År 1994 fick en Kiss-mässa i Troy, Michigan överranskande besök av självaste Paul Stanley och Gene Simmons. Fansen kunde inte tro sina ögon, men Kiss-duon var inte där för att skriva autografer, tvärtom, de var där för att sätta stopp för spektaklet.

Enligt den elaka versionen av historien hade Gene Simmons suttit i sin tolvrummare en mörk natt med ett glas soda i handen och grunnat på hur i helvete han ska tjäna ännu mera pengar, då han såg ett inslag på tv från en Kiss-mässa där fans trejdade prylar, tröjor och skivor. Genes första tanke var inte rördhet eller tacksamhet över en så lojal och dedicerad skara diggare. Nej, hans första tanke var att där sker något som borde lända honom en penning!

Gene ringde Paul och fick honom med på planet till Michigan under förevändning att parets gamla scenkostymer – som stulits från ett lager i slutet av 1970-talet – fanns utställda på mässan. Vad som hände när Kissarna stormade in på mässan kan man se i videoklippet här nedan. (Spola fram till ca 1:54 så börjar det hända.)

För dem av er som inte orkade titta kan jag berätta att Gen och Paul dallar in med polisen och börjar plocka ner grejer från hyllorna, tumultet pågår en stund och lite senare (vid ca 11:54) förklarar Paul för fansen vad som håller på sker och det är deras stulna kama de är där för att hämta.

Det sägs att det var sista gången en Kiss-mässsa var gratis, för efter det skulle Gene ha sin andel av allt som rör bandet. Huruvida det verkligen stämmer vet jag inte, men det kunde förklara varför inträdet till Kiss Expo Finland i helgen var 25 euro. Då fick man förstås se några band också på kvällen, men inte ens till salen där det bara såldes Kiss-prylar var det fritt inträde.

Skulle Gene ha sin cut?

Rariteter till skivor lyste med sin frånvaro men all slags leksaker med Kiss-logga fanns att köpa. Själv stod jag inte ut mer än tjugo minuter men återvände på kvällen för att se Bruce och Bob Kulick med john Corabi dra ett akustiskt set med gamla covers, samt ett fullsminkat ungerskt Kiss tributband.

Betyget är inte smickrande för ungrarna. Men hoppas Gene fick sin andel. Det är alltid huvudsaken.

Rockbandet The Death Of Gagarin från Helsingfors publicerade i dag (14.11 2011) en av världens allra första interaktiva musikvideor. Låten heter Le Grunge Blues och ligger på TDOG:s album N:o 9.Videon är regisserad av Henri Andersson och inspelade med 360° GoPano Plus.

Se den här: Le Grunge Blues.

En GoPano Plus kamera.

Man kan alltså peta på bilden med cursorn och snurra på den 360°, för att … ja, varför?

För att det är möjligt, förstås!! Läs mer om GoPano här! Det går också att se den på iPhone med den här appen.

Bra låt, för övrigt!

Ramones sägs ha sålt fler skjortor än skivor. Sant?

Alla som nån gång brunnit för musik har sannolikt köpt en bandskjorta också. Ofta är de stora som tält, gjorda av övertjockt Fruit of the Loom-tyg och försök tvätta dem en gång så vrids de till oigenkännlighet – breda som en ladugårdsdörr och korta som Barbies napapaita – och de enda de kunde sitta bra på är en miniatyrversion av Hulken eller The Thing.

Men alla har sin egen favorit och bandskjortor kommer ofta med en bra historia, antingen som ett minne av en lysande konsert eller festival. Någon minns den där tjejen eller killen med ett visst bands t-shirt, som gjorde att man överhuvudtaget blev intresserad. Mitt eget värsta minne är av en svinsnygg, djupröd och långärmad Carcass-tröja med

Beatles var bland de första att trycka bandskjortor.

kirurgiska intstrument tryckta på ärmarna. Jag tog den av mig på en studentkrog i Göteborg – fråga inte varför – och först hemma märker jag att jag saknar den. Jag letade febrikt efter den i flera dagar på krigen och alla ställen jag besökt, men icke … tills jag följande fredag kommer till samma krog och ser en typ i svinsnygg, djupröd och långärmad Carcass-tröja med kirurgiska intstrument tryckta på ärmarna. WTF? Kan det vara … det måste vara. Jag står en lång stund och spanar på honom, tar några öl tills jag vågar gå fram och fråga var han fått tag på den. ”Köpt den”, säger han och går sin väg. Vad kan man göra? Slita den av honom. Det kanske inte är min, kanske det är en slump. Jag är inte stolt över det, men jag ger upp. Jag låter honom gå iväg med vad jag fortfarande tro är min älskade Carcass … det är sjutton år sedan nu.

Nu efterlyser Hbl Feature din bandskjorta och dens historia! Hör av dig och berätta om din favoritbandskjorta, och låt dig fotograferas med den för Hbl:s specialartikel om bandskjortor!

Vill du vara med så skriv en rad till janne.strang@hbl.fi !

Och ja, det får vara Iron Maiden.

När Göran Persson i början av 90-talet valdes till ordförande för Sveriges socialdemokrater skedde det efter att han konsekvent förnekat att han varit intresserad av posten. I James Clavells klassiska roman Shogun gör britten John Blackthorne likadant – förnekar ihärdigt att han vill bli shogun, men gör i hemlighet allt för att nå dit.

Stone Roses 2011

Senaste femton åren har Ian Brown spelat samma spel. I varje intervju har han förnekat att Stone Roses någonsin gör comeback – och det frågades i nästan varje intervju under femton år. Men som Göran Persson sade: ”Man säger nej tills man blir tillfrågad av beredningsutskottet” eller Blackthorne som till slut erkänner att hans enda strävan faktiskt varit att bli shogun vände Ian Brown kappan och tutade i veckan ut att Roses länge planerat en ny återförening. Den legendariska Manchesterkvaretteten har tränat i smyg och redan hunnit boka en turné för sommaren 2012. Det talas till och med om ett nytt album …

Kanske behövde indievärlden lite goda nyheter i efterdyningarna av Kim Gordons och Thurston Moores skilsmässa, och gudarna vet att en Roses reunion varit trettioplussarnas våta dröm under hela 2000-talet … men nu när det sker känns det ändå lite blää. Av många orsaker.

Mytologin om Stone Roses är större än deras musik. De var briljanta, men de var också så starkt knutna till sin tid och rörelsen kring Madchester, baggy trousers, dansant pop, retro-psykedelia och extacy att det är svårt att ta dem ur den kontexten.

Trots att de gjorde ett svinbra album och en lång rad ännu finare singlar var de ganska dåliga live. Det kan man

Stone Roses Blackpool Live 1989

se på inspelningen av Blackpool Live. Det girar hit och dit, och Brown kunde inte sjunga. Det kan inte ännu heller. Det var ändå coolt för han var så sprängpåtänd på E att ögonen nästan ploppade ur hålorna, och hans improviserade bongotrummande i I Am The Resurrection var en schamanistisk trip mer än ett musikaliskt bidrag.

Den magin går knappast att överföra mer än tjugo år framåt i tiden. Nu är han 48 och en av de intressantaste artisterna i England helt på egen hand.

Jag har svårt att se att det kunde bli något annat än nostalgi. Och jag hatar nostalgi.

Hörde i går den glädjande nyheten att Helsingfors tänker ansöka om att få arrangera MTV:s Music Awards 2012 eller 2013. Tycka vad man vill om MTV numera så måste jag stöda tanken, och lyfta på hatten åt Jussi Pajunen och gänget som klubbade igenom beslutet.

Dyrt blir det inte heller, stadens andel skulle uppgå till ca 1,5 miljoner, och då ska halva summan komma från staten, tycker Pajunen. Man kan hoppas att statens andel inte blir en knäckfråga, för är det inte just såna här grejer vi behöver i stan. Att Helsingfors för en vecka, ett veckoslut eller ens en kväll hamnar i den europeiska ungdomens blickfång är värdefullt, långt mer än vad siffror kan beskriva.

Lite liknande tankar ventilerades under HJK:s korta äventyr i den europeiska fotbollens elitserie förra veckan. Det internationella twitterflödet kring matchen lyfte Helsingfors och Klubi till en medvetandenivå som vi sällan haft i fotiskretsar, men som Mursu Muurinen och laget visade att är fullt nåbart med en ordentlig ansträngning.

Klubi spelade stundtals som ett europeiskt elitlag. När Pukki, Bah och några av de andra bärande namnen nu försvinner till storklubbarna, står man igen i ruta ett. Men skulle det inte gå att reversera effekten, och göra Klubi till ett lockande lag att spela i för internationella talanger. Jag tror ju inte att man bygger ett ManU eller Bayern i ett slag, men norska Rosenborg kunde stå som ett bra exempel. Med deras framgångar i Champions League lyftes den norska fotbollens nivå och rang avsevärt, och detsamma kunde hända i Finland.

De pengar som kastats bort på drömmarna om ett Guggenheimmuseum kunde staden i tället rikta till fotbollen, och helt fräckt favorisera HJK. Med 100 miljoner och ett löfte om spel i Champions League under kommande år är det inte omöjligt att suga till sig topptalanger. Staden skulle så att säga ”adoptera” HJK och låta dem stå som fotbollssymbol för staden, såsom man gör i Madrid med Real. Där anses det vara en hederssak att den spanska huvudstaden har ett internationellt konkurrenskraftigt lag som lockar fotbollens adel och förstärker också själva stadens varumärke. Nåt annat är det ju inte fråga om med Guggenheim heller.

Så, Helsingfors, dumpa Guggis, köp Klubi och bygg ut Bollis! Kanske fotbollsminister Arhinmäki kan övertalas att skjuta till lite statsandelar, även om hans hjärta tickar för Käpylän Pallo.

Jag vet inte om det stämmer, men det sägs att Prince lovat uppträda i Helsingfors (eller Finland) redan fem gånger tidigare men aldrig kommit till skott. Det måste vara något slags rekord.

Senaste försöket att få hit den kortväxta jätten av soul var i fjol höstas. Då var det Estlandsbaserade promotorbolaget RLE som misslyckades (och plötsligt försvann från kartan). Nu är arrangemangen i händerna på indiebolaget Fullsteam för vilka jag har stort förtroende att lyckas ro projektet i hamn.

Men kalaset är verkligen inte gratis. Som brukligt är yppas det inget om summor i allmänheten, men om vi grovt räknar med att Arenan drar 10 000 åskådare och biljetterna i medeltal kostar 112 euro så kan utgifterna faktiskt ligga på bättre sidan om en miljon, utan att arrangören går i konkurs. Såvida han säljer slut.

Dessutom släpps ett begränsat antal VIP-biljetter till det facila priset av 249 eller 349 euro plus moms. Det innefattar middag och tidigare insläpp, plus en poster att ta med hem.

Biljetterna till konserten släpps på onsdag, och går det som i Oslo i morse säljer de slut på åtta minuter. Nu är ju suget efter utländska artister inte lika stort i Finland som i övriga Norden, men man vågar väl tippa på att största delen går åt relativt hastigt?

Prince är en stor satsning för ett relativt litet bolag som Fullsteam, som vanligtvis importerat obskyra amerikanska indieband till rockklubbar. Att man är nervös för att få ekonomin att klaffa går kanske att utläsa också ur det faktum att journalister som vill recensera showen måste köpa biljetter till konserten. Det är första gången på min tid som musikjournalist det händer. Men å andra sidan är Fullsteam också det första bolag jag unnar det.

Men låt det inte bli en vana ;)

I Barry Levinsons film Wag The Dog (1997) spelar Dustin Hoffman en cynisk Hollywoodproducent som iscensätter ett fiktivt krig mot Albanien för att avleda uppmärksamheten från presidentens snedsteg med en ung scoutflicka. Falska bilder från krigszoner matas till medierna som blint kör ut dem och strax tror hela USA att de är krigstillstånd.

Alla krig behöver hjältar, och i ”befrielsen av Albanien” är det Sgt William ”Old Shoe” Schumann (Woody Harrelson) som görs till en Jessica Lynch. Liksom Lynchs historia är Schumanns bravader också påhittade, men används sorglöst för att ge den patriotiska massan fårskallar något att hurra för. (Lynchs historia skrevs för övrigt av Vita husets PR-agent Jim Wilkinson.)

Marinens specialstyrka Seal Team Six som gick in och avrättade Osama höjdes plötsligt och välregisserat till en ny William ”Old Shoe” Schumann och som om det inte var patriotiskt fjantigt nog tog Disney Corporation och mutade in varumärket Seal Team 6 bara två dagar efter tillslaget. I torsdags (26.5 2011) drog Disney tillbaka sin ansökan, efter att man fått hård kritik av både politiska kommentatorer och marinen som själv vill behålla rätten till varumärkena Navy Seal och Seal Team. (Det var för övrigt också Seal-trupper som ”fritog” Jessica Lynch.)

Bilden på den ”döde Osama” som kablades ut var en photoshoppad komposition som lurade många.

Kopplingen mellan Wag The Dog och USA:s krig mot terror är inget nytt, men i och med mordet på Osama bin Laden som medierna tutade ut några veckor sedan, knöts film och verklighet ännu tätare samman. I Wag The Dog leder glorifieringen av ”Old Shoe” till att man hastigt tillverkar en countrysång med samma namn, och den blir naturligtvis en all-American hit.

Verkligheten är minst lika absurd som film. Här är en video med sången Americans, That’s Who som countrystjärnan Larry Gatlin spelade in några dagar efter Osama-mordet. Videon är gjord av mig själv. Varsågoda och njut!