.

Större än så här blir det inte, för det behövs riktig talang. Eller …?

Emma-statyetten är mycket vacker.

I februari blickar vi bakåt och rankar fjolårets bidrag till musikhistorien, och som under tidigare år är det två finländska galor som tävlar om uppmärksamheten: Musikindustrins etablerade Emma-gala och rockfolkets insider-skämt Femmagalan. Den förstnämnda arrangeras på Esbos Barona Arena lördagen 26.2. Tidpunkten för Femmagalan är ännu öppen, vilket mer än väl beskriver nivån av professionalitet – eller kanske nivån av allvar – hos arrangörerna.

Emmagalan har 18 priskategorier och ett ”publikens favorit”-pris. Jenni Vartiainen är nominerad i sju kategorier (plus hennes albumproducent (och pojkvän) Jukka Immonens nominering) och hon kan förväntas vinna minst fem av dem, med tanke på masshypnosen kring albumet Seili. Vartiainen är ju en högst medelmåttig popsångerska med rätt så lättsmälta radioballader men nu handlar det alltså inte om konst utan business. (I juryn sitter bland annat representanter för Stockmann och Nokia.) Men jag har personligen bevittnat hurudan effekt Jenni har på finska flickor och kvinnor. Det är svårt för en man att förstå.

Andra starka namn på förhand är Paleface och hans succéplatta Helsinki–Shangri-la, liksom Pariisin Kevät med sin låt Tämän kylän poikii (som egentligen borde heta alla-saknar-Anssi-Kela-men-ingen-täcks-medge-det).

Jenni Vartiainens Seili är årets givna vinnare.

En intressant kategori blir Bästa live-artisten där storfavoriten PMMP tävlar mot storfavoriten Lauri Tähkä, storfavoriten Popeda, storfavoriten Jenni Vartiainen, obetydliga Cheek och min personliga storfavorit Disco Ensemble.

Priset för bästa indiealbum borde gå till Lapko för deras stenhårda A New Bohemia, men går sannolikt till Magenta Skycode för deras ganska medelmåttiga Relief, eftersom Jori Sjöroos i egenskap av PMMP:s låtskrivare är ett erkänt geni i det finska folkets ögon, och har hämtat in oändligt mycket mer fyrk till skivbolagen än Ville Maljas trio. Ultramariini och Minä & Ville Ahonen tävlar också, i samma kategori men långt ifrån samma nivå.

Emmagalan sänds direkt på Yle TV2 kl 20.10–22.30 (med paus för nyheter). Vill man se spektaklet live är det också möjligt. Biljetter lär finnas. Det är en arena, som sagt.

Femmagalans officiella maskot.

Femmagalan vet vi alltså inte när den arrangeras ännu, men det lär ske bli på mars sida, eller i höst, eller på midsommarn, om det alls sker … med Wallu Valpio som ordförande för juryn är det tillåtet att vänta sig vad som helst.

Kategorierna och nomineringarna är ändå klara. De är inte alla lika roliga som tidigare år, tvärtom verkar Femman ha tagit ett steg mot normalisering av kategorierna, så vi hittar årets live, album, band, venue och video bland årets figur (hahmo), permaflin (hymypatsas), fenomen, mentalhälsa (mielenterveys) och formförändring (muodonmuutos). Om någon undrar delas mielenterveysfemman ut till ”en verksamhet som fått en att ifrågasätta sin egen och andras mentala hälsa”. Och ja, kontroversen mellan rockredaktör Nalle Österman och rocksångaren-vars-namn-inte-får-nämnas-i-hbl-eftersom-hans-brott-och-straff-var-så-obetydligt som spöade Nalle i september (och dömdes för det i januari) finns med bland nomineringarna.

TT Oksala - 'nuf said.

Noteras bör att i kategorin Årets Fenomen finns bland annat ”vädret” nominerat, vilket gläder oss som hamnade mitt i orkanhelvetet på Sonisphere-festivalen.

Årets Femmagala – om den blir av – arrangeras till minnet av legendariska rockprofilen TT Oksala. Googla!

The Artist Formerly Known As Sipe Sontaläjä aka. Steven Riekki. (Sami Siilin / Flickr)

Ibland får man ett infall som man bara går med … folk pratar alltid om hur man ska följa sin intution, men i vissar fall finns det faktiskt inget värde i att ”lyssna på sin inre röst” och ”bara göra”. Ibland går det åt helvete med oanade konsekvenser. Ibland är det inte ens frågan om intuition, utan helt enkelt en riktigt dålig idé.

Det brukar ju handla om tatueringer – den där stratocastern eller kyrkbåten man lät hacka in i skinnet på Provinssirock ’95 – men i veckan fick jag två färska exempel på andra idiotier som man ångrat, kommer att ångra eller eller åtminstone borde ångra.

I går hörde jag nämligen att superpopulära tonårspunkpopbandet Pyhät Tepots sångare Sipe Sontaläjä vill byta artistnamn. Han säger nu att han ångrar namnvalet, som blev påhittat under nån form av alkoholförgiftning.

Det var säkert roligt i början (nej, det var det inte) men sedan Tepot stigit från de sjaskiga källarhålen till större estrader och blivit regelbundna gäster i press och tv, har det börjat pärtta Sipe att se sitt namn skrivet.

”Jag har funderat på det här ända sedan Paska-Ben och jag grundade bandet … Sipe Sontaläjä (sv. ’Dynghög’, en. ’pile of manure’) är ett dumt och smaklöst namn … ”

Det stämmer, Sipe! Eller ursäkta, Steven Riekki, som han numera heter. Tydligen ett artistnamn han använt med sitt första band The Strutzie (se där ett bra namn!) och påföljande Mean Street.

Vi funderade med kollegan Kvist hur mycket av Teppos framgång som låg i namnet Sontaläjä, och huruvida pilen nu kommer att peka neråt … kan man bara byta så där? Sontaläjä, i all sin idioti, reflekterade en viss omdömeslöshet och laissez passer-attityd, signalerade att saker inte är så allvarliga och vi själva i allra minsta grad. Kommer namnbytet uppfattas som att pisset stigit i skåpet åt karl’n? Är han för fin nu? Tar de sig på allvar nu? För ärligt talat är det ganska crap musik … Åtminstone de som velat hoppa av hype-skutan har nu en fullgod ursäkt: ”jag digga dom då när dom ännu var uugee, när Sipe ännu hette Sontaläjä”.

Trion har lika kul på scen som i studion. (Fotograf okänd)

Veckans andra ”delete, delete” kommer från rockpopparna Home Junior (se där ett riktigt riktigt skit bandnamn) från Palokka i Jyväskylä, och jag kan knappt räkna alla de sätt på vilka deras senaste tilltag är en dålig idé.

Trion har spelat in ett nytt album, och som teaser erbjuder de samtliga sina låtar – mixade ihop på ett och samma spår. Man kan lyssna på eländet här. Det går inte länge, jag har försökt.

Nu är det någon som påstår att det är humor, och det är det också, liksom det är marknadsföring (och jag hatar mig själv för att jag skriver om det). Men det är den totala bristen på respekt för sina egna låtar och sig själv som kreativa artister, som bandet här uppvisar. Och det stör mig på något sätt oerhört. Varför i helvete gör ni låtar överhuvudtaget? Vad kan möjligen vara idén med en så här mix?

Mediokra talanger måste naturligtvis gripa alla möjligheter till uppmärksamhet, och det får jag unna dem. Men det kan väl inte vara bara jag som tycker hela tilltaget är sjukt pinsamt och rent nonsens? Och att de dessutom fick skivbolaget att göra promotion kring det med ruirken ”home junior ger bort sitt album gratis på nätet” stör mig ännu mera. Inte för att jag känner mig snuvad på ett album medioker poprock, utan för att vitsen är så billig att den hör hemma i Bemböle-kategorin fån 50-talet, teknologernas wappentidning – eller, som i detta fall, Tammerfors.

Hur sku det ha varit att lämna skämtet på bastulaven och tänkt efter lite, en gång till …? Bäst för mig att lämna analyserna och gå vidare förrän jag sätter det berömda kaffet i v-kragen.

Måste bara skriva ner en reflexion jag hade i morse när jag lyssnade på radio. Det var för övrigt Yle X och jag stod ut med hela fem låtar och flera inslag av skitprat, inklusive ett sakligt nyhetspaket, innan jag gav upp.

Men ändå, poängen var den att det går svinbra för radio nuförtiden. Finska hushåll har i genomsnitt sex (!) radioapparater – antagligen inklusive mobiltelefoner och datorer mm. – och den årliga radiogalan (för två veckor sedan) flyttade ut till ett megatält på Senatstorget eftersom ingen restaurang var stor nog för evenemanget.

Skivbolagen går det samtidigt skitdåligt för, det visste vi alla. Artisterna har insett detta också. Numera är det väldigt få som tjänar någonting på att sälja skivor, men man behöver albumen för att ”existera” på riktigt. Har man inte släppt en skiva är man ett hobbyband.

Förr i världen ansåg skivbolagen att de hade en mycket viktig uppgift som ”portväktare”. Det var de som såg till att konsumenterna inte behövde drabbas av dålig musik, de utgjorde något slags kvalitetsgaranter. Deras uppgift var som ”guds röst” – den som berättar för folk vad som är bra eller inte. I dag när skivbolagen inte längre behövs – folk hittar sin musik på andra håll än i skivbutikerna – har också deras auktoritet som guds röst delvis försvunnit.

Men – och det här är min kungstanke från i morse – folk vill ha, rentav behöver, någon som säger åt dem vad som är bra, vad de ska tycka om – och vad de ska köpa. Därför har radions inflytande vuxit i takt med att skivbolagens betydelse minskat.

Så nu är det enda vi behöver radiostationer som spelar mera bra musik. Men det är en annan femma.

Kom igen nu!

Det var vad jag tänkte när en polare ringde upp och undrade om jag var intresserad av att träffa Pandora aka. Anneli Magnusson för en intervju.

Varför skulle jag det?

Nå, hon är liksom tillbaka efter en lång tids kris och turnerar nu flitigare än någonsin sedan mitten av 90-talet.

Fair enough, sa jag, men egentligen ville jag bara skrika när minnena av hur dancevågen på 90-talet ödelade allt som hette rock och riktiga låtar, i stället var det umts umts umts överallt, Kurt Cobain sköt sig, Stone Roses splittrades, Morrisey drog till Los Angeles, Oasis blev skit, gitarrerna samlade damm i hörnet och själv slutade jag helt köpa ny musik. I cirka sju år var det enda jag hamstrade gamla vinyler med Bowie och Lou Reed, och massor av obskyra, självbekostade sjutummare.

Jag håller fortfarande Pandora och hennes kolleger Two Unlimited, Ace Of Base, Haddaway, Dr Alban och Basic Element som skyldiga till musikens förnedringstillstånd 1995–2002. Vi lider fortfarande av efterdyningarna av eurotechnon. Glöm inte heller Spice Girls och alla spin offs. Den amerikanska RnB:n. Och så George W Bush, Big Brother, American Idol och allt det andra i kölvattnet.

Så att träffa Pandora,eller Anneli (nu 40 år gammal) var en ganska laddad tillställning. Men hon är svensk och jag kan bete mig i salonger, så vi hade en mycket trevlig timme över varsin kopp grönt te på Kappeli. Och man kan säga att hon nog fått sitt straff för allt det jag anklagade henne för ovan.

Jag skriver ut en ordentlig intervju för Hbl inom överskådlig framtid, men kan avslöja lite av ramverket redan nu: Pandora-Anneli har haft en grymt dålig tur med folk hon träffat i musikbranschen. Hennes första skivbolag var skyldigt henne tre miljoner kronor, men stämde i stället henne på en miljon som chefen schabblat bort. Efter åratal i olika rättsinstanser vann hon, men bolaget hann gå i konkurs så det blev inga pengar. Sedan visade det sig att hennes man – som också var hennes manager – fifflat bort allt fyrk som de någonsin haft, och belagt deras gemensamma firma med skatteskulder upp över öronen. Den fighten pågår just nu i hovrätten. Till storyn hör också en rejäl burn out och krasch med påföljande depression som pågick i fyra år.

Och sedan fann hon Gud.

Senaste tre år har Pandora turnerat flitigt igen, både i kyrkor och på nattklubbar. Hon har producerat välgörenhetskonserter och skrivit låtar, och hon är mentor för nya talanger som hon försöker varna för branschens fällor.

Det var en mustig diskussionstimme på Kappeli, och jag ångrar inte alls att jag dit för att lyssna. ska väl tillägga att Pandoras elfte album kommer på nästa års sida. Nittiotalet är här igen.

Och tror ni mig inte, tro på det här: När jag kom tillbaka till redaktionen låg Ace Of Bases nya album och väntade i postfacket.

Nittiotalet … Gud hjälpe.