"Den här tatueringen planerade jag i flera år för att vara säker på dimensionerna och laytouten."

Jag har alltid haft en mjuk plats i hjärtat för söndagarna på Tuskafestivalen. Då har de värsta aggressionerna och machofasonerna slipats bort. Fredagens naiva förväntansfullhet och lördagens übermedicinering har gjort folk ödmjuka och vänliga, och festivalens headliner är fortfarande på kommande.

På fredagar och lördagar är det svart, smuts, boots, damm, läder och nitar som är haute couture, men på söndag är det skönt att anlända nysduschad och fräsch i färskpressade blåjeans, converse och vit t-skjorta (men glöm för fan inte nitarmbandet!) och gärna med en flaska gul Jaffa i handen, eller sugande på en isglass. Allt för att redan på förhand kompensera för den otröstliga känsla som alltid infinner sig när festivalens sista band slutat, väktarna driver boskapen ut i natten och det är dags att gå vidare till någon av efterfesterna – då vill man inte finna sig natten till måndag utanför Lostarn klädd i roadie-shorts, skitig svart tanktop och dammiga dr Martens. (Eller vill man, som metallväktare Grönros hade sagt om han inte varit i Roskilde och väntat att se Prince hela helgen … erkänn!)

Doug "Pretty Boy" Blair från WASP.

WASP och gul Jaffa var en vinnande kombination, men vad sjutton var det som hände strax innan spelningen började!? På relativt svag volym, men fullständigt hörbart, spelades korta snuttar av gamla WASP-låtar. Det har jag aldrig upplevt förr, att man på det här sättet försöker väcka folks minnen av bandet till liv inför en spelning … eller är det för att locka volatila diggare som råkar passera? Ingen aning, men jag gillade det inte.

Blackie "Man Boobs" Lawless, också WASP.

WASP har varit rätt bra de senaste gångerna jag sett dem, så söndagsspelningen i gassande solsken hade oddsen emot sig. Rösten var inte den samma längre, Blackie hade problem med både kraft och tonhöjd, men som tur hade han igen Doug Blair med sig på leadgitarr och körsång. (Efteråt höll Blair hov för tjejerna på backstagebarens haremkuddar. Gotta love the guy ;) Blackie syntes inte till efteråt, men det är förståeligt om man tittar på bilderna. På avstånd var han hur cool som helst, men man ska helt enkelt inte gå för nära och titta på det lösa skinnet. Musiken funkar däremot fortfarande alldeles utmärkt! Egentligen hör de väl inte hemma på en metalfestival, men låt gå. Piggt med lite melodier mellan allt rytande och shred.

Efter WASP borde jag tydligen ha gått och till Sue-tältet och kollat Trigger The Bloodshed och deras vindsnabba, brutala death metal. (Påminner lite om Rotten Sound.) Foto-Maku tyckte Trigger var det bästa han såg på hela festivalen, så ta hans ord för det! Moshpiten ska ha varit något sjukt också, och nivån av aggression hor publiken fick han själv erfara när en bjässe som haffades för ”ondskefullt beteende i piten” kom och otade Maku med stryk om inte bilderna på honom stryks nu omedelbart. Jag lyssnar på Trigger på Spotify just nu, och det är riktigt hårt och bra, fucktist!

George "Corpsegrinder" Fischer, Cannibal Corpse.

Cannibal Corpses gig skippade vi men den tjocknackade George Fisher (aka. Corpsegrinder) lyckades Maku få en episk bild av. Med en nacke som denna, vem behöver axlar? Och med hela familjens allsånger som Hammer Smashed Face, feministiska ställningstaganden som Stripped Raped And Strangled och filosofiska poemer som To Decompose, vem behöver något annat överhuvudtaget. En ”kul” detalj i sammanhanget är att Dave Mustaine hade förbjudit Finntroll, som egentligen skulle ha inlett söndagen på stora scen, att uppträda på samma estrad under samma dag som Megadeth. Detta på grund av trollens anti-kristna budskap, eller, rättare sagt, på grund av att MegaDave tappat all sans, den nyktra alkoholist och nyfödda kristen som han är. Men Cannibal Corpses budskap hade Jesus alltså inga problem med, enligt Dave. Gud måtte älska amerikaner och deras solida moral …

En mycket sliten mumie efter Niles gig.

Söndagens kostympris går till Mumien Av Toapapper som spökat ut sig ordentligt inför Niles tältspelning. Niles bandledare Karl Sanders är fullständigt såld på allt som har med det gamla Egypten att göra, och låtarna handlar förstås om Horus, Ra och deras äventyr, så personligen kan jag inte komma på vad som vore ett bättre sätt att hedra både Sanders och Nile än att tillbringa en timme före keikkan med att tvinna in sig i toapapper. Jag bugar! Priset för bästa festivalflagga går till den gamla (Home-Taping-Is-Killing-Music-) kassettdödskallen med nya texten ”We Downloaded Your Album” undertill. Det var svårt att få en bra bild av den, eftersom flaggjäveln vajade i vinden, men föreställ er något sånt här.

Megadeth skrev jag alldels just en text om till Hbl, så plocka upp tidningen nånstans på tisdag (eller hoppas att juttun läggs ut på webben) och läs där. En värdig headliner var de nog, och Mustaines nervskada som tvingade honom lägga av med musiken 2002 (ojdå, samtidigt han fann Jesus, vilket sammanträffande) var som bortblåst (säkert med Jesus benägna hjälp).

Setlistan får ni här medan ni beundrar Blackies tajta brallor!

1 Wake Up Dead