Nöjesbloggen

Vi var säkert där också
Header

Vad sjutton har hänt!? När blev alla så förbannat mesiga?

Det är bara att konstatera att rockens och punkens ideologi är våldtagen, död och begraven när banden börjar göra reklam för de klassiska farfarstofflorna av märket Reino. Vi såg det första gången när Jonne Aaron och andra Tammerforsrockare började glida omkring på festivaler med de bruna filttofflorna på fötterna, men då handlade det visst om att någon hade en pappa som jobbade på toffelfabriken.

Också Ville Valo – antagligen i någon slags alkoholrelaterad omdömessvikt – lurades att dra på sig de varma och mysiga mjukisdojorna. Säkert sköna på foten i krabbis. I Muncca ser ingen dig gråta.

Idiotrapparen Petri Nygård, och hockeylagen Tappara och Jokerit associeras också med Reinotofflan, som sedan rockarna började använda dem cirka 2005, har sålts i över två miljoner par. I en intervju jag råkade höra i somras sade Reinos vd Arto Huhtinen att hemligheten med framgången är att konstant komma ut med nya modeller, och nu är den senaste smakfullhetens triumf över oss: Nightwish-Reino!

Enligt heavybandets manager Ewo Pohjola var det turnépersonalen som kom med initiativet – ”de gick omkring i Reino 24/7, så vi började fundera om inte de borde få tossorna som en arbetsförmån”.

Ok, tycka vad man vill om farfars mode, men Reino är också ett fint exempel på tron på inhemskt hantverk och innovativ branding. Skornas historia börjar redan 1932 i Tammerfors – sammanlagt 20 miljoner par har sålts genom åren – och de har sedan dess blivit en klassiker bland de äldre generationerna. När tillverkaren Nokian Jalkineet lade ut produktionen av Reino-dojan till låglöneländer, såg de ex-anställda Huhtinen och Tuire Erkkilä sin chans. De köpte loss varumärket, flyttade tillverkningen tillbaka till Finland och re-brandade hela konceptet med hjälp av sina hippa musikervänner.

Det funkade.

Och nu är Finlands största band också med i toffelbusinessen. Själv kan jag inte bestämma mig för vilket av mönstren som är värre – de ursprungliga rödbruna kalsongrutorna eller Nightwishs gråbruna filt med den gotiska ängeln på …

Den här mysigheten som smugit sig in i rocken kan ju inte vara hälsosam. Jag utmanar envar att föreställa sig Sid Vicious eller Lemmy med ett par Reino på fötterna. Det måste finnas en gräns, för hur hippt det än är att tycka att det ohippa är hippt, så är Reino i slutändan just det – ett par farfarstofflor, som ni hypnotiserats att tro att är coola.

Lemmy förevisar hur skor för rockare ska se ut.

Det är de inte. Ni märker det senast när ni lyckats hålla er nyktra en vecka i sträck.

Och visst fanns det en orsak till varför Helsingfors – inte Tammerfors – blev utsedd till världens designhuvudstad…?

Nu eller aldrig, än en gång

23.10.2012 13.47 | Skriven av HBL Nöje i musik - (Kommentarer inaktiverade för Nu eller aldrig, än en gång)

 

Det är ”nu eller aldrig”. Igen.

Fem år sedan såg det rätt bra ut för Vanity Beach. Andra albumet var på gång, intresse fanns både i Finland och utrikes, bitar hade fallit på plats. Men det är inte för intet som VB i Helsingfors rockkretsar kallas för ”The Band That Never Was”.

Albumet Life Of Vice blev försenat, de stora skivbolagen erbjöd bara rena slavkontrakt och plattan gavs till slut ut i maj 2009 på skivbutiken Keltainen Jäänsärkijäs egna indie label, som naturligtvis inte hade pengar att satsa på någon reklam, allra minst utomlands.

Det blev bråk med pressagenter – de kom, skrev och fick sparken. En deal med Livenation gav några spelningar, bland annat som förband till Marilyn Manson i november 2009, och det gjordes videor, spelades i Ryssland och kursen sattes mot Tyskland men managern fick inte mycket gjort och de inre konflikterna började spräcka upp bandet.

Trummisen byttes ut, keyboardisten Sofi lämnade bandet. Juha Of <3 plockades in som keyboardist, men skutan vägrade ställa sig på rätt köl.Haveriet var ett faktum när kärnduon ”Bones” och ”Jones” slutade prata med varandra, men Jones fortsatte marknadsföra bandet genom att hänga på barer och ”networka” nätterna igenom.

Ibland måste man krocka med bottnen för att studsa upp igen, och som konstaterat i inledningen: nu är det en ”nu eller aldrig”-situation för Vanity Beach. Igen.

För första gången på över tre år har bandet släppt en ny låt, Love On Autodrive, som finns att höra på Soundcloud. Nya hemsidor är uppe, och medlemmarna är (åtminstone i skrivande stund) fem till antalet. Jonas (vox), Juha (keys), Jesse Valo (bas), Anton Morelli (känd från Stockers, gtr) och en trummis som antingen heter Miikki eller Miika, men det kan sannolikt ändra när som helst …

Nästa gig, det första i år, blir den 8 november på Wallu Valpios Helatorstai-klubbs femårsfest (lär bli en episk röjare till party) på Pub Henry i Kampen i Helsingfors. Följande vecka bär det av till Milano för en spelning. Under vintern har det lovats en ep med titeln This Is Vanity Beach, och på nästa års sida kommer bandets tredje fullängdare. Om allt går som planerat …

Det är nu eller aldrig. Än en gång.

Den politiska satiren har nått nya höjder med bloggen Per-Looks, där ett antal kommunalvalskandidater för det finska populistpartiet Sannfinländarna (fi. Perussuomalaiset) presenteras. Låter inte så kul? Nja, udden på skämtet är att det sker utan kandidatnummer, programförklaring eller ens namn på personen. Bara ett foto på respektive person. Och en bild säger som bekant mer än tusen ord. De här bilder formligen skriker.

En extra dimension till ”skämtet” är att namnet Per-Looks hänvisar till gatumodebloggen Hel-Looks, som samlar på bilder av egensinnigt klädda och trendiga hipsters i Helsingfors. Nu får vi se den andra sidan Finland.

Problemet är ju att flera av kandidaterna, och speciellt samlade tillsammans, ser rätt roliga ut – och man får ju inte skratta åt någons utseende! Det har visserligen argumenterats att det i detta fall är ok, eftersom Sannfinländarna har så mycket barlast på sina konton, efter att partiets aktiva rasister (förlåt, invandringskritiker) släppt den ena grodan efter den andra, och resten av dem bara tigit i medhåll. De är, enligt det sättet att se saken, fritt byte för elak satir.

En ytterligare humorkontext är att Sannfinländarna i sin politiska retorik gör anspråk på att representera det äkta finska folkets djupa led. Och det är väl det, med all hjärtlighet sagt, de faktiskt gör. Åtminstone den förutfattade nidbilden av en äkta ”juntti”, med tillhörande skärmmössa med Formel 1- eller ölmotiv, lejonhalsband, hockeylandslags- och ”Kiitos Veteraanit”-tröjor.

I dagens lättkränkta klimat lär det inte dröja länge innan vi har en Per-Looksgate på gång. Eller är det så, att man på partikansliet på Georgsgatan 8 vågar resonera att all publicitet sist och slutligen är bra publicitet?

För en journalist som griper sig an sajten vore det också guld värt att veta huruvida fotografierna på Per-Looksbloggen faktiskt föreställer partiets medlemmar och kandidater i det aktuella valet (eller tidigare val). Det skulle kräva rätt omfattande research. Att alla hittills verkar ha svalt bloggen som en faktisk representation av Sannfinnarnas kandidatkår säger också mycket om vad vi på andra sidan det ideologiska staketet är beredda att tro om uppstickarpartiet.

Ska bli kul att se vad Sannfinländarnas spinndoktor Matti Putkonen trollar av det här. Kommer han att sätta upp en blogg med De Grönas eller Svenska Folkpartiets kandidater och medlemmar? Och hur skulle de se ut? Eventuellt ganska roliga de också.