Nuf said!

Ju närmare nånting ligger desto mer sannolikt är det att man blir försenad, och den regeln gällde också i går fredag på Tuskafestivalen. Det är ca fem minuters promenad från Hagnäs till Kajsaniemi, så det är klart man sköt på den ansträgningen i det oändliga. När Brasilien väl var utslaget ur fotis-VM masade vi oss i väg. Det var ändå ”bara” Testament, Satyricon och Tarot man missat … Bloggfotografen Markus Åström däremot var på plats i tid, så njut av bilderna!

Devin.

Tuska är ju en av de få festivalerna som tillåter folk att ta med egna förfriskningar, och jag visste jag borde ha fixat en cider från Alepa på vägen men lättjan var större än törsten. Det fick jag ångra två gånger. Tack vare solen sålde Tuska slut på samtliga överloppsbiljetter under fredagen, och det räckte till med tusentals hevare för parken utanför festivalområdet också. Där satt de med sina kalla öl och jag hade SÅ lust att bara slå mig ner i gräset. Priserna i barerna på området  stiger för varje år med en euro, så nu fick vi pröjsa 5,50 e / 0,4 l öl samt 6 euro för en liten cider och 8 för lite vitt vin. Jesus hade inte haft råd med nattvarden här, jag lovar.

De som jobbar på festivalen har sin egen ”vip”-bar bakom huvudscenen, det är där man träffar ”alla”. De två första man ser är vanligtvis Jone Nikula och Juhani Merimaa, tätt följda av Kjell ”Hell” Simosas och sen en lång rad annat löst media- och musikfolk. Ilta-Sanomats flitiga nöjesreporter Räsänen hade redan hunnit intervjua både Chuck Billy och Tarots körflickor, och när det blev tal om Ziltoid (se förra blogginlägget) berättade Kjell att han antagligen är den enda i världen som verkligen älskar Ziltoidplattan (liksom Bob Malmström-kumpanen Ville som ibland måste lämna baren och gå hem för att lyssna på den).

Satyr.

Bob Malmström ska för övrigt spela in en sex låtars ep i Ajattaras Perkelestudio snart.

Men Kjell hade fel angående Ziltoid! Han var inte den enda som älskade det! Varenda kotte kröp fram för att kytta när Devin Townsend apade sig med den hemgjorda aliendockan på storskärmen. Gitarrdueller och lite för mycket fjanteri och lugna lägen, men det som höll mitt intresse naglat var psykologiska fantasier om Devins schitzofrena kamp mot sig själv i form av en handdocka. Om man tänkte att det fanns djupliggande mentala trauman bakom den här  showen var det lättare att stå ut med både dockan och de taffliga videosekvenserna, för att inte tala om ”musikalens” själva libretto – en alien i jakt på en kopp kaffe. Vad har hänt med metallen?

Det ska vi ta reda på nu, för snart börjar Crowbar ösa på i Sue-tältet. Hörs!

Ziltoid Den Allvetande.