Maja-maja!

Det är hett i Åbo. Det är grymt hett, och på lördag ville alla ut till Runsala. Förväntningen var över 30 000, men att vi var 10 000 fler än dagen innan märktes inte på plats. De flesta av ”mina” band hade det ganska glest i publiken, men jag tröstar mig med det beror på att jag har så raffinerad musiksmak att den stora massan inte hänger med.

Så till exempel, när jag, redaktör Bergholm, redaktör Sundell och högst fyrtio andra satt i det dammiga gräset vid lilla scenen stod 25 000 andra uppe vid åkern och diggade Kotiteollisuus, detta den finska ”äijähevins” mest förtappade bastard. Att Jouni ”Hylje” Hynynen anses vara en intellektuell och poet säger precis allt man behöver veta om det mentala klimatet i Finland. Finns inget att veta.

The Specials!

På lilla scenen uppträdde de Finlandsnostalgiska svenskarna Darya och Månskensorkestern, som spelade klassisk finsk tango. Kanske inte vad doktorn ordinerade för en stekhet eftermiddag på en scen sponsrad av hippa skomärket Converse, men där satt vi, dels av ren lättja och dels för att alternativet hade varit svensken Ninos ”Prince Of Assyria” Dankha, årets mest överhajpade artist i Finland. Det räckte med att Maria Veitola hyllade karl’n i sin talkshow så sprang alla i innegänget  och köpte hans album. Här steg den upp på listan, i Sverige har barytontrubaduren sålt max hundra ex.

The Baseballs däremot har sålt hundratusentals ex av sin rockabilly-pop bara i Finland. Jag träffade bandet senare under fotismatchen, och de visste berätta att deras album var fyra på brittiska listan. ”Wow liksom, jag var säker på att engelsmännen skulle strypa er när ni steg av flygplanet i Heathrow”, sa jag. Muttrande skratt …

Terry från The Specials.

Och så var det dags för veckans avsnitt i ”hylla Disco Ensemble”-följetongen. Varenda en av deras låtar är som små paket av energi – kunde man äta ens ett av dem skulle man leva till jul på det. Samtidigt visste Redaktör Hell berätta att basisten Lasse Lindfors är den mest avslappnade typ han någonsin träffat. ”Om någon skulle avrätta hans familj framför hans ögon skulle han antagligen bara stå där och rycka på axlarna”, sade Kjell. Jag gav mig inte in i debatt om ämnet. Men, alltså, hyll hyll Disco Disco.

Sen var det The Specials på tur, och nu för fan Juhani Merimaa och alla andra som ansvarar för artistplaneringen: Vad i h-e-l-v-e-t-e gjorde The Specials i tältet!? De om någon borde ju ha varit på strandscenen och satt fart på dammet. Deras two tone är helt sjukt sprittande, till och med en halt vit man med diskbråck skulle slå fötterna i taket till den rytmmaskinen. Men nej, på strandscenen spelar i stället sopor som Maija Vilkkumaa och Irina … WTF!? jag lovar, det hade varit årets konsert på festivalen, men nej, nu fick stackars Specials stå i det mörka, halvtomma tältet och lira. Men alla som var där fattade. Där har ni en tajt jävla orkester. Jag är fortfarande upprörd. Men bra var det, alltså.

Redaktör Sundell förevisar Rude Boy-style vid Specials gig.

Efter att ha dansat lite rude boy style till Specials övertygade redaktör Sundell mig att följa med till strandscenens artistbastu. Backstagen på strandscenen är för stjärnor och special guests only, men det var ingen som brydde sig om att kolla pass särskilt noga. ”I’m with him”, sa jag bara och någon nickade. Men det blidde inte bastu, för jag bongade Jussi 69 och Mike Monroes nya trummis Karl ”Rockfist” Rosqvist, hemma från västra Nyland, och gick och satte mig med dem. Backstagen är bra, för allt är gratis och det är en massa kändisar som kommer och går, så varför inte sitta där och stekas i solen medan Amon Amarth röjde på scenen bredvid.

Mike!

Karl flyttade som 16-åring till Sverige, och senare vidare till Los Angeles, där han kom in i rockkretsarna. Det är alltid någon som behöver en bra trummis, men det har varit ”hårt och fattigt” för mr Rockfist. Hoppas det fixar sig i framtiden. Monroes nya band har åtminstone potential att hållas på ytan en tid. I höst blir det Englandsturné med Motörhead! Att fuck yeah!

Men Jussi 69 alltså, killen med håret var på Ruisrock och ”jobbade”, dvs lät ett tusental fans fotografera sig med honom, och så fick de bilden på ett kreditkort från Nordea. Ett riktigt kort, visserligen, men ”jag skulle vilja se dem försöka betala med det någonstans i Östeuropa, haha!” Business is good, och medan vi satt och sög i oss en bira hann Jussi dessutom göra en deal med en smoothieförsäljare om smoothiepromotion. Inte illa för en dags arbete.

Michael Monroes keikka var också bra. Karl’n flängde runt och hängde i riggen som vanligt, och de nya låtarna Your Next och Motorheading For A Fall var kanske de bästa i setet. Det bådar gott. Redaktör Sundell var nybastad och imponerad. ”Gotta respect them rockers!”

The Sounds fick avsluta kvällen. En stor ära egentligen, lördagens headliners på 40-års jubileumsfestivalen. Fick känslan att Merimaa hyser samma pappa-känslor för dem som för HIM. Sounds har ju varit regelbundna gäster under hela sin karriär.

Jesper och Maja i Sounds.

Den som såg senaste numret av Rumba kunde knappast undgå pärmbilden som visade en lite slarvigt rakad Maja. Flickorna här i gänget har varit lite upprörda över bilden, men om man ska spreta med benen som Maja får man räkna med att det dyker upp bilder av den kalibern också … Paula i PMMP kommenterade saken också, och ”vågade” göra en Maja-posé eftersom ”Rumbas fotograf inte syns till just nu”.

Hur som, den ultimata frågan under kvällen blev ”vem sku man laitta: Felix eller Maja?” Bägge fick röster över könsgränserna, och varifrån smeknamnen ”Vaniljtigern vs Chokladpuppen” kom behöver vi inte utveckla här, jag mår fortfarande lite dåligt av hela debatten … Det räcker med att konstatera att The Sounds tog hem spelet om publikens hjärtan. Det var ingen som ifrågasatte deras rätt att toppa rostern på jubileumslördagen. Födelsedagsfester ska ju firas familjevänner emellan.

Sent på kvällen spreds ett tråkigt rykte att en person dött i publiken, men det visade sig falskt, som tur. En ambulans kom och hämtade någon som fått ett sjukdomsanfall, och medan blåljusen försvann i skogen lystes havet utanför Runsala upp av ett enormt fyrverkeri.

Grattis på födlarn, Ruis!